Jämställdhetsarbete 365 dagar om året

Idag är det Internationella kvinnodagen. Många feminister höjer sina röster genom att antingen fira eller protestera. Men varför låta en enda dag vara en dag för jämställdheten? Om detta skriver Sakine Madon i Norran. Det är ett evigt förhandlande om uppmärksamhet, resurser och uppgiftsfördelning mellan män och kvinnor.

Miljöpartiet föreslår att 8 mars ska bli en helgdag. Detta är symbolpolitik, hävdar jag. Viktigare är jobbskatteavdraget som har givit så mycket som en hel månadslön om året till många kvinnor. Vardagsfriheten ökar därmed. Det är också viktigt att även välfärdsföretag, där många kvinnor jobbar och som i hög utsträckning drivs av kvinnor, kan göra vinst, utan att misstänkliggöras. Min största fråga är vem som ska betala för Miljöpartiets påhitt. Är det företagen?

Jämställdhetsarbete pågår dagligen hemma vid köksborden när man fattar beslut om vem som ska vårda barn eller vem som ska ta föräldraledigt. A och O är planering. Det är inget som kan lagstiftas, utan sker i samtal mellan män och kvinnor. Vi som föräldrar är också förebilder för våra barn, där vi dagligen visar vad män respektive kvinnor gör eller inte gör.

För mig är kanske den viktigaste jämställdhetsfrågan, näst efter självförsörjningen, att återvinningen görs lätt och lönsam. Kvinnor ägnar sig generellt sett mer åt hushållsarbete än männen. För att effektivisera det hushållsmässiga miljöarbetet jobbar jag för att det ska bli hemhämtning av förpackningar, glas och tidningar. Tiden som det tar att köra iväg skräpet till en återvinningsstation kan då kortas avsevärt. Dessutom blir sorteringsarbetet mycket enklare om man gör det direkt. Jag hoppas att regeringens tillsatta arbetsgrupp kommer fram till ett återvinningssystem som både ger högre miljönytta och är lätt och lönsamt för konsumenten.

För rättvisa skatter

Sjutton (!) centerpartister skriver på SvD Brännpunkt om att vi måste sänka den statliga inkomstskatten. Det räcker inte med ett slopande av värnskatt. Även den statliga inkomstskatten måste sänkas. Jag blir glad, men det räcker inte. Stockholmscentern menar att vi ska ha en rättvis skatt. En rättvis skatt är en rättvis skatt för alla rätt över. Med en enhetlig procentuell skattenivå för samtliga inkomstgrupper.

När en högskoleutbildad person har dels utbildat sig, tagit studielån, dels kämpat i sin bransch i tio år, jobbat över, investerat energi och engagemang i arbetet och kommit upp i den magiska gränsen 33 000 kr ska den bli bestraffad, istället för likabehandlad. Vi pratar om sjuksköterskor, lärare, rektorer och ingenjörer. Vi pratar om människor som på arbetsplatserna ofta känner att de vill ta steget vidare. Är det värt det? Självklart gör man yrkeskarriär inte bara för pengarnas skull, utan för att känna att man tar steget vidare, utvecklas i sin yrkesroll och kan använda sin erfarenhet.

Jag vet, jag vet att många aldrig ens kommer i närheten av 33 000 kr i månadslön. Jag vet att detta inlägg betraktas som hånfullt av många, just därför att han/hon står utanför arbetsmarknaden helt och hållet. Men en politik för framtidens välfärd måste få diskuteras av även de som har jobb, de som har nosat på en månadslön av 33 000 kr och de som vill premiera flit och hårt arbete. Den kan inte ägas av samhällsbevarare. Vi måste rädda vår framtida välfärd. Och morgondagens samhälle ser annorlunda ut än gårdagens.

Vi behöver ha fler som jobbar i Sverige. Vi behöver ha fler företagare. För att få fram en kapitalisering, dvs ett sparande som kan gå till en grundplåt i tex företagande, ska man ta bort den statliga inkomstskatten. När den som hoppar av arbetsmarknaden till förmån för att starta ett företag går hans/hennes jobb till någon annan.

"Nivåerna på de statliga inkomstskatterna gör alltså de ekonomiska drivkrafterna mycket små för en undersköterska att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska eller för en verkstadsarbetare att gå vidare till maskiningenjör."skriver de sjutton centerpartisterna. Bra!
Anders W Jonsson, Emil Källström, Albin Ring Broman

Rättvisa i systemen

Igår fyllde jag på medicinskåpet genom att gå till Apoteket. En salva och ett astmaspray. 88 kr.
Fantastiskt lagom för januariplånboken. Speciellt detta januari, då jag jag lever på sparpengar och de arvoden jag får ut från mina politiska uppdrag, eftersom jag parallellt bygger upp ett företag.

Jag frågade när högkostnadsskyddet går ut. 24 januari, fick jag reda på. Okej, gäller att bunkra för att klara våren då några salvor nästan är slut. Jag frågade alltså när högkostnadsskyddet går ut, dvs "Hur länge till får jag medicin nästan gratis?". Så fungerar jag - och kanske andra.

Jag frågade inte hur mycket samhället, dvs skattebetalarna, sponsrat mina mediciner med. Det perspektivet står inte heller angivet på kvittot. Där står bara att jag har betalat en egenavgift på medicinerna på 1800 kr. Jag vill nu veta hur mycket mina mediciner har kostat samhället. Nästa gång - som lär bli om en vecka, då flera mediciner har börjat ta slut - ska jag fråga.

För ett år sedan när jag hade en välbetald anställning inom offentlig sektor spelade inte en tusenlapp hit eller dit någon roll. Men för en student, en arbetslös eller en nyföretagare spelar tusen kronor en stor roll. Men en liten inkomst betyder också att man bidrar med en lägre skattesumma. När system utformas måste man tänka på att inte människor fastnar i en nivå pga systemen. Vi vill ju att varje individ ska växa och bidra så mycket som möjligt. Kanske är det därför som sjukvårdsavgifterna inte är differentierade.

Jag anser att det är viktigt att Sverige har en god, tillgänglig sjukvård med duktiga läkare, vilket vi har. Jag hyser stort förtroende för vården och våra vårdpolitiker, som jag aldrig utgett mig för att vara. Jag bidrar med några funderingar kring hur vi ska klara av en god, gemensam välfärd för en åldrande befolkning. Och då handlar det om att definiera ordet rättvisa. Därför kanske det vore mer rättvist att ha proportionella sjukvårdsavgifter så att en person med 30 000 kr i månadslön betalar dubbelt så mycket för ett läkarbesök som en person med 15 000 kr i månadslön gör. Det skulle i sådant fall vara mer rättvist i mina ögon.

Samtidigt måste samhället var starkt och stödjande för den som är svag, utsatt och i nöd. Vi kan inte sortera ut människor utifrån genetiska sjukdomar. Vi ska ha ett samhälle som bygger på människors lika värde, rättigheter och skyldigheter. Där människor vill vara friska, sköta sin hälsa och vill bidra till vår gemensamma välfärd. Men då måste vi definiera vad som är en lagom nivå på en god, gemensam välfärd. Kanske har det redan skett. Gott så.

Dyslexi-elevers rätt till kunskap

Två praktiker, en lärare och en logoped, skriver på DN debatt om skolans ansvar att se till att barn med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi får det stöd och de hjälpmedel de behöver.

Dyslexi är en funktionsnedsättning som kräver viss bakgrundskunskap, men egentligen främst ett förhållningssätt och möjligen vissa förändringar i lärarens egen undervisning, utöver de hjälpmedel som eleven kan få. Praktikerna ger många tips och metoder i artikeln.

Givetvis är rektors roll av stor vikt, dvs att det finns en dyslexikunnig person på skolan, som kan handleda övriga, samt även eleven någon timma i veckan. Att rektor nämner frågan och ger tid till diskussion och metodtips är också sätt att signalera stöd. Samt att försäkra sig om att dessa elever har ett åtgärdsprogram, som är upprättat mellan föräldrar, skola och elev. Ofta handlar det om information och samverkan vid övergångar mellan skolor och stadier, eller vid annat lärarbyte.

Jag är övertygad om att en massa lärare har läst artikeln och har klippt ut den för att ta med till kollegiet för diskussion den första studiedagen på terminen: "Ger vi våra elever de bästa förutsättningarna för lärande?"

Artikelförfattarna avslutar sin text med följande meningar som jag citerar nedan:
"Både individen och samhället tjänar på att ge alla förutsättningar för utbildning. Att ha tillgång till det skrivna språket är en demokratifråga."

Fem politiska rättesnören för rättvisa

För min del var PJ Anders Linders ledare i dagens SvD klockren. De principer han har ställt upp för hur politiken kan sträva efter rättvisa är såå bra formulerade:

Prioritera de verkligt utsatta.

Gör det lätt att få arbete.

Bekämpa fattigdom i stället för rikedom.

Glöm inte förmögenheterna.

Försvara kunskapsskolan kompromisslöst.

Vilken skatt?

Centerpartiet föreslår ytterligare skattesänkningar. Framförallt för medel- och låginkomsttagare, som man menar är Sveriges hjältar. Det är möjligen ett konkret sätt att mota Olle i grind, vilket jag efterlyste i lördags. Och gynnar arbetslinjen. Men i skattefrågan måste jag även ta hänsyn till vad våra stämmor tyckt de senaste åren. Vi gillar ju individens möjlighet att fatta beslut över sin vardag och sina pengar i så stor utsträckning som möjligt. Såvitt jag minns vill vi ju också ha en skatt som bygger på att varje persons arbetade timma är lika mycket värd som alla andras. Samma skattesats rätt över. Rättvisa alltså. Vi vill också ta bort den statliga inkomstskatten. Och sänka arbetsgivaravgifterna. Det är nog till att ta en funderare kring vad som hamnar överst på önskelistan. Övriga som bloggar är: Ingrid, Johan, Emil, Stefan, Karl, Fredrick.

Allianspolitiken blir verklighet

Äntligen börjar Alliansens politik träda i kraft och bli verklighet även då det gäller skolan! I vår kan elever söka till elitklasser, eller spetsutbildningar som de formellt heter. Oppositionen tycker inte att man ska få vara bra i något teoretiskt ämne, utan alla ska sitta med jante-lagen svävande runt sig och vara lika halvbra, eller låtsas som om alla förstår, fastän de inte gör det. För det är det som vänsterpolitiken går ut på; att alla ska ha det lika, göra lika, vara lika. Men det är en ideologi som inte tilltalar mig. Jag anser att var och en är unik och måste få utveckla sina intressen, växa med uppgiften, bli sedd på sin nivå. Det är rättvisa! Då kan varje individ bli stark och då blir också gruppen/samhället starkt.