Rättvisa i systemen

Igår fyllde jag på medicinskåpet genom att gå till Apoteket. En salva och ett astmaspray. 88 kr.
Fantastiskt lagom för januariplånboken. Speciellt detta januari, då jag jag lever på sparpengar och de arvoden jag får ut från mina politiska uppdrag, eftersom jag parallellt bygger upp ett företag.

Jag frågade när högkostnadsskyddet går ut. 24 januari, fick jag reda på. Okej, gäller att bunkra för att klara våren då några salvor nästan är slut. Jag frågade alltså när högkostnadsskyddet går ut, dvs "Hur länge till får jag medicin nästan gratis?". Så fungerar jag - och kanske andra.

Jag frågade inte hur mycket samhället, dvs skattebetalarna, sponsrat mina mediciner med. Det perspektivet står inte heller angivet på kvittot. Där står bara att jag har betalat en egenavgift på medicinerna på 1800 kr. Jag vill nu veta hur mycket mina mediciner har kostat samhället. Nästa gång - som lär bli om en vecka, då flera mediciner har börjat ta slut - ska jag fråga.

För ett år sedan när jag hade en välbetald anställning inom offentlig sektor spelade inte en tusenlapp hit eller dit någon roll. Men för en student, en arbetslös eller en nyföretagare spelar tusen kronor en stor roll. Men en liten inkomst betyder också att man bidrar med en lägre skattesumma. När system utformas måste man tänka på att inte människor fastnar i en nivå pga systemen. Vi vill ju att varje individ ska växa och bidra så mycket som möjligt. Kanske är det därför som sjukvårdsavgifterna inte är differentierade.

Jag anser att det är viktigt att Sverige har en god, tillgänglig sjukvård med duktiga läkare, vilket vi har. Jag hyser stort förtroende för vården och våra vårdpolitiker, som jag aldrig utgett mig för att vara. Jag bidrar med några funderingar kring hur vi ska klara av en god, gemensam välfärd för en åldrande befolkning. Och då handlar det om att definiera ordet rättvisa. Därför kanske det vore mer rättvist att ha proportionella sjukvårdsavgifter så att en person med 30 000 kr i månadslön betalar dubbelt så mycket för ett läkarbesök som en person med 15 000 kr i månadslön gör. Det skulle i sådant fall vara mer rättvist i mina ögon.

Samtidigt måste samhället var starkt och stödjande för den som är svag, utsatt och i nöd. Vi kan inte sortera ut människor utifrån genetiska sjukdomar. Vi ska ha ett samhälle som bygger på människors lika värde, rättigheter och skyldigheter. Där människor vill vara friska, sköta sin hälsa och vill bidra till vår gemensamma välfärd. Men då måste vi definiera vad som är en lagom nivå på en god, gemensam välfärd. Kanske har det redan skett. Gott så.