SvD:s ledare skänker idag överbeskattning ett referat och en tanke: Varning för överskottsenergi. Det tål givetvis att tänka på för Stockholm, som gör överskott och har klarat sig bra i lågkonjunkturen i jämförelse med övriga regioner. Nyföretagandet skjuter i höjden.
Skatten tas in för olika ändamål, inte för sin egen skull. Den är ett lån från brukarna och ska brukas med varsamhet. Att sänka skatten är att ge makt tillbaka till de som har tjänat in och kämpat för pengen, nämligen brukarna. När egenmakten ökar blir människor friare och vardagen tryggare.
Stockholm går bra och växer såväl invånarmässigt som ekonomiskt. I ekonomin ligger självförtroendet som behövs för en positiv spiral. Magnus Andersson är något på spåret. Tack vare skatteutjämningssystemet fördelas pengar till andra regioner som socialdemokratiskt styrda Göteborg och Malmö. Självklart måste vi ha en välfärd över hela landet som säkrar god barnomsorg, skola, äldrevård och sjukvård. Dessutom ska vi ha skattefinansierad infrastruktur mm.
Men är det rätt att stockholmarna är med och betalar ett förskolesystem i Göteborg som enligt hörsägen har långa köer och brist på valfrihet? Är det okej att stockholmarna medfinansierar en ev förlust i det kommunalt ägda nöjesfältet Liseberg? Är det okej att stockholmarna sponsrar de dåliga resultaten i skolor i Malmös förorter? Kanske är det rätt, men det är viktigt att en diskussion uppstår.
Det är som en fördelningspolitik där föräldrarna har bestämt att barnen får hjälpa till hemma för att få veckopeng. Kalle hjälper till med städning och disk och får sin tjugolapp och en klapp på axeln. Lisa latar sig, men får sin tjugolapp i alla fall. Det är inte rätt. Om Lisa inte hade någon förutsättning alls att delta, däremot, vore det ju rätt att hon fick utföra de uppgifter hon kunde för att sedan få sin tjugolapp. Men är det så att Göteborg och Malmö inte alls kan? Jag tror inte det.
Nog måste gruppen som funderar över skatteutjämningssystemet vända och vrida på varje argument och ha svar på en del frågor, rent ideologiskt sett.
För övrigt är jag liksom många andra, tex Christian Ottosson, glada för en förhoppningsvis sänkt restaurangmoms. Detta är en viktig reform som Maud Olofsson och Centerpartiet har kämpat för. Det ger många företagare chans att anställa någon i några timmar till. Eller att rekrytera en yngre person som får in en fot på arbetsmarknaden. Det ger restauranggästerna, i kombination med ett ytterligare jobbskatteavdrag, möjlighet att äta ute oftare och därmed höjs livskvaliteten. Det ger trygg tillväxt, som Alliansens företrädare beskriver så fint på DN debatt i samband med att vårpropositionen presenterades. Men frågan är på vilket sätt det är trygg tillväxt med skatteutjämning. SvD-ledare
Igår fyllde jag på medicinskåpet genom att gå till Apoteket. En salva och ett astmaspray. 88 kr. Fantastiskt lagom för januariplånboken. Speciellt detta januari, då jag jag lever på sparpengar och de arvoden jag får ut från mina politiska uppdrag, eftersom jag parallellt bygger upp ett företag.
Jag frågade när högkostnadsskyddet går ut. 24 januari, fick jag reda på. Okej, gäller att bunkra för att klara våren då några salvor nästan är slut. Jag frågade alltså när högkostnadsskyddet går ut, dvs "Hur länge till får jag medicin nästan gratis?". Så fungerar jag - och kanske andra.
Jag frågade inte hur mycket samhället, dvs skattebetalarna, sponsrat mina mediciner med. Det perspektivet står inte heller angivet på kvittot. Där står bara att jag har betalat en egenavgift på medicinerna på 1800 kr. Jag vill nu veta hur mycket mina mediciner har kostat samhället. Nästa gång - som lär bli om en vecka, då flera mediciner har börjat ta slut - ska jag fråga.
För ett år sedan när jag hade en välbetald anställning inom offentlig sektor spelade inte en tusenlapp hit eller dit någon roll. Men för en student, en arbetslös eller en nyföretagare spelar tusen kronor en stor roll. Men en liten inkomst betyder också att man bidrar med en lägre skattesumma. När system utformas måste man tänka på att inte människor fastnar i en nivå pga systemen. Vi vill ju att varje individ ska växa och bidra så mycket som möjligt. Kanske är det därför som sjukvårdsavgifterna inte är differentierade.
Jag anser att det är viktigt att Sverige har en god, tillgänglig sjukvård med duktiga läkare, vilket vi har. Jag hyser stort förtroende för vården och våra vårdpolitiker, som jag aldrig utgett mig för att vara. Jag bidrar med några funderingar kring hur vi ska klara av en god, gemensam välfärd för en åldrande befolkning. Och då handlar det om att definiera ordet rättvisa. Därför kanske det vore mer rättvist att ha proportionella sjukvårdsavgifter så att en person med 30 000 kr i månadslön betalar dubbelt så mycket för ett läkarbesök som en person med 15 000 kr i månadslön gör. Det skulle i sådant fall vara mer rättvist i mina ögon.
Samtidigt måste samhället var starkt och stödjande för den som är svag, utsatt och i nöd. Vi kan inte sortera ut människor utifrån genetiska sjukdomar. Vi ska ha ett samhälle som bygger på människors lika värde, rättigheter och skyldigheter. Där människor vill vara friska, sköta sin hälsa och vill bidra till vår gemensamma välfärd. Men då måste vi definiera vad som är en lagom nivå på en god, gemensam välfärd. Kanske har det redan skett. Gott så.
Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly bekänner färg gentemot välfärdsföretagarna och skattebetalarnas valfrihet på DN debatt idag. Han vill förbjuda vinst och visar att han har förstått varken företagandets villkor eller valfrihetens principer.
Stockholmscentern står upp för välfärdsföretagande och vill påskynda processen att staden tar på sig en roll av att vara beställare, med god uppföljning istället för att vara utförare av verksamheter. Med dagens utvecklingstakt kommer staden att vara utförare av förskoleverksamhet till år 2090. Med tanke på att brukarna i enskilda förskolor är mer nöjda än brukarna av kommunala förskolor – om än marginellt – är det märkligt att Lars Ohly vill göra människor missnöjda. Fast det handlar ju om ideologi. Centerpartiet menar att konkurrens är bra för motivation, effektivitet och idérikedom. En sund konkurrens sporrar utförarna.
Vinster i välfärdsföretagande är viktigt, som drivkraft för välfärdsentreprenörer att ta risken att etablera sig, som möjlighet för att investera i utrustning, lokaler och material, men också att ha en buffert inför kommande lönehöjningar, ev rehabilitering av personal, oförutsedda hyreshöjningar, minskat elevantal eller att ett barn i behov av särskilt stöd dyker upp, som kanske har behov av en assistent, har en språkstörning eller en funktionsnedsättning. Med en vinst i bagaget är det lättare att vara flexibel. Dessutom är det viktigt att de entreprenörer som driver företagen tar ut ersättning för sitt jobb. Företagande är inte ideellt.
Varför talar inte Lars Ohly om ett nollsummespel för byggföretag som staten anlitar i upphandlingar av att bygga en ny väg, en ny skola eller ett äldreboende? Det är lätt för mig att tro att vänstern är hårdare mot kvinnors företagande än mot det traditionellt manliga, som också redan nu är etablerat. Detta skulle innebära att det finns en lägre toleranströskel för vinst i kvinnors företag, än i mäns. Det är oacceptabelt. En annan tolkning är att Ohly inte förstår företagandets villkor. Företagande är inte någon ideell verksamhet, utan något man vill leva på. I trygghet. Men det är klart - har man ett vallöfte som vänstern om att utöka offentlig sektor måste man ju hitta jobben någonstans.
Kravet på icke-vinstdrivande välfärdsföretagare är världsfrånvänt och hånfullt. Vad spelar det för roll om det är riskkapitalbolag från andra länder? Ägandet sprids. Det är nyttigt med möten i konferenser med skolledare från andra länder, där man får influenser och metoder. Varför skulle export av förskoleverksamhet vara fulare än export av gröna energilösningar?Att klaga på vinst i välfärdsföretag är att dubbelbestraffa dessa företagare, menar jag.
Det måste finnas en balans i hur vi uttrycker oss kring verksamma välfärdsföretagare. Det måste finnas en balans i hur vi ser på skattemedel. Enskilda förskolor och fristående skolor utför en beställning åt kommunen.När kvaliteten uppnås, vilket skattebetalarnas val är ett kvitto på, ska inte staten lägga sig i hur pengarna uppnås. Jag vill se nöjda gamlingar, friskare patienter, trygga och kunskapstörstande förskolebarn, grundskolebarn som i högre utsträckning når målen för att de är trygga, glada och känner sig sedda, samt gymnasieelever som är framtidens arbetskraft på en global marknad. I vilken form är em bakåtsträvande diskussion - nu handlar det om innehållet där jag vill se entreprenöriellt lärande, nytt betygssystem med tidigare betyg, de nya konkretare kursplanerna ska implementeras, Centerpartiet vill införa Lex Sarah för att lärare ska bli skyldiga att anmäla missförhållanden. Sätt trycket på skolledarna inifrån istället från uppifrån! Sätt trycket på välfärdsföretagens prestationer underifrån i valfrihetens principer istället för uppifrån!
Givetvis ska det vara en god tillsyn av välfärdsföretagares verksamhet. Tillsynen ska ske på lika villkor med den som utförs för den kommunala verksamheten. Ett välfärdsföretag måste gå med vinst för att nästa år kunna måla om skolan, investera i bergvärme eller en ny biffmaskin som möjliggör egentillverkning av ekologiska biffar, istället för servering av halvfabrikat, som kan höja kvaliteten på verksamheten för brukarna.
Istället för att förfasas över att välfärdsföretagare går med vinst borde vi föra en debatt kring hur vi kan förändra kommunens roll till att i större utsträckning bli beställare istället för utförare, menar jag och Stockholmscentern.
Fredrik Reinfeldt lovade igår att moderaterna inte ska sänka skatten om Alliansen vinner valet. Ett sådant löfte är någon form av svar på den röda trions valfläsk om att övertrumfa den blåa kvartettens välfärdsinvesteringar.
Jag skulle hellre vilja ha en diskussion om vilket innehåll skattebetalarnas investeringar i det gemensamma ska bestå av. Vilka mål ska vi ha för vård, skola och omsorg, infrastruktur och grönområden, dvs det vi gör med gemensamma krafter i Sverige?
Man hamnar liksom på punkten att antalet jobb hela tiden är lika många, istället för att försöka se till hur jobben ska bli fler. Men Centerpartiet har den matematiska formeln. Genom att göra det lönsammare, roligare och enklare att driva företag vill fler starta och driva företag. När fler driver företag blir det fler sysselsättningstillfällen. När individer med deras krafter släpps fria blir också tanken med alla dess associationer fri och innovativ. Och då - när fler individer kommer till sin rätt - kan vi förutom att vinna lycka (som jag definierar som tid att umgås med familj, släkt och vänner, självbestämmande, ekonomisk frihet och att få bidra i samhällets alla plan med min fulla förmåga).
Fler jobb går att få med fler företag. Med fler jobb får vi mer klirr i den gemensamma skattekistan. Tillsammans kan vi sätta upp mål för vad vi ska använda skattepengarna till. Självklart ska pengar gå till en förnyad välfärd i form av bättre utbildning och snabbare, säkrare vård, men visst ska också pengar tillbaka till de som vågar anställa, de som sliter hårt och drömmer om att investera sina hårt förvärvade slantar i innovationer och nya företag. Därför måste skattesänkningar stå kvar på agendan. Ännu viktigare är att rita om hela skattekartan där kompassen måste vara en mer rättvis och enklare skatteterräng, som är snårig nu. Och precis när du bestigit karriärbergets topp ska du bestraffas med järninlägg i skorna i form av statliga inkomstskatter. Precis när du är såpass trygg i ditt förvärv att du funderar på att knoppa av, starta eget, om du bara hade lite startkapital ihopsparat. Och precis när företagaren känner att nu bär det - nu har jag riktigt mycket att göra så jag ksulle kunna köpa mig lite fri tid genom att avlöna någon så ska arbetsgivaravgifterna frysas. Nej, nu måste vi ge företagarna hopp. Och de lärare, barnmorskor, förskolechefer och tandsköterskor som funderar på att börja spara mer i månaden - för att lägga undan till att starta en egen verksamhet. Eller vill gå ned i arbetstid för att kunna starta upp sitt välfärdsföretag. Jobblinjen är att få fler företag. Då måste det bli mer lönsamt, roligt och enkelt att vara företagare. SvD, SvD analys, DN, DN analys
Jag läser gårdagens DN debatt om att "Staten och kapitalet bör skapa nya fonder" och hickar till. Maud Olofsson sa så sent som i måndags på Politikerbloggens utfrågning på restaurang Victoria att journalister har svårt att skilja på staten och kapitalet. Nu verkar delar av både staten och kapitalet också ha svårt att hålla rätt på rollerna utifrån ett marknadsekonomiskt perspektiv.
Marknadsekonomi = människor och företagare med sina plånböcker och egna val = underifrånperspektiv Planekonomi = staten (=valda politiker och tillsatta tjänstemän) som gör val för skattebetalarnas pengar = överifrånperspektiv
Vi behöver INTE ha en starkare stat som går in med 5 miljarder i riskkapital i företag som vill växa. Det behövs snarare lägre arbetsgivaravgift och lägre skatt generellt så att kapitaliseringsmöjligheterna blir större. Det behövs en dialog med bankerna och pengamarknaden om vilka lösningar som kan finnas och möjligen få bättre villkor för att gå in med riskkapital i företag. Det blir otroligt märkliga signaler som sänds ut om staten kör över bankmarknaden.
Det är inte heller statens roll att avgöra vilken låneform bankerna bör hålla på med. Staten ska varken dela ut mikrolån eller stå för räntefria lån eller riskkapital. Däremot se till att det förs statistik kring vilka som får låna till vilken typ av idéer, så att det är möjligt att forska i området. Såvitt jag har förstått har Finansinspektionen ett uppdrag att övervaka finansmarknaden.
Debattörerna har utifrån sitt arbete kring innovativa företag satt fingret på ett viktigt problem. Det saknas riskkapitalister. Hur kan vi då underifrån hitta fler riskkapitalister? En lösning skulle kunna vara att högriskkapitalföretagare blir befriade från arbetsgivaravgifter. Men det bästa svaret är en skatt som är lika stor rätt över.
Jag vill att människan ska känna större egenmakt. Med makten över sig själv och sitt liv kommer ansvarstagandet för sig själv och andra. Egenmakt känner en individ när hon är trygg i sig själv, vet vad som förväntas och vilka spelregler som gäller, men också kan påverka spelreglerna och sin egen situation. När människan är trygg kan hon dela gemenskap, ta initiativ och växa.
Trygghet får man i sin familj, under uppväxten, men också i skolan. Med god kunskap och utvecklade färdiheter, klara och tydliga mål, omdömen om vad eleven klarar och hur hon ska göra för att utvecklas, samt erövrande av ett entreprenöriellt lärande kan skolan ge trygga individer. Med god samverkan mellan skola och föräldrar kan barnets trygghet grundläggas.
En lärare ska tro på varje elev. Den dag en vuxen visar att han/hon har givit upp ett barn ger också barnet upp sig självt. Vuxenvärldens största ansvar är att visa tillit, ge kunskap och ansvar.
Trygghet föds i tilliten. Från andra och till sin egen förmåga. När regeringen visar företag tillit genom att slopa revisionsplikten blir det lättare, roligare och lönsammare att driva företag. Förtroende för företagare föder nya företag och på sikt förnyad välfärd, menar jag. En faktisk skatteinbetalning istället för en preliminär, skulle underlätta företagande.
Med ett demokratiskt, starkt föreningsliv som bygger på människors engagemang och lust att samarbeta lär människor i en stad eller by känna varandra. Putnam studerade förhållandena i Italien. I ett föreningstätt område är kontakterna tätare då förutsättningarna för företag bättre, om man ser till Gnosjö-regionen, enligt en Fores-studie från i somras.
En mer flexibel arbetsmarknad kan ge människor egenmakt. När det blir lättare att säga upp, blir det lättare att anställa, men också att säga upp sig själv. Trygga människor vågar.
Trygghet är att ha ett boende och en inkomst med vilken man kan betala sina utgifter. Men också ett sparkonto med en ekonomisk reserv på. Om något oförutsett händer, men också för att kunna förverkliga sina mål och uppfylla drömmar. Centerpartiet har varit pådrivande i skattesänkningar i form av jobbskatteavdraget. I Stockholmscentern kämpar vi för en rättvis skatt som är lika stor oavsett inkomstgrupper. Flit, arbete och ansvarstagande ska löna sig.
Här är skiljelinjen mellan det rödgröna och blågröna laget. Centerpartiet och Alliansen visar tillit till dig och din egen förmåga att fatta kloka beslut om vad din lön och dina sparpengar ska användas till i så stor utsträckning som möjligt. De rödgröna menar att de ska använda mer av dina pengar till saker som de tycker är vettiga, saker som de prioriterar och vill lägga skattebetalarnas pengar på genom höjd skatt. Valet är ditt den 19 september.
PJ Anders Linder skriver en söndagskrönika om ämnet egenmakt. Inspirationskälla såklart.
I onsdags var jag på Stureplancenterns seminarium om förnyad välfärd. Johnny Munkhammar pratade. Jag kände mig verkligen försossad när han berättade om att man kan avreglera Försäkringskassan för konkurrens. Att man kan lita på individerna att teckna de försäkringar man vill. Givetvis ska det finnas någon form av socialbidrag i botten som det sista skyddsnätet. Men tänk om vi kunde sänka skatten till en sådan nivå att människor kände en större frihet, ett större ansvar för sina pengar och för sin arbetsinsats.
Ännu mer försossad kände jag mig då jag letade upp deklarationspappren för att ha dem på plats inför deklarationen. Har jag bara betalat 25 % i skatt? Blev liksom tacksam jämfört med då jag bodde i Botkyrka och betalade 10 % mer. Fick en rejäl tillsägelse av maken som började måla upp vad vi hade kunnat göra för pengarna. Men vi får ju så mycket: Förskola, vägar, lekpark, gatlyktor, trygghet i form av polis, studiebidrag. Dessutom kommer min egen lön från skattebetalare i en annan kommun, tänker jag. Flanking ställer en rättfärdigad fråga på sin blogg: Hur mycket ska du höja skatten på löntagarna, Mona Sahlin?
Äldrecheckar/äldresparande låter ju spännande och viktigt. Att man låter alla spara i sin egen form av äldredröm, istället för att vi alla pyttar in pengar till något som ändå upplevs som undermåligt och i brist av valfrihet. Givetvis måste det bli någon form av tidsgräns för när detta börjar ske. Jag menar; vi kan ju inte låta våra äldre som inte har något vidare sparande kastas ut på gatan. Samtidigt blir det inte alltid som vi drömt om och en vårdplats på ett hem med service 24-7 kostar pengar. Men det tål att klura på. Vi pratar om att de äldre måste få välja vilken maträtt de ska ha och kunna få en nubbe till sillen på midsommar. Men det är ju kosmetika, jämfört med den reform som skulle behövas. Det behövs ett värderingsskifte för visioner för äldrevården. Intressant: förnyad välfärd, centerpartiet, skatt
Vad är det för ett sorgligt utspel den gamle Hela Sverige Ska Leva-pampen Hörnlund gör? Med uttryck som "maffiametoder" och "ohederligt regeringsagerande" blir jag upprörd å Mauds vägnar. Jag undrar vad som ligger bakom då det är andra dolken i ryggen Hörnlund ger henne inom loppet av två år. Vilka signaler sänder det ut att Hörnlund tar Robertsfors som exempel? Vilket syfte har Hörnlund? Jag hoppas på ett svar som kan visa på andra sidor av statistiken. Och vissa klargöranden vad gäller remiss osv. Men detta utspel handlar egentligen inte om siffror, utan om värderingar. Inte såg jag Hörnlund på senaste stämman då skatteutjämningen diskuterades.
På en annan sida i dagens DN hittar jag en notis om att Stockholms läns landsting visar plus på prel 543 miljoner. Bra Gustav mfl! Trots detta slussades 1186 miljoner till andra delar av Sverige. Men vi klagar inte, vi stockholmare. Vi skatteutjämnar gärna. Men då gäller det ju att kommunerna i Norrland och övrig glesbygd ser sig själva som starka och självständiga med livskvalitet och mervärde och med lösningen i individernas vilja att växa och utvecklas. Inte genom statliga myndigheter! Hörnlund jämför behoven i Vilhelmina med behov i Sundbyberg. Tror inte Börje att det finns andra saker i Sundbyberg att ta tag i än skolskjuts? Hur många förberedelsklasser finns i Vilhelmina? Hur många barn i behov av särskilt stöd? Hur mycket skiljer sig genomsnittslönen mellan lärare i Vilhelmina och lärare i Sundbyberg? Men Börje har som sagt varit ute och klagat offentligt förut. Han skrev 2007 att han hade möjlighet att prata politik med folk - men i egenskap som vad? Som avdankad föredetting? Det låter som om Hörnlund är betald av sossarna. Artikeln utstrålar offermentalitet och nån-annanism dvs att man tänker att någon annan helt ska ta ansvar för kommunens ekonomi. Tyvärr, Hörnlund, det kanske fungerade i regeringen i början av nittiotalet och Folkrörelserådet under nittiotalet, men idag är personligt och kommunalt ansvar viktigare än någonsin.
Det är sådana traditionalister som Hörnlund som är förödande för vårt parti. De försöker sätta bilden av att Centerpartiet är ett parti som är ett rent landsbygdsparti och som förespråkar högre bidrag till glesbygden. Men Centerpartiet är partiet för både stad och land. Jag är säker på att Norrlandscentern inte ställer upp på denna s-infiltration. Mitt råd till Hörnlund är att läsa partiprogrammet och ta ställning till om det är rätt parti han tillhör.
Citat ur stämmoprotokollet ang hållbar ekonomi från 2007: "Att det kommunala självstyret respekteras och att de uppgifter som kommunerna har ansvar för i första hand ska beslutas och finansieras av kommunen och dess invånare. Att specialdestinerade statsbidrag undviks och att finansieringsprincipen upprätthålls... I samband med den ekonomiska vårpropositionen 2007 föreslog regeringen vissa förändringar i utjämningssystemet som innebär en uppdatering av hälso- och sjukvårdsmodellen, en revidering av byggkostnadsutjämningen, samt införande av lönekostnadsutjämning. Det införs också en ny permanent uppföljningsorganisation inom Statskontoret, som ska ge löpande underlag om den kommunala utjämningen till regeringen. Under 2008 kommer det även att tillsättas en bred parlamentarisk utredning i syfte att utvärdera/utreda utjämningssystemet. Att det kommunala utjämningssystemet ska ge förutsättningar för en likvärdig och god grundservice i hela landet. Att det kommunala utjämningssystemet skapar förutsättningar för utjämning av skillnader i skattekraft. Att det kommunala utjämningssystemet ska ge incitament för såväl ekonomisk tillväxt som ökad skattekraft. Att det kommunala utjämningssystemet stärker det kommunala självstyret."
Maud Olofsson (C) och Mona Sahlin (S) duellerar i Agenda. Frågan är rekonstruktion av Saab. Sahlin vill ge Saab en möjlighet, men har inte koll på affärsplanen. Hon vill också "dela ut pengar till kommuner och landsting", men kan inte svara på hur många miljarder det skulle vara. Olofsson vill inte att staten ska äga bilföretag. Det är inte för det hon har fått skattebetalarnas förtroende. De vill ha lärare, poliser, sjuksköterskor och äldrevård för pengarna, menar hon. Ja, hon går stark genom krisen, vår partiledare och järnlady. Och hon spelar i en högre division än Sahlin. Det är tydligt.
