HBT-personers frihet är även min

Årets Pride-festival är till ända. För tredje året i rad fick jag förmånen att vara aktiv i tältet. För femte året var jag välkommen i pridetåget. För människors lika värde och rättigheter. För kärlek för alla. För individens frihet. Och med HBT-personers villkor i fokus.

På fotot ovan, som Anna C Nilsson har tagit, ser du mig, Elisabeth Thand-Ringqvist, Maud Olofsson och Abir Al-Sahlani framför det tält som årets prideprojektledare Madeleine Sjöhage planerat och riggat upp med hjälp av HBT-nätverkets ordförande Tobias Gillberg mfl. Många CUF:are var duktiga och aktiva i såväl tältet som i paraden. Magnus Andersson gick förstås med, sida vid sida med Centerstudenternas ordförande Karin Ernlund, riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Kerstin Lundgren och miljöminister Andreas Carlgren med maken Tomas.

Inne på området var det kul att kunna rekrytera två nya valarbetare, varav en ny medlem. Jag mötte också en fd elev, som visar sig vara aktiv i Vi Unga. Det är ju lärarens största förmån: Att få se fd elever stå på egna ben. Det är ledarens största förmån: Att se nya förmågor växa fram. Jag mötte en fd parallellklasskompis som jag kunde prata förskolefrågor med. En ögonblicksbild är då Ali och Rani berättade om sina liv. En annan då jag förkovrade mig i fackliga frågor med en LO-ordförande tillika aktiv S-företrädare, vilket jag kommer ha nytta av senare. Värt att nämna är också att jag kunde följa upp ett samtal med en person från förra året då vi diskuterade en kyrkofråga.

I tåget var det kul att sjunga, klappa, vissla och träffa folk efter sommaruppehållet. Abir tog tre steg när vi andra tog ett. Lisa, Ingrid, Amanda och Johanna gjorde mycket för stämningen. Och ögonblicket jag bär med mig in i valrörelsen: Vi var trötta, svettiga, halvhesa och torra i munnen. Vi hade just passerat Djurgårdsbron. Då säger jag till en ivrig CUF:are: "Nu är det bara upploppet kvar. Det är som valrörelsen. Det här är valspurten. Det är nu vi lägger in en högre växel." Han, som nog hette Max, tände direkt och skrek till CUF-delen: "Nu är det inte långt kvar till mål. Nu lägger vi in en högre växel. Växel R. Racerfart!" Så måste vi tänka i valrörelsen. Tack Max.

Men - Pride är inte bara fest och fart. Pride är nödvändigt så länge HBT-personer känner sig utanför eller inte har lika villkor. Den djupare behållningen från dagarna är att jag fått reda på funderingar från homosexuella. Att man måste ha en partner för att få inseminera. Att ohälsofaktorn bland äldre homosexuella kvinnor är stor. Att många inte vågar vara sig själva på jobbet. Att det ju är helt fruktansvärt att man måste bli tvångssteriliserad för ett könsbyte. Störst av allt var att Hägglund gav en öppning för att man inte ska bli steriliserad för könsbyte. Med respekt för Kristdemokraternas egen process kan en påverkan ske. Så fungerar Alliansen.

Och ju fler homosexuella jag möter desto mindre intresserad blir jag av att veta om de är hetero- eller homosexuella. Den sexuella läggningen spelar ingen roll för min vänskap med människor. Däremot blir läggningen viktig i unga människors sökande av kärleken. Tre år efter att jag gjorde slut med R berättade han att han var homosexuell. Eller att M var kär i P. Men kärleken var inte besvarad. Han var homosexuell. Olycklig kärlek för M i två år. Att J kände sig som en främmande fågel på alla discon som var helt anpassade för heterosexuella. Att det tog tio år för J att hemma i vårt kök berätta om sin homosexualitet - rädd för att inte veta hur kompisarna på den lilla orten skulle reagera. Att Ö:s föräldrar nästan sa upp bekantskapen med Ö då de fick reda på att han var homosexuell. Processen för föräldrarna blev lång och ytterligare en pålaga för Ö, efter att han haft sin besvärliga tid med att hitta sin identitet. Därför är frågan om HBT-personers frihet viktig även för heterosexuella i vardagen och i samhället. Utöver att det är en ren människorättsfråga.