Kollegial kamp av chefredaktörer

Det är väl klart att Dawit Isaak ska frias. Hans enda brott tycks vara att strida för mänskliga rättigheter. Obs - FÖR mänskliga rättigheter. Tycks, skrev jag. Är jag lite rädd för att ta ställning för en person som kanske, kanske har begått något mer brott? Jag vet ju inte. Det är ju så långt till Eritrea, så länge sedan det hände, så overkligt att någon fängslas utan bevis, utan rättegång. Det låter liksom som en saga skriven av mina elever. Det är väl klart att vi ska ta ställning för honom. Han är svensk frihetskämpe, demokratisträvare och yttrandefrihetsivrare. Som fängslats utan åtal. Jag skäms över mig själv för att jag inte reagerat tidigare, mer än en stilla reflektion. Varför kommer inte kampen tidigare? För att vi inte vill lägga oss i "afrikanska" angelägenheter? För att vi vet för lite om Eritreas politiska situation? För att vi för svarta personer i vårt stilla sinne kräver större bevisbörda? För att vi läser afrikansk historia och nästan enbart hör om hur svårt det varit och hur onda kolonisterna var och därför lägger vi oss inte i? Men Dawit Isaak är svensk medborgare och har två skolbarn i Göteborg. Fallet är en svensk angelägenhet. Lika mycket som Annika i USA eller Calle Jonsson-affären i Grekland var. Frågan är då vad svenska regeringen ska göra. Dragit in bistånd har man gjort. Bra. Men dialogen måste ju fortsätta. Bjud in diktatorn till samtal. Fråga om hans vision för landet. Hitta en ingång till coaching i demokratisk riktning. 20 000 tigrinja-talande personer finns i Sverige. Samla några och hitta ingångar. Ge diktatorn ett bud: Frige Isaak och vi betalar någon form av utbildning i Asmara. Inklusive utbyte. Eller skicka dit kungen och Victoria så att de får prata med diktatorn. Skriv på uppropet här. Chefredaktörerna för SvD, Expressen, Aftonbladet och DN gör idag ett gemensamt slag för saken och för en kollega. Det är lojalt. Bra! Magnus och Annie bloggar också. Intressant: Dawit Isaak, mänskliga rättigheter, Eritrea, Centerpartiet, yttrandefrihet