Hushållstjänster kompletterar civilsamhället

Idag är det tjugofem år sedan min farfar fick en hjärnblödning, hittades i källaren, fick åka ambulans till Vasasjukhuset i Göteborg och tas om hand. Han blev aldrig sig själv. Förlamad i vänster sida. Med träning kunde han komma hem och sitta i sin rullstol och ibland gå med rullator. Han fick hjälpmedel som en hissbar säng, träningscykel, rullator, elrullstol, ramp, högre toalett och handtag till badkaret. Talet försvann men kom tillbaka. Hans största redskap blev min farmor. Hans liv förändrades, men framförallt min farmors liv blev helt annorlunda. Handelsträdgården och huset såldes till förmån för ett enplansradhus med tomt. Farfar kunde bo hemma flera år tack vare farmor. Med sjukdomen försvann farfars inre motor. Istället kom oron och osjälvständigheten. Farmor fick utöver allt praktiskt också stå för initiativet och motivationen.

Farmor fick avlastning och uppmuntran från hemtjänstpersonal som kom några timmar i veckan. Hon kunde inte välja utförare, men var tacksam för all hjälp och den sociala input hon fick av att hemtjänsten kom hem och pushade farfar till träning. De åkte riksfärdtjänst till mina föräldrar några gånger. Farfar följde med på någon resa. Men i princip var farmor heltidsansvarig i 6-7 år. Som att få en bebis igen, faktiskt, som inte klarar någonting själv, men ändå kräver mycket. De sista åren, efter ännu en propp, fick farfar läggas in på långvården. Han deltog i terapi, sjukgymnastik och sjukhuskyrka. Farmor försökte hälsa på två gånger i veckan, men även hon blev äldre. Räddes halka och riktigt varma sommardagar då backen upp till farfar var brant.

Farmor är en av alla de anhöriga värda att beundra. Som kämpar, kan själv, vill klara sig själv så länge som möjligt. För integriteten och egenmakten. Denna fantastiska trebarnsmor, änka och trädgårdsmästare, har hållit humöret uppe tack vare sin humor och sin positiva syn på livet.

En dag kommer även farmor behöva ha hjälp. Hon säger själv att hon på senaste åren vågar be om hjälp. Det är ett stort steg. Min kusin handlar åt henne varje vecka. En annan kusin har under föräldraledigheten tagit tid till att skjutsa och pröva ut en hörapparat. Min faster dubbelkollar räkningar. Min farbror handlar på systemet, för vin är ju inget man hittar på närköp i Sverige ännu. En tredje kusin reparerar tvättmaskinen eller målar om. Grannarna tar med sig miljöavfall till återvinningen och byter glödlampor. Jag skrubbar trallen, ruskar mattor eller byter gardiner en gång om året. Mina föräldrar röjer skräp och kör till tippen någon gång varje år. Min farmor om någon skulle vara värd en check med hustjänster. Hon skulle inte ha råd med det själv, då hon lever på den lägsta pensionen, men om någon gav den till henne, tex mina föräldrar som ju pga avståndet inte kan hjälpa till regelbundet. Men enligt den rödgröna flanken är det fel att jobba hemma hos andra rent ideologiskt. För mig och mina föräldrars del - men framför allt för farmor - skulle det innebära ett välfärdstillägg. För någon person och någon företagare skulle det innebära klirr i kassan dvs en inkomst. Vad är problemet med det?

Ponera att jag köper hustjänster en gång varannan vecka (se, dessa tjänster är flexibla och anpassar sig efter marknaden och efterfrågan, men jag har hört att de helst vill att man inte är hemma, utan utför sitt yrke i enskildhet) och istället drajvar till mormor varannan vecka för att dra dammsugaren och skvallra lite över en sockerkaksbit. Men det är inget de rödgröna förespråkar. Och för mig är det obegripligt.

Avslutningsvis en dikt av Helen Törnqvist, 12, som publicerades i Sörmlandsbygden 1985:
Lev!!!
Livet är så kort.
Livet ger så mycket.
Lev, när du lever.
Var, när du är.
Säg, när du kan säga.
En dag är dagen inne.
Döden väntar då.
Då blir du blott ett minne,
som vi går och tänker på.