Gustav driver demokratisering i vården

Gustav Andersson skriver i veckans Dagens Samhälle om en ny typ av läkarroll, som behövs inom ramen för vårdvalssystemet: Bromsa inte vårdens demokratisering. En lyhördhet och öppenhet gentemot patienterna. Gustav beskriver fördelarna med Vårdval Stockholm och menar att tillgängligheten i primärvården är av stor vikt för kvaliteten. Gustav vill se läkare som är lyhörda och därmed ger patienterna trygghet.

Jag reflekterar givetvis över lärarrollen då jag har läst inlägget. Skillnaderna är många. Valfriheten har funnits i skolan i femton år. Läraryrket har blivit alltför tillgängligt och därmed har statusen sjunkit, menar jag. Samtidigt är det nödvändigt att som lärare vara tillgänglig, då yrkets framgång bygger på relationen till eleverna. I vissa skolor är elever otroligt kontaktsökande och i stort behov av stöttning, vilket gör att det blir väldigt intensivt att vara lärare. Elever som skulle kunna klara av uppgifter söker bekräftelse hos lärare. Detta tolkas som dåligt självförtroende och brist på vuxenkontakt i vardagen. Lärare utökar sin icke-pedagogiska kontakt och det tas resurser i form av tid och energi till annat än det pedagogiska. Eller den pedagogiska rollen tar en annan form än den ursprungliga. Kan det finnas en risk att läkare i primärvården blir så kundtillvända att läkarbehoven ökar? Dvs att lyhördheten och tillmötesgåendet gör att patienter upplever ett större behov av att uppsöka läkare istället för att gå till biblioteket eller besöka en förening för att få social bekräftelse. Jag vet inte.

Gustav skriver att med vårdvalet har läkarbesöken ökat tio procent, kroniker har fått bättre vård samt att perspektivet har vänts så att behoven utgår från brukarna. Bra! Det är just det som är demokratiseringen, underifrånperspektivet.

Samtidigt pågår en debatt på SvD.se om att valfriheten skulle ha försämrat kvaliteten i skolan. Det har den inte, menar jag. Men det återkommer jag till.