Helhetsgrepp krävs om hederskulturen

Äntligen kom hederskultursdebatten upp igen. Kloka Sanna Rayman skrev idag om hederskultur i SvD och även på sin blogg. Mina tankar från slutet av juli följer nedan. Det är lovande att Reinfeldt nämnde flickornas frihet i sitt Vaxholms-tal. För ett gott resultat måste dock hederskulturutövarna fås med i båten. Fäderna i fokus, tror jag.
29 juli: Jag bara måste skriva något om mödomshinnorna och operationerna. För att jag blir så ledsen och upprörd. För att folk bara förfasar sig över att våra skattemedel går till sådana operationer. Det värsta är ju att dessa flickor varje dag tvingas att leva i två världar: En i skolan med kompisar och lärare och en annan i hemmet. Värderingarna i de båda världarna krockar. Därför låter flickorna aldrig världarna mötas. Paula Neuding har ett svar på hur man borde jobba, nämligen genom att informera bort mödomshinnemyten. Men vi måste göra så mycket mer! Det handlar bland annat om papparollen i en ny kultur. Jag tänker på hur man jobbade mot könsstympning i Senegal (tror jag). Då man först bearbetade den man som hade mycket makt i en by. Han fick paddla iväg till grannbyn, vars pojkar hans byflickor brukade ingå äktenskap med. Där mötte han byhövdingen för att be honom att förankra hos männen och deras familjer att de blivande fruarna inte behövde vara könsstympade för att ingå äktenskap. Byhövdingen förankrade detta i byn och därefter kunde ett avtal ingås. Fryshusets projekt Sharaf hjältar där killar med ursprung i Mellanöstern skulle kunna vara ett sådant exempel på arbete. Eller är imamerna nyckeln?
30 juli: Kenneth Johansson (c) säger att det behövs nationella riktlinjer för operationer av mödomshinnor. Han agerar snabbt och tar för givet att regeringen kommer att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda saken. Men var finns Nyamko Sabuni och Jan Björklund i debatten? Skolan borde ha en roll i detta. Där behövs kunskap om tecken på hedersförtryck och redskap om hur föräldrar kan bemötas. När är förtrycket föremål för en anmälan till socialtjänsten? Alla föräldrar vill ju sina barns bästa. Många av dessa föräldrar har höga förhoppningar om sina döttrars studier och karriärer i det nya landet. Men problem uppstår då tusenåriga traditioner krockar med mänskliga rättigheter och individens frihet. I detta fall även flickornas integritet. Det om något är väl integritetskränkande: Att det mest hemliga av ens kropp och ett såpass viktigt beslut som sexdebut blir föremål för släktsamtal och kliniska operationer. Som vanligt när det handlar om ojämställdhet handlar det oftast om traditioner som upprätthålls av både män och kvinnor. Traditioner som förfäder instiftat, men som levande generation kan bryta. Självklart ska inte svenska samhället understödja dessa vidriga traditioner. Samtidigt kan inte samhället gå in i familjer och säga hur de ska leva eller inte, alltså jag menar med det i en hederskulturen som inte strider mot svensk lagstiftning.
31 juli: Debatten tycks ha avstannat. Ayla gör ett intressant inlägg. Jag tror att man måste ta ett helhetsgrepp på frågan. Utan att det blir MOT något, som kan upplevas stigmatiserande. Det måste ju handla om att lyssna på papporna hur de tänker så att vi kan förstå dem, samtidigt som mänskliga rättigheter och lagstiftning betonas. När förståelsen finns - då kan en dialog starta om den nya rollen i den nya kulturen.