I väntan på mångfald

Idag har sonen och jag varit på adventsgudstjänst i Ängbykyrkan som var full av folk! Ett intensivt, trevligt, barntillvänt program. Är det detta som är det västerländska kulturarvet? Jag gillar psalmerna. Och det var lite drag i sången, men jag insåg att jag kan dem såpass bra bara för att vi firade första advent med skolan när jag var liten. Utom två Jehovas-barn som satt kvar på skolan. Hur utanför kände sig inte de? I lågstadiet hade vi kristendomskunskap! Helt sjukt att alla skulle ha det som ämne och måla teckningar om Gud och lyssna till sagor ur Barnens bibel. Jag minns inget mer än att kristendomsfröken påpekade att jag ritade slarvigt för att molnen var blåa - de är ju vita. Känns verkligen som resursslöseri, när vi hade kunnat ha mer matematik till exempel, eller att fröken hade läst högt för oss. Om personer med olika religioner. Då vi fått besök av olika religionsutövare. Kanske fick lära oss heliga sånger från varje religion. Hade fått uppläst den viktigaste bönen eller trosbekännelsen och på så sätt insett att alla är mer lika än olika. Det hade jag haft mer nytta av idag. För övrigt är jag kluven till religiösa friskolor, men det är en annan diskussion.