Vardagshumanitet ger gemenskap

Jag är ju lärare och jag har många dagar världens mest underbara jobb. Idag fick jag åka sagotåget på Junibacken tre gånger på arbetstid. Första gången grät jag då Skorpan skulle ta den förlamade Jonatan på ryggen för att hoppa utför stupet till Nagilima. Andra gången blev jag tårögd och fick en klump i halsen. Tredje gången kände jag efter riktigt ordentligt huruvida klumpen i halsen var en klump eller bara min evinnerliga hosta.

På hemvägen satsade jag på elevfokus istället för vaktverksamhet, vilket kom sig att bli särskilt lyckosamt. Eleven som har varit i Sverige i 1,5 år berättade frimodigt om hur Lindgrens sagofigurer uppfattats och vilka böcker eleven läst. Två medpassagerare satt vända mot oss och lyssnade uppenbart. Eleven blev stärkt av mitt engagemang och åhörarna och frågade mig hur många språk jag kan. Svenska, engelska och tyska, svarade jag. Eleven svarade med att räkna upp fyra språk. Nu kunde inte kvinnorna bredvid oss hålla tyst. Rinkebykvinnan kunde också fyra språk. Men hennes nackdel var att hon bodde i Rinkeby, dit hon tvingats flytta för något år sedan. Vi pratade om för- och nackdelar kring Rinkeby och landade i att där man känner folk känner man sig hemma.

När vi hade gått av, jag hade prickat av eleverna, haft två lyckade lektioner och efterarbetat promenerade jag mot T-banan igen. Och jag tänkte på att sådana samtal som det som uppstått tidigare under dagen aldrig förekommer på gröna linjen. När jag bodde i Norsborg uppstod de gärna då man lämnat Alby eller Hallunda, för det var liksom vi "som blev kvar", vi som skulle till samma ställe, vi som hörde ihop. Och jag gillar det där. Gillar mänskligheten och vardagshumaniteten, människors leenden och små kommentarer. Det är storstadens gemenskapsglimtar, det.