Ett öppet förhållningssätt kan lösa vardagskonflikter

Idag skulle jag åka buss. Det var många som skulle på, men bussen var nästan tom när den kom. Det var alltså inte någon särskild trängsel, utom till barnvagnsplatsen. Två damer med rullatorer kom på bussen och tog onödigt mycket plats då ett sällskap med två barnvagnar skulle rulla på. Enligt busschauffören fick inte den ena vagnen stå så nära dörren. Mamman fällde ihop ena vagnen. Damerna vägrade flytta på rullatorerna och menade att satt de redan där så skulle de inte flytta sig. Busschauffören överlät konflikten på passagerarna och jag var med och försökte medla. Men busschauffören deklarerade till slut att mamman (som stått före i busskön) var tvungen att gå av bussen. Hon blev chockad och svarade inte. Då fick hon frågan om hon förstod vad han sa. Damerna underblåste och sa: "Gå av bussen" När mamman försökte lösa saken med utrymmet stannade busschauffören bussen för att markera att han inte kör vidare förrän kvinnan gick av. "Men jag var först på!" sa mamman. "Ska jag vänta en timma?" Svaret blir från en rullatorburen kvinna: "Bussen går en gång i halvtimman." Till slut gick mamman med vagnar, mormor och tre barn av. De gav upp. Jag reste mig också: "Jag lämnar bussen i protest." sa jag. Den slöjbeklädda mamman var arg: "Rasister" skrek hon. "Det är bara för att de är svenskar." "Nej, det är det inte!" protesterade jag. Jag var arg så jag grät lite när jag tog rulltrappan ner till tunnelbanan. Så nu har sonen nya kalsonger köpta i Västermalmsgallerian istället för i Vällingby. Det spelar inte mig någon roll. Men mamman - vilka åsikter för hon vidare till sina barn? Att det är himla svårt att lära gamla sittande hundar att sitta vackert. Och busschauffören? Menade han att man ska visa äldre respekt och låta dem gå före eller saknar han utbildning i kommunikation och samspel? Och tanterna. Fick de en gnutta dåligt samvete - en tankeställare - eller tyckte de att det bara var väldigt skönt att få lite bättre med plats? "Sin" plats som de faktiskt trängt sig till. På bekostnad av andra. Om damerna ändå hade haft en gnutta öppet förhållningssätt eller tillmötesgående hade inte avslutet känts så drastiskt, även om det kanske hade slutat så i alla fall.

Min hembygd Bromma

En härlig vårstund i Riksby, Bromma. Promenad till förskolan. Möter fastighetsskötare Bosse och byter några ord om dagens sysslor. Samtal med förskollärare och cyklande barn. Pappersåtervinningen med två kassar. Byter några ord med en mamma med påskris. Återvinningsstationen som är nytömd inför helgens stök och städ. Tar en kort omväg för att heja på den rullatorburne farbrorn med sorg i blicken. Köper en latte på konditoriet. Hälsar på Aziz som har köpt ny bil och är lika glad som vanligt. Hemma igen. Slår på datorn, öppnar balkongdörren och skruvar upp Lisa Miskovsky som får överrösta trafiken från Drottningholmsvägen, som idag är en kär vän, men var så ovan i början då jag flyttade hit den sista mars för tolv år sedan. Frihet, närhet och valfrihet - det är Bromma, min hembygd.

Vardagshumanitet ger gemenskap

Jag är ju lärare och jag har många dagar världens mest underbara jobb. Idag fick jag åka sagotåget på Junibacken tre gånger på arbetstid. Första gången grät jag då Skorpan skulle ta den förlamade Jonatan på ryggen för att hoppa utför stupet till Nagilima. Andra gången blev jag tårögd och fick en klump i halsen. Tredje gången kände jag efter riktigt ordentligt huruvida klumpen i halsen var en klump eller bara min evinnerliga hosta.

På hemvägen satsade jag på elevfokus istället för vaktverksamhet, vilket kom sig att bli särskilt lyckosamt. Eleven som har varit i Sverige i 1,5 år berättade frimodigt om hur Lindgrens sagofigurer uppfattats och vilka böcker eleven läst. Två medpassagerare satt vända mot oss och lyssnade uppenbart. Eleven blev stärkt av mitt engagemang och åhörarna och frågade mig hur många språk jag kan. Svenska, engelska och tyska, svarade jag. Eleven svarade med att räkna upp fyra språk. Nu kunde inte kvinnorna bredvid oss hålla tyst. Rinkebykvinnan kunde också fyra språk. Men hennes nackdel var att hon bodde i Rinkeby, dit hon tvingats flytta för något år sedan. Vi pratade om för- och nackdelar kring Rinkeby och landade i att där man känner folk känner man sig hemma.

När vi hade gått av, jag hade prickat av eleverna, haft två lyckade lektioner och efterarbetat promenerade jag mot T-banan igen. Och jag tänkte på att sådana samtal som det som uppstått tidigare under dagen aldrig förekommer på gröna linjen. När jag bodde i Norsborg uppstod de gärna då man lämnat Alby eller Hallunda, för det var liksom vi "som blev kvar", vi som skulle till samma ställe, vi som hörde ihop. Och jag gillar det där. Gillar mänskligheten och vardagshumaniteten, människors leenden och små kommentarer. Det är storstadens gemenskapsglimtar, det.