Långfredagen inte lång längre

I måndags fotograferades jag. Tiden avgjordes ganska snabbt och jag försökte få till en klipptid, vilket ju inte var möjligt. Och som idag var frisören ledig. Men på fredag gick det bra. Fredag? Den tionde? Ja, halv fem. På Långfredagen? Ja, på fredag. Jahaa, oj, tack då kommer jag!

Jag berättade för min 70+-vännina Gunborg om detta och hon skrockade med skräckblandad förtjusning och förklarade att när hon var liten fick man inte använda varken sax eller kniv på Långfredagen. Med anledning av Jesus korsfästelse. Hon tyckte dock att det är okej att jag klipper mig, eftersom jag bor ju så sekulariserat. När jag så talade med farmor imorse ville jag stämma av klipptiden med henne också. Joo, visst kan hon också behöva uträtta saker på Långfredagen ibland. Men lite vackert får man ta det. Det skiljer ett halvt sekel mellan mig och farmor. Hon berättade att på 30-talet var hennes mamma noggrann med sederna, men allt började urvattnas när sommargästerna kom på 60-talet. Jag minns att när jag var liten var affärerna i Vingåker helt stängda på Långfredagen. Fast det var inte något konstigt, för det var de alla röda dagar. Jag gillar att kunna klippa mig på Långfredagen. Det är valfrihet. Med respekt för andra som inte vill göra det då för att de varken använder kniv eller sax - just på Långfredagen. Jag tror inte att jag är en sämre människa för att jag klipper mig på fredag.