Öppenhetsanekdot

Min morfar var kyrkvaktmästare. Han skötte kyrkogården, gravarna och kyrkan med noggrannhet och kärlek. Vi barnbarn strövade ofta runt på kyrkogården för att läsa på gravstenar, smyga på någon besökare eller försöka hitta på bus. En gång satt det en långhårig man på kyrktrappan. Hans cykel var parkerad på grusgången som morfar krattat tidigare i veckan. Ynglingen åt smörgås. Morfar höll hus någon annanstans just då och vi barnbarn kände att vi ville ingripa i detta som vi betraktade det övertramp. Det visade sig att killen var holländsk turist. Jag som var äldst fick föra vår talan på knagglig engelska. Han kunde inte sitta på kyrkans trappa och äta smörgås. Om vår morfar skulle sett det hade han blivit arg, förklarade jag. Holländaren kunde inte alls förstå detta då han menade att Guds hus är till för alla. Jag argumenterade för min sak och motade bort honom utanför kyrkogårdsmuren, där han inte alls hörde lönnarnas sus eller hade utsikt över den lilla sjön. Så här 25 år efter händelsen kan jag reflektera över incidenten. Mitt beteende mot turísten var inte öppet. De signaler jag sände ut om kyrkan gynnade inte öppenheten. Självklart hade det inte varit okej att sitta i en kyrkbänk och mumsa på smörgås, men den holländske turisten satt på kyrkans trappa en vanlig julionsdag. Kanske var det just den närheten till kyrkan han ville ha. Men jag hindrade honom. Denna barndomshändelse bär jag med mig i kyrkovalsrörelsen för att sträva efter en öppen kyrka. En öppen kyrka är varm, välkomnande och tydlig.