Empowerment kan stärka unga

Statsvetare Bo Rothstein skriver i Expressen den 4 april om lågutbildade pojkar och deras utanförskap. Rothstein målar upp en bild av att jämställdheten är roten till det onda och hänger ut pojkarna som blivande syndabockar och loosers. Det är en orättvis bild av vår skola, men framför allt av de skoltrötta pojkar som nu äntligen får möjlighet att gå lärlingsutbildningar och yrkesutbildningar. De flesta av dem kommer i arbete att tjäna mycket mer än vad jag någonsin kommer att göra som lärare.

Rothsteins tes tycks vara att dagens unga kvinnor väljer män med högre utbildning och social status än dem själva, enligt ett gammalt invant mönster. Vilka studier lutar sig Rothstein mot? Med sin egen karriär i fokus kan det mycket väl vara så att kvinnor allt oftare medvetet letar efter någon med lägre utbildning och lön, som gärna stannar hemma med barn och tar huvudansvaret i hemmet. Sådana män finns.

Rothstein tycks tyvärr se männen som objektiva offer utan vilja, kompetens eller mål. Centerpartiet och jag menar att individen är stark och har en inneboende drivkraft som vi vill se växa. Med så stor egenmakt som möjligt ska du få forma ditt liv.

Självklart får människor den grundläggande tryggheten, tilliten och kunskapen i hem och skola. Det är av stor vikt att vår skola ger varje individ rättigheten att läsa, skriva och räkna. Men lika viktiga är ämneskunskaperna som ger dig en tillit till dig själv och din egen förmåga.

I goda, kompetenta vuxna speglar sig barnen med sina drömmar. De får bekräftelse att de duger, att de kan och att ingenting är omöjligt om man kämpar. I mötet med skönlitterära karaktärer, men även med envisa, målmedvetna författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg, Vilhelm Moberg och Moa Martinson, lär de sig att inte ge upp, varken sitt mål eller sina värderingar. Att styrkan ibland finns i det unika, att vara annorlunda, en outsider. Elevernas erfarenheter är viktiga och ingången till att få dem att erövra kunskap.

Skolan har en roll att ge alla våra elever, både flickor och pojkar oavsett etnicitet, med hög- och lågutbildade föräldrar, god kunskap och empowerment, menar jag. Alliansen har påbörjat detta med tydligare kursplaner, en ny gymnasieskola där bland annat entreprenörskap ingår, tidigare kunskapskontroller och skriftliga omdömen som fokuserar vad barnen kan och vad de ska göra för att utvecklas. Nästa steg är betyg från årskurs 6, ett entreprenöriellt lärande och att alla elever får testa att driva ett företag. Sedan behöver formerna få verka.

Därefter ligger ansvaret hos kompetenta lärare och rektorer: I förhållningssättet. Att ha lika höga förväntningar på pojkar och flickor i alla ämnen. Att hitta ingångar till ämnena, så att både flickor och pojkar kan känna igen sig och bli nyfikna. Genom att skolor själva för en könsuppdelad statistik kan en medvetenhet uppnås om orättvisor i resursfördelning i form av stöd, skolhälsovård, tillgång till speciallärare, tid till varje elev, uppmuntranstillfällen eller åtgärdsprogramuppföljningar. I könsuppdelad statistik finns ett underlag för diskussion om attityder, förväntningar och könsroller generellt, såväl bland lärare som med elever och föräldrar. I diskussionen utifrån statistiken föds ny kunskap om ens elever, sig själv som ledare i klassrummet och om skolans kultur. Grunden är vetskapen om att vuxna aldrig får ge hoppet om en elev, varken socialt eller kunskapsmässigt, då de unga alltid speglar sig och sin framtid i vuxnas hoppfulla ögon.