Jag kan rekommendera den del av Tekniska muséet som handlar om uppfinningar och innovatörskvinnor. På väggen i utrymmet där gruppbesök kan slå sig ned för att lyssna finns några citat kring vilket förhållningssätt som måste finnas i en grupp eller på en arbetsplats där innovationer görs och blir sedda. Jag tror att denna inställning är betydelsefull i alla typer av inventerande och initiala lägen, både för en själv och i en grupp. Därför delar jag med mig av dem här:
SvD rapporterar att fler niondeklassare får sämre betyg i Stockholms kommunala skolor. Man skriver att språket ofta är nyckeln till framgång.
Det är oacceptabelt att elever bara två tredjedelar av eleverna på vissa skolor blir behöriga till gymnasiet. Tack vare det nyckeltal som vi i Centerpartiet och Alliansen vill se i statistiken är ett meritvärde där elever som kom till Sverige för två år sedan räknas bort. Inte för att de är syndabocken, utan för att de har svårt att hinna nå målen då det är så mycket som ska hinnas med - både språket och att förvärva nya kunskaper på det nya språket. Men vi måste också se vad de skolor som lyckas gör och sprida de positiva exemplen. Troligen följer Lillholmsskolan och Rinkebyskolan forskning om skolframgång: Höga förväntningar och rätt stöttning, föräldrasamverkan och skolan ser sig som en del i närsamhället. Nyckeln är empowerment.
Det är oacceptabelt att som lärare eller rektor uttala sig om att kunskaperna inte är allt för skolans uppgift. Som lärare och rektor måste man ha höga förväntningar på sig själv att kunna ge eleverna den motivation och nyfikenhet som behövs för att erövra de kunskaper som kursplanen innehåller. Som lärare måste man med alla till buds stående medel försöka locka eleverna till att komma in i ämnesområdet eller att göra provet. Det är ett faktum att motivationsbiten i läraryrket har ökat. Nyckeln finns i föräldrasamverkan. Därför vill Centerpartiet att det sprids positiva exempel på föräldrainvolvering i stadens skolor.
Statsvetare Bo Rothstein skriver i Expressen den 4 april om lågutbildade pojkar och deras utanförskap. Rothstein målar upp en bild av att jämställdheten är roten till det onda och hänger ut pojkarna som blivande syndabockar och loosers. Det är en orättvis bild av vår skola, men framför allt av de skoltrötta pojkar som nu äntligen får möjlighet att gå lärlingsutbildningar och yrkesutbildningar. De flesta av dem kommer i arbete att tjäna mycket mer än vad jag någonsin kommer att göra som lärare.
Rothsteins tes tycks vara att dagens unga kvinnor väljer män med högre utbildning och social status än dem själva, enligt ett gammalt invant mönster. Vilka studier lutar sig Rothstein mot? Med sin egen karriär i fokus kan det mycket väl vara så att kvinnor allt oftare medvetet letar efter någon med lägre utbildning och lön, som gärna stannar hemma med barn och tar huvudansvaret i hemmet. Sådana män finns.
Rothstein tycks tyvärr se männen som objektiva offer utan vilja, kompetens eller mål. Centerpartiet och jag menar att individen är stark och har en inneboende drivkraft som vi vill se växa. Med så stor egenmakt som möjligt ska du få forma ditt liv.
Självklart får människor den grundläggande tryggheten, tilliten och kunskapen i hem och skola. Det är av stor vikt att vår skola ger varje individ rättigheten att läsa, skriva och räkna. Men lika viktiga är ämneskunskaperna som ger dig en tillit till dig själv och din egen förmåga.
I goda, kompetenta vuxna speglar sig barnen med sina drömmar. De får bekräftelse att de duger, att de kan och att ingenting är omöjligt om man kämpar. I mötet med skönlitterära karaktärer, men även med envisa, målmedvetna författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg, Vilhelm Moberg och Moa Martinson, lär de sig att inte ge upp, varken sitt mål eller sina värderingar. Att styrkan ibland finns i det unika, att vara annorlunda, en outsider. Elevernas erfarenheter är viktiga och ingången till att få dem att erövra kunskap.
Skolan har en roll att ge alla våra elever, både flickor och pojkar oavsett etnicitet, med hög- och lågutbildade föräldrar, god kunskap och empowerment, menar jag. Alliansen har påbörjat detta med tydligare kursplaner, en ny gymnasieskola där bland annat entreprenörskap ingår, tidigare kunskapskontroller och skriftliga omdömen som fokuserar vad barnen kan och vad de ska göra för att utvecklas. Nästa steg är betyg från årskurs 6, ett entreprenöriellt lärande och att alla elever får testa att driva ett företag. Sedan behöver formerna få verka.
Därefter ligger ansvaret hos kompetenta lärare och rektorer: I förhållningssättet. Att ha lika höga förväntningar på pojkar och flickor i alla ämnen. Att hitta ingångar till ämnena, så att både flickor och pojkar kan känna igen sig och bli nyfikna. Genom att skolor själva för en könsuppdelad statistik kan en medvetenhet uppnås om orättvisor i resursfördelning i form av stöd, skolhälsovård, tillgång till speciallärare, tid till varje elev, uppmuntranstillfällen eller åtgärdsprogramuppföljningar. I könsuppdelad statistik finns ett underlag för diskussion om attityder, förväntningar och könsroller generellt, såväl bland lärare som med elever och föräldrar. I diskussionen utifrån statistiken föds ny kunskap om ens elever, sig själv som ledare i klassrummet och om skolans kultur. Grunden är vetskapen om att vuxna aldrig får ge hoppet om en elev, varken socialt eller kunskapsmässigt, då de unga alltid speglar sig och sin framtid i vuxnas hoppfulla ögon.
Vilket underbart reportage om Dogge Doggelito i gårdagens DN. Han tänder ungdomarnas drömmar som stjärnor i deras ögon och han uppmuntrar dem att tro på drömmarna. Han ger dem empowerment!
När jag jobbade på Kärsbyskolan gav jag mig på att hålla i Elevens val om Norsborg och fick fem unga herrar som anslöt. Jag ordnade ett besök med Latin Kings, som då hade sin rep-lokal i skolans källare. Cheppe och Salla dök upp. En av killarna smög fram ett litet block som de gemensamt hade förberett frågor i. Artisterna svarade ganska sakligt på frågorna om musiken och framgångarna, plattorna och turnéer. En halvtimma sen kom Dogge himself. Han ville hellre snacka om skolan. Och som han gjorde det! Ett brandtal som hette duga vill jag lova. Jag citerar honom helst live och därför kommer inte hans engagemang till sin rätta, men grabbarnas ögon spärrades upp då de såg Dogges äkta engagemang för att de skulle studera och lyssna på lärarna. Jag var också stärkt efter besöket.
Minnet av besöket i studion är något som jag brukar dela med en av de fd eleverna när jag möter honom ibland. Han ville bli polis och jag försökte peppa honom, skrev intyg mm, men drömmen tycks ha släckts. Fast han är familjeföretagare. En riktig serviceman, som hans far och mor ska vara stolta över. Vi behöver empowerment livet ut. Människor att spegla våra drömmar i/hos.
Eller som en annan elev sa ganska nyligen: Om man blir sedd som ett offer, om människor tycker synd om en, då tror man själv att man inte kan. Man måste ha människor som tror på en.
Och så är det. Det är den största jämställdhetsfrågan just nu. Att lärare och föräldrar tror på pojkarna och har höga förväntningar på dem i hem och skola. Så att de blir goda makar som delar på jobbet i hemmet och når målen och lyckas i sina studier.
Idag har jag en debattartikel i Dagens Industri. Innehållet följer här:
På Centerpartiets stämma i våras antogs ett förslag för att minska utanförskapet i områden med hög arbetslöshet. Receptet är ökat entreprenörskap och nyföretagande. På tio orter i Sverige vill vi införa sk nystartszoner enligt ett fungerande koncept från Frankrike.
Socialdemokraterna anger att de har en särskild politik för utsatta bostadsområden där de satsar resurser och ger stöd. Men bara genom egenmakt och riktiga jobb kan individer bli starka.
Modellen med nystartszoner har testats i Storbritannien, Frankrike, Italien och USA i sk enterprise zones eller empowerment zones och innebär att företag som startar inom zonen får halverad arbetsgivaravgift. Jag skulle se en ytterligare poäng i att rikta nystartszonen mot gröna företag. Det betyder att företag som arbetar med såväl klimattjänster som inom gröna näringar skulle kunna få en halverad arbetsgivaravgift om de placerade sitt företag på en av de tio orterna, som enligt en uträkning är Rosengård i Malmö, Tensta utanför Stockholm, Skäggetorp i Linköping, Angered i Göteborg, men också platser i tex Örebro, Eskilstuna och Trollhättan. Det innebär att dessa tio orter skulle bli paradis för gröna företag, med halverad arbetsgivaravgift under till en början fem år. Att starta ett grönt företag i en nystartszon skulle alltså bli mer förmånligt än att förlägga det till Fritsla eller Falun.
Företagande gör att människor förverkligar sina drömmar. Det skapar sysselsättning åt företagaren och ibland åt andra. Tanken är att företagen ska anställa en viss procent av de boende i utanförskapsområdet. Individer som får möjlighet att jobba med det de vill upplever större lycka och frihet. Att prioritera de gröna företagen skulle gynna en utveckling av klimattjänster och teknikutveckling, men också grönsakshandel, ekologisk odling, import av miljövänligt och ekologiskt livsmedel, trädgårdsmästeri osv. Kluster för gröna företag skulle uppstå på sina håll i Sverige. I utbildningar på orten ska man också satsa på kvalitet, ledarskap och entreprenörskap.
Företagandet ger en levande ort. Även om inte alla företagare själva skulle komma från just utanförskapsområdena så skulle de bidra till en starkt positiv effekt, i form av självstyrka. En ort med företagskluster skulle även på sikt dra till sig fler restauranter, caféer, frisersalonger och butiker. Det händer något på orten. Det blir liv och rörelse. Tryggheten ökar. Delaktigheten gör att stoltheten för orten växer. Då känner människor att deras ställe är en plats att räkna med, att tala om, att stå upp för på ett positivt sätt.
Nystartszoner är ett sätt att subventionera en viss typ av företag, vilket skulle leda till en snedvriden konkurrens Det är alltså orättvist för de som precis startat på annat håll. Men Sverige har en potential i utveckling av klimattjänster. Och vi behöver ett entreprenöriellt lyft nu när ekonomin går uppåt.
Människor vill växa och känna mening, att de är behövda. Med ett jobb växer självkänslan, en tro på sig själv och sin förmåga, men även på framtiden. Denna tro och livsglädje kan föras över till våra barn, som vinner en tro på framtiden och sig själva, vilket i sin tur leder till förbättrade resultat i skolan. Bara med hjälp av entreprenörskap och riktiga jobb som ger egenmakt till individerna - aldrig med bidrag - kan vi få våra utanförskapsorter att resa sig – få empowerment – av egen kraft.
Helen Törnqvist Vice ordförande Centerpartiet i Stockholms stad Nominerad till riksdag och stadsfullmäktige
Helt underbart. Rosengårdsborna satte p för maskerade vänsteraktivisters manifestation om att snuten ska ut ur Rosengård. Självklart har vi demonstrations- och yttrandefrihet. Men när organiserat upploppsskapande sprider oro och skam över Rosengård och dess invånare sa de boende ifrån, som jag har förstått på ett fredligt sätt. Empowerment! Civilsamhället fungerar. Det blir också ett sätt att stärka bilden av sitt eget område som något man vill vara stolt över, respekten för sig själv och inför sina barn. Vågen av växande självkänsla som sveper över Rosengård ikväll, som böljar när man stått upp för något bra, kan rosengårdsborna rida vidare på. Lycka till! Ta tillbaka makten över ert eget bostadsområde. Inte som sheriffer eller småpåvar, utan som starka, goda, positiva, närvarande medborgare. Rosengårdsborna är idag förebilder för oss alla.
Jag tycker att dagens ledare i UNT är otroligt nyanserad och balanserad. Den berör Försvarshögskolans studie i Rosengård. När det slår över, när det blir extremt, ja då böjs höger-vänster-skalan bakåt och blir till en cirkel, där de extrema tar varandra i hand och står näve mot näve och ser våld och hot och förtryck som den bästa lösningen. Det är viktigt att se studien i sitt sammanhang. Den beskriver trettio individers upplevelse av en ort. Inte ett folkslag, inte alla individer med en religion, inte en samhällsgrupp. Och kontentan handlar om att kommunerna måste ta ansvar. Och vilket ansvar tar Malmö stad? Vilket ansvar och vilket synsätt har man? Det är sossar som styr sedan länge. Jag ser att hemsidan är lite "hemlig", men hittar ändå trevliga initiativ som temalekplatser, projekt kring att bejaka elevernas starka sidor (sjukt att det måste vara ett projekt) samt pris till bästa interkulturella arbete. Men på vilket sätt ser staden Rosengård som en resurs? Jag ser att bostadsområdet ibland benämns som "utsatt". Alltså blir människorna utsatta och offer. Vem vill vara offer i någon annans ögon? Det är en del i det hela att ungdomar speglar sig i media, enligt forskaren Oscar Pripp. De får en självbild tack vare medias nyheter om bostadsorten. Positiv press ger empowerment, men negativa nyheter ger negativa förväntningar och utanförskap. När man känner att man kan så lyckas man och då blir föräldrarna stolta, sträcker på sig och gör ännu mer för sina barn. Så satsa på ungdomarna. Headhunta tio flickor och tio pojkar som får turnera runt i Sverige för att berätta om allt positivt med Rosengård. Åk dit på dialogmöten - på sfi, i skolorna och bland föreningarna. Lyssna på människorna: Hur är det att bo i Rosengård? Fånga deras bild. Se till att lärarna har handledning, poliserna dialogkunskap och att myndighetspersonerna är de mest empatiska med bemötandekompetens. Anställ ungdomsledaren Dallas som mentor till kommunalrådet. Förlägg en spetsutbildning till Rosengård. Se till att förebilder, tex Nyamko Sabuni, som anlänt sent till Sverige får komma till Rosengård och inspirera, väcka hopp. Ungarna älskar sin Zlatan, men inser att inte alla kan bli fotbollsproffs. Det behövs duktiga advokater, läkare och ingenjörer också. Och framförallt: Befria Malmö från sossarna och deras jante-lag som kväser dem alla. Staden har fler sverigedemokrater än centerpartister i kommunfullmäktige. Och det säger väl något om människosynen i staden. Jag har tidigare skrivit om extremism.
