Staden som växer kräver ledarskap

Så är vi tillbaka i stan/förorten efter härliga dagar i Vingåker, Linköping och Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Visst är det skönt att byta miljö ibland, men nog är hemma bäst. Sommarstockholm med tunnelbanans sjungande räls och några aspträd vars löv rasslar i vinden. Hettan från asfalten och doften av nyklippt gräs. Byggnader i olika höjd och olika form som gör himlen mer spännande. Bilarnas brus som såhär på kvällen tonar bort. Utryckningsfordon och cyklister. Generositeten med träd, rabatter och lekparker. Den organiserade grönskan i parken som ändå är såpass vild att jag höll på att jogga in i ett rådjur i afton.

Men grönskan, parkerna och servicen förutsätter att det finns möjlighet att bo och verka i en växande stad. Då måste vi bygga. Ibland blir det nära mitt eller ditt hus. Ibland huggs ett eller annat träd ned. Ibland försvinner en vy till förmån för en förnyad utsikt. Minnet på näthinnan av den vy från platsen där du vandrade i din barndom eller där du fick din första kyss blir ett minne blott och inte möjligt att återuppleva. För min del har barndomens kalhygge - som jag kallade dal - blivit granskog för länge sedan och jag själv har vuxit ur klätterställningen på Hansjöskolan. Vi kan inte stoppa tiden. Vi kan inte stoppa det som växer och lever. Stockholm växer.

Sakine Madon skriver om att Stockholm är inte Bullerbyn i Expressen. Hon ger Stockholmscentern och framför allt Per Ankersjö cred för den rakhet han har i stadsbyggnadsdebatten. Genomförandebeslutet för Slussen klubbades i måndags i stadsfullmäktige. Per Ankersjö har inte vikit sig en tum för bevarare och massopinion, utan visar ledarskap vad gäller att förnya Slussen. Det behövs en kraft i stockholmspolitiken som står fast vid det man tycker. Ankersjö är den ledaren. För den täta, gröna metropolen.