Ta klivet framåt i återvinningsfrågorna

Många miljöhandlingar sker i vardagen av människor som gör aktiva val: Att ta bussen istället för bilen, att återanvända istället för att köpa nytt, att sortera sopor istället för att trycka ned allt i samma påse. I Stockholms stad har tack vare Alliansen införts viktbaserad avfallstaxa för en- och tvåfamiljshus, vilket gör att det lönar sig att källsortera. Antalet villaägare som sorterar ut matavfall har ökat och kunde i våras uppmätas till 6000 st. Ett bra beslut i budgeten för 2014 är också att stockholmarna på bred front ska kunna sortera ut matavfall, som ses som en resurs som kan rötas till biogas, som är ett förnyelsebart drivmedel, något som Centerpartiet har önskat ske länge.

När matavfallsinsamlingen är igång är det inte långt till att kunna införa nästa steg, nämligen att även tidningar och förpackningar av glas, kartong, metall, mjuk- och hårdplast hämtas i hushållen och flerfamiljshusen så kallad ”hemhämtning” av förpackningar och glas. Många bostadsrättsföreningar och stadens bostadsbolag arrangerar idag sortering av olika fraktioner i miljöstugor eller källare, men ibland blir det snabbt stökigt och smutsigt i dessa gemensamma miljörum. I andra europeiska länder, men även i kommuner i Sverige, kan invånarna istället lägga förpackningar i fack, olikfärgade påsar eller i en tredje tunna för hämtning av avfallshanterare som i sin tur lämnar dessa för sortering, återbruk eller återvinning. Ett sådant system önskar jag se för stockholmarna, men då måste regeringen sätta återvinningsfrågorna högre upp på agendan och presentera ett sådant system. Dessutom måste det vara möjligt att kunna skjuta till pengar från kommunen om man önskar en högre servicegrad. I dagens lagstiftning måste avfallskollektivet själv betala avfallshanteringen, vilket innebär att en högre servicegrad med mer källsortering i praktiken bestraffar miljövänner då systemet blir mer avancerat.

Återvinningsmålen som sätts upp i förordning (2006:1273) om producentansvar för förpackningar är alltför lågt satta: ”allt förpackningsavfall 60 procent ska återvinnas varav minst 55 procentenheter utgör materialutnyttjande”. Målen för PET- och aluminiumburkar är högst satta, nämligen 90 % vilket säkerligen beror på ett väl fungerande pantsystem. Högre återvinningsmål kunde sätta press på producenterna och även kommunerna att presentera välfungerande system, där återvinningsgraden ökar för de olika fraktionerna. Ett teknikvänligt och innovativt land som Sverige måste i högre grad se sopor som resurser, vilket sker i företag som finner möjligheter att återvinna olika material. Några av dem hyllades under gårdagens återvinningsgala.

Villaägare och många av oss övriga är idag hänvisade till en återvinningsstation som sköts av producenterna i form av Förpacknings- och tidningsinsamlingen AB, FTI AB, som kämpar på för att få städningen och tömningen att fungera. Det är ett system som är obekvämt i vardagen. Miljövännen får ibland gå hem med sin påse eftersom det är fullt vid stationen. Dagens system med återvinningsstationer är inte tillräckligt effektivt och enkelt. Tekniken borde redan idag möjliggöra sensorer som meddelar tömningsföretagen då det är fullt i de olika kärlen. Det är också mer miljövänligt med tekniska lösningar än att lastbilar kör runt mellan de olika återvinningsstationerna för att se efter hur det ser ut med tömningen. Problemet är att producenterna inte har några egentliga incitament för sådana brukarvänliga lösningar. Centerpartiet i Bromma har tidigare föreslagit informationsinsatser vid återvinningsstationerna, något som förhoppningsvis sjösätts inom en snar framtid. Jag har också sedan 2007 jobbat för fler återvinningsstationer i Bromma, något som är mycket svårt att få till stånd eftersom staden inte ger mark till det. Såvitt jag förstår främst eftersom grannar blir missnöjda med att på intill en återvinningsstation.

Insamlingen av elavfall har också en potential att förbättras. Trots att mängden elektronik ökar med 4 kg/person och år, enligt Svenska MiljöEmmissionsData 2012, har insamlingen av stockholmarnas elavfall varit oförändrad sedan 1993, enligt stadens egen plockanalys av kärl- och säckavfall 2011. Vi konsumenter lagrar till viss del uttjänta elektronikprodukter i våra hem, vilket innebär att delar inte kan återvinnas. Då måste producenterna istället utvinna nytt material, vilket är sämre ur miljösynpunkt.

Med ett pantsystem på elavfall där försäljaren skulle vara skyldig att ta emot de uttjänta produkterna skulle säkerligen återvinningsgraden öka. Mot bakgrund av att återvinningsgraden av PET-flaskor är hög (73-92 % enligt Pantamera) föreslår jag att man också inför pant på lågenergilampor, samt gör insamlingen mer tillgänglig.

När det gäller lågenergilampor, som räknas till elavfall, är dessa mer energieffektiva än tidigare lamptyper. Vissa lågenergilampor innehåller det hälsovådliga grundämnet kvicksilver, som i värsta fall kan leda till kvicksilverförgiftning. Enligt Svensk Glasåtervinning slängdes 200 000 lågenergilampor felaktigt i glasåtervinningen 2012. Det är alltså av samhälleligt intresse att medborgarna i så stor utsträckning som möjligt källsorterar sina använda lågenergilampor.

När man ändå ändrar i lagstiftningen bör man se över lagen om avfallstaxan som ska betalas av kollektivet. Det måste vara lagligt för en kommun att skjuta till medel till avfallsbiten om en kommun önskar en hög servicegrad med återvinningscentraler, matavfallsinsamling mm.

Återvinning och återbruk är av stor betydelse för att minska klimatpåfrestningarna. Återvinning och återbruk är också en viktig vardagsfråga för många människor. När det blir lätt och lönsamt, tryggt och trevligt, att återvinna kommer ännu fler att vilja källsortera. De allra flesta vill nog vara miljövänner i både ord och handling, men med bättre system och ekonomiska morötter kan vi få ännu fler att fatta miljönyttiga beslut i vardagen.