Bostadsbrist VS bevarandeperspektiv

Idag skriver kulturhistorikern Mats Wickman i SvD om "Att bygga en ny stad ovanpå den gamla". Det gäller ett beslut i Stadsbyggnadsnämnden vad gäller en påbyggnad av ett funkishus från 1930-talet, vilket ligger i Traneberg. Huset är grönklassat av Stadsmuséet. Bostadsrättsföreningen hade en önskan om att bygga på fjorton lägenheter, vilket beviljades av nämnden.

Det är ord och inga visor som Wickman svänger sig med i artikeln som är kategoriserad under rubriken "girighet". Han skriver om "nedsablad", "Die dummen Schweden" och "förvanskas". Självklart blir det en förändring av huset, men nog kan denna göras med hänsyn till 30-talshusen. Många, många står utanför bostadsmarknaden och vill komma in i stugvärmen. Att fjorton nya hem skapas är ett viktigt bidrag till bostadsmarknaden. Det värdet är större än egenvinning för bostadsrättsföreningen eller att bevara något så totalt som Wickman förespråkar.

Men jag blir verkligen nyfiken av att läsa följande formulering av Wickman:

"Många säger sig värna det urbana men blundar samtidigt för de konstnärliga och kulturhistoriska aspekterna av stadsmiljön. Och därmed de viktiga frågorna om hur husens fasader, som ju utgör det offentliga stadsrummets väggar, påverkar oss psykiskt och vad vi kan lära oss om historien av deras formspråk."

På vilka sätt påverkas alla tunnelbaneresenärer psykiskt då de om några år kommer se en påbyggnad på huset, istället för dagens silhuett? Bara för att man förespråkar en påbyggnad så struntar man ju inte i varken de konstnärliga eller de kulturhistoriska aspekterna av stadsmiljön. Och vill man lära sig om husens formspråk så kan man ju med fördel läsa någon av Wickmans böcker.