Från integration till mångfald

Idag har Sakine Madon en intressant ledare om integration i Expressen. Hon är en av Sveriges klaraste liberala debattörer just nu, som jag ser det. Idag menar hon att vi måste avdramatisera integrationen genom att avskaffa identitetspolitiken, visa starkt stöd för demokratiska principer och avdramatisera svenskheten. Min syn på integrationen är liknande. Jag har en vision om ett Sverige med mångfald. Där du blir sedd för den individ du är. Där rättvisa råder på så sätt att alla får samma förutsättningar, nämligen en god utbildning där du får växa. Den ska vara individanpassad. Den som har lätt för sig ska få utvecklas optimalt. Den som behöver stöd ska få det i form av extra tid och mer pedagogik eller inlärning via modersmålet en tid. Det ska vara möjligt att få tolkhjälp i ett antal år, men inte livet ut. Våra förväntningar att de nyanlända ska lära sig svenska språket ska vara höga, men toleransen för flerspråkighet stor och inställningen positiv. Det viktigaste är inte om en person ser sig som svensk, utan att han/hon kan försörja sig, sin familj och känner att de bidrar i samhället. På arbetsmarknaden ska kompetens gå före anställningstid eller facktillhörighet. Jobblinjen ska gälla alla. Det ska löna sig att jobba, såklart. Den som absolut inte kan jobba ska självklart få stöd från gemensamma resurser, men allra helst få göra något meningsfullt som skapar delaktighet. De som startar företag ska hyllas och få det enklare, men också få morötter om man anställer och tar ansvar för andra. Jag har tidigare skrivit här och här, om sfi och LAS-skrotning för integrationen.

Att avdramatisera svenskheten vet jag inte vad Madon menar med, men själv är jag svensk och anser att folk får etikettera sig själva. Syrian-svenskar, svenskeritreaner, bosnisk svensk - du bestämmer. Inom samma familj kan identiteten se olika ut. Föräldrar ser sig som syrianer, men vill att deras barn ska vara svenskar, medan barnen kanske ser sig som svenska syrianer. Strunt samma, huvudsaken är att man vet själv, att vi talar svenska språket och hissar vår blå-gula flagga när vi ses vid högtider. Allemansrätten gäller och många av oss nävhälsar med ögonkontakt och pratar om väder och vind när vi ses. Ganska odramatiskt.

Något vi måste greppa är dock att klyftan mellan de som har positiva erfarenheter av invandrare och de som är negativa blir större. Generellt är folk mer positiva till mångfald och invandrare enligt årets Mångfaldsbarometer - gott! Gemene man märker att det är en tillgång med språkkunskaper, kulturkompetens och dubbla referensramar på arbetsplatser, i bostadsrättsföreningar och företag. Men bland lågutbildade minskar tyvärr de positiva erfarenheterna till invandrare. Det får mig att haja till.

Jag minns en bok jag läste på pedagogikkursen på Lärarhögskolan. Boel Westerbergs "...det är ju vi som är negern". Där författaren hade gjort intervjuer och funnit att verkstads- och fordonskillarna på gymnasieskolan såg hur natur- och samhällsvetarna som grupp såg ned på dem. De nyanlända ungdomarna som kämpade med språket i en teoretisk kurs i teoretikernas korridor hade högre status än de praktiska yrkeseleverna. Självklart uppstod en avundsjuka som yttrade sig i form av rasism mot de nyanlända. [Tipsa mig, den som känner till färskare litteratur om samma ämne, tack.] Om vi drar Westbergs teori som jag minns den till dagens politiska läge ser vi att en del av dagens arbetarklass går från (S) till (SD), där en stor andel är lågutbildade. Mina slutsatser är två: 1. Ju mer etablissemanget förfasar sig över dessa personer och ser ned på dem desto mer föraktar de personer som är nyanlända och i deras ögon borde hysas mindre respekt. 2. Något parti måste hitta en politik som attraherar och lyfter de lågutbildade. Det borde vara socialdemokraterna, men i deras lika-för-alla-kring-allting-iver missar de att lyfta lågutbildade som en resurs och som något viktigt för samhället. Nu senast med tanke på att de vill avskaffa hustjänster. Med kraft ville borgarråden Lindberg och Mogert avvisa stockholmarnas frihets-ökning. Självklart passar inte professionella städare in i deras samhällsbild där alla har exakt lika många högskolepoäng i statskunskap och filmvetenskap, bara för att det är "rättvist". Alliansen har med förslaget om ny gymnasieskola visat på att alla varken kan eller ska vara lika. Du avgör vad som är bäst för dig och din framtid. Det är gott nog! Din vilja och drivkraft avgör vilken väg du tar och den är lika god som andras. Varje unik individ behövs. Oavsett de lagar min skinnjacka, klipper mitt hår, städar min toalett, byter mina däck, uppdaterar min blogg, skriver ut medicin för min astma, kunskapsutvecklar min son eller hämtar mina sopor. Vissa av de tjänster jag nämnde nyss har vi valt att finansiera med gemensamma skattemedel, eftersom de är livsnödvändiga (renhållning, förskola, vård). Andra betalar man för frivilligt eftersom man kanske skulle kunna utföra dem själv, även om det blir bättre med en proffshantverkare. Självklart sågs det som en lyx att gå till en frisör innan det fanns en frisersalong i varje hyreslänga. Allt som bara ett fåtal unnar sig är det lätt att bli avundsjuk på, men det handlar ju om hur vi själva prioriterar i hushållsbudgeten. (Nu håller jag på att kolla upp hustjänster, främst för att höja statistiken för dem med tanke på (S)-hållningen, men givetvis också för att jag varken kan eller gillar att städa.)

Ingerö lyfter också Madon på sin blogg, men ur ett annat perspektiv, som jag inte tar ställning till. Om attitydundersökningen bloggar också Centerpartiets integrationsnätverk, MinaModerataKarameller och Medier & Mångfald som längst ned i sitt inlägg länkar till rapporten som gjorts av sociologiska institutet på Uppsala universitet. My dad read Kirkegaard är kritisk till att rapporten gjorts. Det är nog Sakine Madon också med tanke på hennes vilja att skrota identitetspolitiken.