Niqab försvårar öppen kommunikation

Dilsa Demirbag-Sten skriver på dagens DN debatt om ärendet som var uppe i Utbildningsnämnden i förra veckan. Nämligen en kvinna som går på ett vuxengymnasium i staden och har anmält till DO att hon inte får bära niqab, dvs slöja där enbart ögonen syns. Som ersättare i Utbildningsnämnden har jag inte formellt rösträtt, men som gruppledare har jag varit med och uttalat stöd för förvaltningens tjänsteutlåtande. Så här resonerar jag:
Vi vill inte sätta dit någon. Skolorna måste få ha rättighet att sätta upp rimliga regler kring klädsel. Varför man inte kan bära rånarluva, mask eller niqab i en barnskötarutbildning beror på tre anledningar:
- Pedagogiken i klassrummet bygger på att alla kan se varandra under en dialog. Därför vill man att möbleringen ska vara hästsko-form så att en bra diskussion uppstår där man ser varandras ansiktsuttryck, känslor och kan ge varandra stöd i diskussioner.
- Säkerheten på skolan bygger på att man kan identifiera vem som går på skolan. Alla som går och arbetar på skolan bör känna sig trygga med att man känner igen varandra.
- Arbetet med barn kräver att man har ett synligt ansikte, för anknytningens skull, för språkutvecklingens skull och för att lära barn social kompetens i form av leenden, ansiktsuttryck osv. Det handlar också om kontakten med mammor, pappor och kollegor.

Staten ska inte bestämma klädsel eller förbjuda burqa på gator och torg. Men en skola eller en arbetsplats måste få sätta upp klädkoder. Inte för att utesluta någon, utan för att man vill uppnå ett visst syfte dvs för funktionens skull. Det här handlar inte heller om islam eller om kvinnans val eller inte. Det här handlar om en kulturell kontext där vi i ett öppet och fritt samhälle vill se varandras ansikten på lika villkor. Det är en rättighet för såväl kvinnan som hennes samtalspartners.
Lotta bloggar också. Några SSU:are vill att niqab ska tillåtas. Miljöpartisten Per Olsson lade ett yttrande om att niqab ska tillåtas.