Religionsfrihet ingen självklarhet

Idag är det sjuttio år sedan andra världskriget inleddes. Nazisterna klampade in på polsk mark för att tillskansa sig större livsutrymme åt sin ledare. Andra världskriget kom att bli vår historias största svepskäl för etnisk rensning. Framför allt judar, men också homosexuella, funktionshindrade och svarta sattes i koncentrations- och arbetsläger. Målet var förintelse. En sådan händelse upprepas inte. Men ändå har etnisk rensning och religiös förföljelse pågått under flertalet krig: I ex-Jugoslavien, Rwanda och Kongo. Metoderna har varit olika, men alla haft samma mål. Det är just det att det är så svårt att se och genomskåda utifrån. Vittnena överlever liksom inte. Och när vittnen finns, flyr och talar är det så himla svårt att se sanningen i vitögat. Det onda, hemska vidriga av människors gärningar. Vi hör, men lyssnar inte. Vi ser, men förstår inte. Vi känner, men förtränger. Kanske är det precis så nu i situationen i Irak. Därifrån HBT-personer och kristna har flytt. Om homosexuellas situation rapporterar Human Rights Watch. Det pågår också en religiös rensning av kristna. Sverige har utvisat 3 800 enligt SR och 10 000 väntas bli utvisade.

Så vad kan Sverige göra? Vi skulle kunna lyfta frågan i internationella sammanhang, i EU:s Mellanösternkommitté och framför allt bestämma sig för att lyssna till, förstå och sluta förtränga det som de asylsökande säger och vill ha uppehållstillstånd för. Ta ställning för religionsfriheten.

Men kanske är det så att vi är rädda för och ovana vid att stå upp för det som synes gynna oss själva, i detta fall en kristen minoritet. Denna kristna minoritet som förföljdes i Turkiet 1915, ett MR-brott som ännu inte erkänts av alla. Men visst måste vi lyfta blicken och se att människovärdet är vår gemensamma nämnare och står över allt vad etnicitet, sexuell läggning och religion heter. Är det något vi kan göra måste vi göra det. Om vi nu ska vara ett föregångarland.