Avkommunalisera istället för att förstatliga

Jan Björklund vill debattera ett förstatligande av skolan. Varsågod, säger Sofia Larsen och Centerpartiet.

Omorganisationer kräver energi och kostar pengar så det är viktigt att de är väl genomtänkta. Den omorganisation som alliansen i Stockholm gjorde med grundskolorna våren 2007 var en centralisering, som ska ge en likvärdig utbildning. Poängerna har varit många.

Centerpartiet förespråkar en kommunal grundskola och ser en poäng i att beslut fattas nära människan. Nackdelarna med ett förstatligande är följande:

Det blir långt till chefen för rektorerna. Nu träffas rektorer och förvaltningschefer en gång i månaden och beslutsvägarna är korta. Vi behöver snarare en mer flexibel organisation än en stelbent där det är långt mellan brukare och beslutsfattare, som behöver ha en otrolig lyhördhet och förståelse.

Ansvaret för rektor har ökat senaste åren. På gott eftersom det blir en ledning nära eleverna. Det är väldigt tydligt vem som är ansvarig för vilket beslut. Det går inte att skylla ifrån sig. Riksdagen sköter det övergripande. Rektorn sköter såväl driften som är ansvarig ekonomiskt.

Kommunpolitikerna - det vill säga grannen och konsumkunderna på orten - ska ställas till svars inför den övergripande styrningen av skolan, samt storleken på skolpengen i relation till övriga verksamheter samt kontra administrativa avdelningen och tillsättande av skolchef och rektorer.

En knivig resursfråga kommer att uppstå. Ska alla skolor ha lika mycket eller ska man anpassa sig efter socioekonomisk bakgrund? Vem ska betala skolskjutsarna i Norrland? Den andra sidan av myntet är lärarlönen: Ska den vara lika stor för alla över allt i landet?

En ännu knivigare anställningsfråga kommer att uppstå: Ska alla landets skolor bli en turordningskrets? Så när en skola läggs ned i Stockholm för att elevantalet minskar blir lärarna erbjudna jobb i Skellefteå eller Norrtälje.

Björklund vill ha en likvärdig skola. Men den nostalgiska dröm han har om en statlig skola kommer inte radera det faktum att det är skillnad på elever med olika bakgrund. När vi vingåkersbor kom till gymnasiet 1988 märkte jag ganska snabbt att mina femmor inte var likvärdiga medelklassens barns toppbetyg från stan. Trots att jag hade gått i en annan statlig skola två mil bort. Undervisad av andra statligt anställda lärare. Med samma kursplaner, men dock relativ betygsskala.

Är det likvärdig bedömning Björklund vill åt är det bättre att satsa på projekt då lärarna får mötas för att diskutera betygskriterier och elevprestationer. För att kalibrera sig. I samarbetet lärare emellan sker inlärning och nivån man lägger sig på i undervisningen.

Lärarnas attraktionskraft höjs inte genom att lönen kommer från Anders Borg. Attraktionskraften ligger i kompetensutveckling, karriärvägar, individuell lönesättning, medarbetarinflytande (absolut inte nödvändigtvis fackligt), men även att runtomkring-verksamheten fungerar. Idag måste många lärare torka spott och sopa fröskal, fylla i blanketter, bära bänkar och spika upp tavlor. Något som de varken är utbildade för eller engagerade i, men för att verkligheten ska fungera ser det ut så. Se till att maskineriet runtomkring fungerar så att lärarna kan göra det de är utbildade för: Undervisa, bedöma och bygga relationer med unga människor.

Fördelarna med att alla skolor har samma huvudman är att magister Björklund kan sätta betyg på undervisningen, avgöra hur åtgärdsprogramsblanketter ska se ut och bestämma vilken fortbildning alla lärare över hela landet är i behov av. I mina ögon är ett återförstatligande inte bara dåligt rent ideologiskt utan även orealistiskt.

Nej. Kanske det rentav är så att kommuner inte ska driva skolor, utan kan lägga ut allt på entreprenad eller låta fristående skolor driva verksamheten. När nu både lärare och elever generellt trivs bättre på friskolor än kommunala. När nu måluppfyllelsen och meritvärdet är bättre på friskolor.

Gustav Andersson, som politiskt länge arbetat med förnyad välfärd lyfter flera synpunkter om varför skolan inte ska vara förstatligad. Stefan Tornberg bloggar också. Jag skrev i mars.