Inte seriöst med förstatligandekrav

Det är komiskt att Metta Fjelkner, LR, skriver i SvD om att lärare vill förstatliga skolan samma dag som Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet, och Anders Knape från Sveriges Kommuner och Landsting debatterar i DN att skolan inte ska förstatligas. Det ger ett splittrat intryck av frågan.

Det viktigaste för svenska skolan nu är att lärarna får lugn och ro att undervisa. Dock måste man fortsätta diskussionen och forskningen kring hur det ska undervisas. Varför lyckas en matematiklärare få lugn och ro i en klass och dessutom motivera alla elever medan en annan lärare misslyckas? Hur ser dennes lärare sammanhang ut i kollegiet i övrigt? Hur kommer det sig att en lärare som lägger ned hur mycket tid som helst på att planera och bedöma ändå inte är en auktoritet i klassrummet och inte når fram med sin undervisning? Är inte han/hon lämpad för att vara lärare? Vad gör den lärare som får eleverna att läsa på till provet och dessutom relatera kunskaperna till verkligheten - till och med hoppa över andra ämnens läxor till samma dag? Och är det verkligen positivt för helheten?

Jag tror att observationer i varandras klassrum är viktigt. Dessutom att man omprövar begreppet "kollegialitet" inom lärarkåren. Lärare har en tendens att hålla ihop gentemot rektorn och uppdragsgivaren, men är inte alltid så stödjande gentemot varandra inför eleverna. Där måste man vara ärlig mot sig själv och se elevernas skoldag som en helhet där alla ämnen är lika viktiga. Inte att ens eget ämne är viktigast eller att man bara bryr sig om resultaten i sitt eget ämne. Inte ens att man tänker att det inte gör något om eleverna inte följer reglerna till punkt och pricka i ens eget klassrum. För när det kommer till kritan ställer man till det för sin kollega som väljer att följa de uppsatta normerna.

Rektorer måste våga vara ute i verksamheten mer så att de känner till hur lärarna arbetar. Annars blir det ett glapp mellan rektor och elever som inte är överbryggbart. Eleverna säger "Jag går till rektorn" som ett hot gentemot läraren, som riskerar att sänka förväntningarna för att gå eleverna till mötes. Å andra sidan måste lojaliteten mot elevernas rättighet till en god utbildning alltid följas. Därför måste man våga ta tuffa samtal med en lärare som inte lyckas med sin uppgift. Kanske det beror på att han/hon har för höga krav eller nitiskt följer alla uppsatta regler, medan övriga har en följsamhet?

Alla elever är inte likadana. Därför behöver Centerpartiets förslag om flexibel skolgång prövas dvs att en elev får mer tid till ett ämne, medan han/hon får mindre tid till att nå de mål som han/hon har lätt för att nå. Man måste sluta fokusera lärarnas arbetstid i minutantal och se till vilka framgångar eleverna tillsammans med lärarna kan få med nya modeller.

Det finns varken tid eller ork med omorganisationer. Att det kommer nya kunskapskrav till hösten 2011 är stort nog för alla lärare. Därför är det inte seriöst av Metta Fjelkner att kräva ett förstatligande av skolan i detta läge. Det är bara ett sätt att drömma sig tillbaka till en svunnen tid. Bättre är att fokusera på var vi lägger ribban i kunskapskraven samt lyfta upp positiva exempel på skolor och lärare som lyckas väl - dels att undervisa och öka motivation och måluppfyllelse, dels att visa varandra äkta kollegialitet, för både elevers och lärares framgång i klassrummen.

Peter Andersson (S) bloggar också och lyckas i sann socialdemokratisk anda få in ett klassperspektiv på frågan. Thomas Böhlmark (M) menar att politiker ska undvika detaljstyre.

Förstatligande gynnar facket

Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, skrev i DN den 21 januari att en stor del av skolpengen går till administration, istället för undervisning. Självklart är det uselt. Men hon vill därmed omyndigförklara kommunala skolpolitiker och förstatliga skolan. Hennes tes är att ökade resurser hänger ihop med högre måluppfyllelse och hon stärker den med en OECD-rapport och PISA-resultat. Vd för SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, slår i dagens DN tillbaka genom att förklara att Fjelkners förslag varken är någon korrekt uträkning eller skulle vara effektivt. (Tyvärr hittar jag ej repliken på nätet.)

Jag menar att Fjelkner går i eget ärende. En statlig skola skulle stärka fackets roll, motverka lokalt ansvarstagande och börja handla om organisation igen. Det är ett steg tillbaka.

Alliansens skolpolitik har gått mot starkare, självständigare skolor med större ansvarstagande för rektor, samt ökad delaktighet hos föräldrar. Med Lärarlyftet och Rektorslyftet sätter vi kunskap i fokus inte bara hos elever, utan även hos lärare och skolledning. Med tydligare kursplaner och uppföljning av lärare med låga resultat fokuseras också kunskap. Med SALSA-värden, rankingar och synliggörande av resultat toppar sig lärarlagen och hittar nya lösningar.

Centerpartiet menar att beslut ska fattas så nära människor som möjligt. Med ansvarstagandet kommer också nya lokala lösningar utifrån behovet. Individualisering kan ske i praktiken.

Lärarfackets rapport bygger på den ålderdomliga tesen om att ökade resurser hänger ihop med högre måluppfyllelse. När vi ser på resultaten i Stockholms skolor stämmer inte det. De skolor som har mest resurser ligger tvärtom fortfarande lågt. Det är allvarligt och måste utvärderas och följas upp, men visar att sambandet mellan resurs och resultat inte är entydigt.

Forskning om framgångsrika skolor stärker Centerpartiets slutsats om att ett starkt och tydligt ledarskap med fokus på kärnverksamheten kan höja resultaten.

Metta Fjelkner talar dessutom i egen sak, menar jag, när hon anser att skolan ska förstatligas. Hon och lärarfacken skulle få en större roll om skolan återigen knöts till staten. Risken att det fackliga stridshornet skulle ljuda är överhängande. Alla landets offentliga skolor skulle utgöra en turordningskrets. Risken för att Metta Fjelkner schabloniserar lönen för lärare som verkar i förort, glesbygd eller storstad ökar, istället för att gå mot en mer individualiserad lönesättning som beror på insats och engagemang.

Att som i Stockholm samla alla kommunala skolor under ett paraply och en ledning är en självklarhet. Det finns samordningsvinster och principer för likvärdighet inom kommunen för att alla skolor ska styras av en förvaltning. En skattebetalare i Högdalen lägger lika mycket på skolan som en annan i Hässelby. De ska få samma kvalitet och valfrihet för pengarna.

Men att stockholmarna ska stå till svars för södertäljebornas val av politisk ledning och slösaktiga låt-gå-mentalitet i form av att skicka ännu mer pengar till kommunal skatteutjämning är fräckt. Kommuner med fungerande skolpolitik och –styre ska alltså straffas för att perpetum mobile-socialdemokratiska Södertälje har låg måluppfyllelse och stor administration, menar Fjelkner.

Ju längre det är mellan anställd och ansvarig, desto mindre blir ansvarskänslan och förmågan att vara flexibel utifrån individens behov, menar jag. Med tydliga kursplaner, fokus på kunskap, elevens behov och uppföljning kommer måluppfyllelsen att öka. Men ska vi göra ett omtag enligt det Metta Fjelkner föreslår kommer skolan tappa fart till förmån för organisation och resurssnack igen, som vi hade passerat när vi 2006 åter började fokusera kunskap.

Jag bloggade också i förra veckan, oktober och mars om detta.
Andra som bloggar om skola, facket, Helen Törnqvist, Centerpartiet

Fjelkner fel ute om förstatligande

Metta Fjelkner blåser morgonrevelj på DN debatt och anser att kvaliteten i skolorna skulle öka om bara farbror staten tog över ansvaret för skolorna. Hon relaterar återigen kvalitetsfrågan till kronor och ören.

Självklart måste skolpengen användas i så stor utsträckning som möjligt till undervisning och verksamhet. Men det är också viktigt med den lokala kännedomen om förutsättningar och behov hos kommunens elever. Närheten till föräldrarna ger ofta en direktkontakt och de lokala politikerna kan ställas till svars. Självklart är det frågan om HUR verksamheten bedrivs. Det räcker inte med att staten håller sig informerad om det.

Det lokala skiktet måste också hålla sig uppdaterat kring forskning om framgångsrika skolor. Mer självständiga skolor, med politiker som ger förtroende till professionen är mitt svar.

Facket fastnar i formen

Metta Fjelkner sätter sig i knät på Folkpartiet och önskar en statlig skola. Tron på staten och det statliga perspektivet är stor. Det är klart att det gynnar facket om skolan är statlig. Hela perspektivet i artikeln är von oben. Jag blir nästan förolämpad när hon skriver att skolor misslyckas igen och igen. Återigen drar fack liksom vänsterfalang snabba slutsatser om att kvalitet har med antalet kronor och ören att göra. I vilken forskning finns den relationen? Hon glömmer de framgångsfaktorer som forskningen på senaste år anger som viktiga: Ett tydligt ledarskap med positiva, höga förväntningar. Lärare med goda ämneskunskaper, social kompetens och tydligt ledarskap med positiva, höga förväntningar. Dessa lärare går varken att klona eller deportera. Nej, låt expertlärare turnera i landet för att observera och kalibrera undervisningen dvs föra över kunskaper. Öppna upp klassrummen och låt kollegor auskultera hos varandra. Det är faktiskt när lärarutbildningen är slut som det livslånga lärarlärandet börjar. Det är inget att hymla med att man som lärare inte är fullfjädrad när utbildningen är slut. Man lär sig om grupprocesser, sitt ämne och utvecklar didaktik dagligen. Låt oss inte fastna i snack om pengar och former. Det är skolan alltför viktig för. Mer betydelsefullt är att fokusera vilket innehåll alla elever ska ha med sig då de lämnar nio års grundskola, samt att ge rektorer förutsättningar att kunna ge eleverna en god undervisning där de når målen. jj.n bloggar

Avkommunalisera istället för att förstatliga

Jan Björklund vill debattera ett förstatligande av skolan. Varsågod, säger Sofia Larsen och Centerpartiet.

Omorganisationer kräver energi och kostar pengar så det är viktigt att de är väl genomtänkta. Den omorganisation som alliansen i Stockholm gjorde med grundskolorna våren 2007 var en centralisering, som ska ge en likvärdig utbildning. Poängerna har varit många.

Centerpartiet förespråkar en kommunal grundskola och ser en poäng i att beslut fattas nära människan. Nackdelarna med ett förstatligande är följande:

Det blir långt till chefen för rektorerna. Nu träffas rektorer och förvaltningschefer en gång i månaden och beslutsvägarna är korta. Vi behöver snarare en mer flexibel organisation än en stelbent där det är långt mellan brukare och beslutsfattare, som behöver ha en otrolig lyhördhet och förståelse.

Ansvaret för rektor har ökat senaste åren. På gott eftersom det blir en ledning nära eleverna. Det är väldigt tydligt vem som är ansvarig för vilket beslut. Det går inte att skylla ifrån sig. Riksdagen sköter det övergripande. Rektorn sköter såväl driften som är ansvarig ekonomiskt.

Kommunpolitikerna - det vill säga grannen och konsumkunderna på orten - ska ställas till svars inför den övergripande styrningen av skolan, samt storleken på skolpengen i relation till övriga verksamheter samt kontra administrativa avdelningen och tillsättande av skolchef och rektorer.

En knivig resursfråga kommer att uppstå. Ska alla skolor ha lika mycket eller ska man anpassa sig efter socioekonomisk bakgrund? Vem ska betala skolskjutsarna i Norrland? Den andra sidan av myntet är lärarlönen: Ska den vara lika stor för alla över allt i landet?

En ännu knivigare anställningsfråga kommer att uppstå: Ska alla landets skolor bli en turordningskrets? Så när en skola läggs ned i Stockholm för att elevantalet minskar blir lärarna erbjudna jobb i Skellefteå eller Norrtälje.

Björklund vill ha en likvärdig skola. Men den nostalgiska dröm han har om en statlig skola kommer inte radera det faktum att det är skillnad på elever med olika bakgrund. När vi vingåkersbor kom till gymnasiet 1988 märkte jag ganska snabbt att mina femmor inte var likvärdiga medelklassens barns toppbetyg från stan. Trots att jag hade gått i en annan statlig skola två mil bort. Undervisad av andra statligt anställda lärare. Med samma kursplaner, men dock relativ betygsskala.

Är det likvärdig bedömning Björklund vill åt är det bättre att satsa på projekt då lärarna får mötas för att diskutera betygskriterier och elevprestationer. För att kalibrera sig. I samarbetet lärare emellan sker inlärning och nivån man lägger sig på i undervisningen.

Lärarnas attraktionskraft höjs inte genom att lönen kommer från Anders Borg. Attraktionskraften ligger i kompetensutveckling, karriärvägar, individuell lönesättning, medarbetarinflytande (absolut inte nödvändigtvis fackligt), men även att runtomkring-verksamheten fungerar. Idag måste många lärare torka spott och sopa fröskal, fylla i blanketter, bära bänkar och spika upp tavlor. Något som de varken är utbildade för eller engagerade i, men för att verkligheten ska fungera ser det ut så. Se till att maskineriet runtomkring fungerar så att lärarna kan göra det de är utbildade för: Undervisa, bedöma och bygga relationer med unga människor.

Fördelarna med att alla skolor har samma huvudman är att magister Björklund kan sätta betyg på undervisningen, avgöra hur åtgärdsprogramsblanketter ska se ut och bestämma vilken fortbildning alla lärare över hela landet är i behov av. I mina ögon är ett återförstatligande inte bara dåligt rent ideologiskt utan även orealistiskt.

Nej. Kanske det rentav är så att kommuner inte ska driva skolor, utan kan lägga ut allt på entreprenad eller låta fristående skolor driva verksamheten. När nu både lärare och elever generellt trivs bättre på friskolor än kommunala. När nu måluppfyllelsen och meritvärdet är bättre på friskolor.

Gustav Andersson, som politiskt länge arbetat med förnyad välfärd lyfter flera synpunkter om varför skolan inte ska vara förstatligad. Stefan Tornberg bloggar också. Jag skrev i mars.