Inte seriöst med förstatligandekrav

Det är komiskt att Metta Fjelkner, LR, skriver i SvD om att lärare vill förstatliga skolan samma dag som Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet, och Anders Knape från Sveriges Kommuner och Landsting debatterar i DN att skolan inte ska förstatligas. Det ger ett splittrat intryck av frågan.

Det viktigaste för svenska skolan nu är att lärarna får lugn och ro att undervisa. Dock måste man fortsätta diskussionen och forskningen kring hur det ska undervisas. Varför lyckas en matematiklärare få lugn och ro i en klass och dessutom motivera alla elever medan en annan lärare misslyckas? Hur ser dennes lärare sammanhang ut i kollegiet i övrigt? Hur kommer det sig att en lärare som lägger ned hur mycket tid som helst på att planera och bedöma ändå inte är en auktoritet i klassrummet och inte når fram med sin undervisning? Är inte han/hon lämpad för att vara lärare? Vad gör den lärare som får eleverna att läsa på till provet och dessutom relatera kunskaperna till verkligheten - till och med hoppa över andra ämnens läxor till samma dag? Och är det verkligen positivt för helheten?

Jag tror att observationer i varandras klassrum är viktigt. Dessutom att man omprövar begreppet "kollegialitet" inom lärarkåren. Lärare har en tendens att hålla ihop gentemot rektorn och uppdragsgivaren, men är inte alltid så stödjande gentemot varandra inför eleverna. Där måste man vara ärlig mot sig själv och se elevernas skoldag som en helhet där alla ämnen är lika viktiga. Inte att ens eget ämne är viktigast eller att man bara bryr sig om resultaten i sitt eget ämne. Inte ens att man tänker att det inte gör något om eleverna inte följer reglerna till punkt och pricka i ens eget klassrum. För när det kommer till kritan ställer man till det för sin kollega som väljer att följa de uppsatta normerna.

Rektorer måste våga vara ute i verksamheten mer så att de känner till hur lärarna arbetar. Annars blir det ett glapp mellan rektor och elever som inte är överbryggbart. Eleverna säger "Jag går till rektorn" som ett hot gentemot läraren, som riskerar att sänka förväntningarna för att gå eleverna till mötes. Å andra sidan måste lojaliteten mot elevernas rättighet till en god utbildning alltid följas. Därför måste man våga ta tuffa samtal med en lärare som inte lyckas med sin uppgift. Kanske det beror på att han/hon har för höga krav eller nitiskt följer alla uppsatta regler, medan övriga har en följsamhet?

Alla elever är inte likadana. Därför behöver Centerpartiets förslag om flexibel skolgång prövas dvs att en elev får mer tid till ett ämne, medan han/hon får mindre tid till att nå de mål som han/hon har lätt för att nå. Man måste sluta fokusera lärarnas arbetstid i minutantal och se till vilka framgångar eleverna tillsammans med lärarna kan få med nya modeller.

Det finns varken tid eller ork med omorganisationer. Att det kommer nya kunskapskrav till hösten 2011 är stort nog för alla lärare. Därför är det inte seriöst av Metta Fjelkner att kräva ett förstatligande av skolan i detta läge. Det är bara ett sätt att drömma sig tillbaka till en svunnen tid. Bättre är att fokusera på var vi lägger ribban i kunskapskraven samt lyfta upp positiva exempel på skolor och lärare som lyckas väl - dels att undervisa och öka motivation och måluppfyllelse, dels att visa varandra äkta kollegialitet, för både elevers och lärares framgång i klassrummen.

Peter Andersson (S) bloggar också och lyckas i sann socialdemokratisk anda få in ett klassperspektiv på frågan. Thomas Böhlmark (M) menar att politiker ska undvika detaljstyre.