Välfärdsföretags tillväxtvillkor

DN:s ledarsida problematiserar idag tillväxthastigheten av friskolor. Man konstaterar att det inte handlar om ja eller nej till friskolor, utan egentligen om hur regelverket, tillsynen och inspektionen ska se ut runtomkring. När en friskola måst lägga ned på grund av en bottenkörd ekonomi eller dålig kvalitet ska kommunen stå redo med en organisation som säkrar medborgarna en utbildning.

Tankemässigt skulle det kunna vara en annan godkänd välfärdsföretagare som står i kommunens välfärdsföretagarkö som står redo att gripa in. Om man nu inte ser kommunen som den sista räddningsplankan, den övergripande beskyddaren, utan istället arbetar för likvärdiga villkor och önskar sprida ägandet för ett starkare samhälle. Kanske går det vid en friskolenedläggning lättare och smidigare för en annan fristående aktör att vara snabb och fatta de beslut som behövs, än det gör för en kommunal organisation där ärenden måste förhandlas, beredas och fattas beslut kring. Det måste vara ett alternativ.

Välfärdsföretagstillväxten kan bli ett problem så fort en pedagogik får monopol i det geografiska området. Men det monopolet är inte värre än det som kommunen innehaft sedan folkskolan grundades 1842. Om en generation väljer alternativet så att det blir ett monopol, som senare generationer måste leva med är inte valfriheten optimal. Välfärdsföretagstillväxt är ett stort problem om kvaliteten inte håller. Men ska vi villkora tillväxt hos välfärdsföretag genom att göra begränsningar? Det står mig främmande.

Frågan om snabb tillväxt inom en välfärdssektor kommer att komma upp inom vården, socialpsykiatrin och övriga konkurrensutsatta sektorer inom några år. Därför bör den utredning som ska tillsättas av regeringen bredda sitt perspektiv till att handla om kvalitet och kvalitetstillsyn inom såväl kommunal verksamhet som välfärdsföretagande.