Reinfeldt och Löfven inspirerade av Olofsson?

Att Centerpartiet har kämpat för att få bukt med ungdomsarbetslösheten länge vet väl alla som sysslar med politik och förhoppningsvis även några väljare. Jag har berättat det på bloggen här förut; om hur Centerpartiets förtroenderåd i augusti 2006 tog ställning för de unga efter ett brinnande anförande av dalabänken. Att Centerpartiet på diverse stämmor tex i maj 2009 tog ställning för att reformera arbetsrätten. Hur Maud Olofsson i Almedalen 2010 sa att hon "till sista blodsdroppen" ska kämpa för att reformera arbetsrätten för de ungas skull. Och att Annie Lööf har tagit över stafettpinnen efter Maud Olofsson är tydligt.

Under våren har debatten om ungdomsarbetslösheten varit svallande och nu senast i Almedalen presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt den sk jobbpakten som handlade om att "den svenska modellen ska få arbeta". Detta förslag blev det som alla förhöll sig till i bla Lernias arbetsmarknadsdebatt, då Socialdemokraternas Ylva Johansson började prata om jobbpakten som "Löfven-modellen". Men jag hade hört idén förut och mindes att Maud Olofsson hade skrivit om ett handslag för de unga i sin bok "Ett land av friherrinnor" som gavs ut sommaren 2010. Nog är det väldigt nära både en jobbpakt och en Löfven-modell - men uppenbart är att både Moderaterna och Socialdemokraterna tassar runt arbetsrätten på ett helt annat sätt än både Annie Lööf i sitt tal och Maud Olofsson nedan beskriver utmaningarna med ungdomsarbetslösheten:

"En sådan dialog skulle kunna mejsla fram ett kontrakt för att bryta ungdomsarbetslösheten som vilar på fyra ben:
Det skulle krävas att de som är unga fortsätter vara beredda att leva upp till sina skyldigheter och tar skolan och utbildningen på allvar. Att det är beredda att söka och ta de jobb som finns, även om det första jobbet man kan få inte är det man långsiktigt drömt om, och även om lönen inte alltid är den bästa. Att man är aktiv i sitt arbetssökande och beredd att röra på sig för att få ett jobb.
   Det krävs att politiken ger bra förutsättningar så att även den som inte är superproduktiv har en chans att bli anställd, och se till så att konstnaderna för att anställa är lägre än idag, särskilt arbetsgivaravgifterna. Att vi är beredda att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden, och sänka trösklarna in på den. Att vi på allvar ställer krav och garanterar de reurser som kräv för att vi ska ha ett utbildningsväsende i toppklass, som möter såväl arbetsmarknadens som morgondagens krav. Att vi är beredda att skattemässigt gynna sparande till sin egen eller sina anställdas kompetensutveckling, till exempel genom att införa det som ibland kallas Framtidskonto. Att våra sociala trygghetssystem ger trygghet vid arbetslöshet och sjukdom men också kraftfull hjälp att komma tillbaka.
   Det krävs att facken är beredda att medverka till förändringar av arbetsrätten som sänker trösklarna gentemot de som står utanför, istället för att huvudsakligen värna förmånerna för sina medlemmar och för de som redan tagit sig in på arbetsmarknaden. Till exempel genom att utöka turordningsundantagen. Kanske genom att lägga större vikt än idag vid kompetens när företag måste säga upp personal. Att ha aktuell kompetens för en aktuell arbetsmarknad måste vara det om ger den största tryggheten.
   Och det krävs att arbetsgivarna, om facken går med på att förändra arbetsrätten så att trösklarna för att ta sig in blir lägre, är beredda att ta sitt ansvar för att kompetensutveckla även äldre personal, så att man kan stå sig i konkurrensen med unga, välutbildade personer eller ta sig vidare till en ny arbetsgivare den dagen man behöver det." (s 111-112)