Rätten för gymnasiesärskoleelever att växa

Igår fick jag förmånen att göra ett studiebesök hos den nystartade gymnasiesärskolan "KungSaga" som huserar i Gamla stan i Stockholm. Två engagerade lärare har tillsammans med en fd elev tagit initiativet till att starta skolan som har en estetisk inriktning. Med mål att undervisa 40 elever startar de i höst i liten skala med 7-10 elever i årskurs 1. Ämnesintegrerat och gentemot kursplaner för särskolan ska eleverna växa med kunskaperna under de fyra åren och när de går ut gymnasiet vara redo för att bo själva, driva en daglig verksamhet och känna till rättigheter och skyldigheter som man har i samhället. Genom att arbeta ämnesintegrerat kan lärarna lära ut matematik i hem- och konsumentkunskapssalen. I samverkan med studiecirklar kan de bildintresserade eleverna få måla kroki i ett sammanhang där andra än jämnåriga finns med. I teaterns form kan svenska och engelska läras ut. Under sista året (i fjärde klass) ska eleverna ha entreprenörskap på schemat samt testa att driva en egen daglig verksamhet som de skulle kunna fortsätta med efter skolan. Där de kan vara med och anställa den personal de vill ha som ansvarig och jobba för sig. Jag fick en god inblick i hur det är att starta en skola i liten skala.

I min ungdom kände jag en pojke som var begåvningshandikappad. Jag vet att hans mamma i den lilla kommunen fick strida för att han skulle få den utbildning hon önskade åt honom. Hon fick gehör från politiken, pojken fick en god utbildning tack vare en Waldorff-skola. När jag träffar den engagerade gruppen på KungSaga får jag bara inom loppet av en halvtimma förståelse för hur komplicerat och kränkande det kan vara att ha ett begåvningsfunktionsnedsättning. På grund av fördomar, okunskap och rädsla, men också den kultur som lite grand tyvärr finns kvar kring särskolan och dess elever.

För mig är det oacceptabelt att en god man som är utsedd av Överförmyndarnämnden inte gör sitt jobb och på så sätt utsätter en individ - som är så beroende av andra - för risken att falla utanför samhällets ramar. En god man måste ha kunskap och engagemang i förståndshandikapp för att göra ett bra jobb. Jag har också svårt att förstå att en begåvningshandikappad inte får bo tillsammans med sin partner. Och jag inser att stadsdelsnämnden inom ramen för LSS har ett stort och viktigt ansvar för fritid, gruppboende, socialtjänst vad gäller dessa personer. Att kontakten mellan kommuner vid tex flytt måste fungera. Jag förstår att den sk dagliga verksamheten kan genomföras i ett meningsfullt sammanhang där individerna får växa till sin fulla potential. Att valfriheten för gymnasiesärskoleelever med särskilda intressen och begåvningar inom estetiska ämnen nu ytterligare ökar i Stockholm.