söndag 30 december 2012

Skattesänkning i Stockholm ger egenmakt

Ämnet för dagens blogginlägg är ganska givet (om man som jag oftast gör; bloggar om diverse nyheter eller kommenterar ledarsidor): Skattesänkningen i Stockholms stad, som PJ Anders Linder påminner oss om på bästa ledarplats i SvD idag: Höjd skatt vid nyår inget måste Formuleringen "Kommunalskatten är den största utgiftsposten i många hushållsbudgetar." är pedagogisk på så sätt att vi som politiker inte ska ta beskattningen alldeles för given, men också att hushållen ska vara medveten om att skatten är en utgift som är relativ. Skatten är egentligen en förvaltning i förtroende av skattebetalarnas pengar. Något att hushålla med. Något att fatta kloka beslut kring.

Från och med den första januari sänks stadens kommunalskatt med femton öre per intjänad hundralapp och landar på 17:48 kr. Tillkommer gör landstingsskatten som ligger på 12:10 kr. Den totala skattesatsen för en person som bor i Stockholms stad ligger alltså på 29:58. Nästan var tredje inarbetad krona betalas in till vår gemensamma välfärd.

En skattesänkning är ett sätt att belöna de hårt arbetande stockholmarna för att stadens ekonomi går bra, trots lågkonjunkturen, men också ett sätt att ge stockholmarna större egenmakt och en gnutta mer självbestämmande. Istället för att hitta på ytterligare nya projekt eller satsningar från offentligt håll sänder staden en signal om att människor är kloka nog att avgöra vad deras intjänade pengar ska gå till. En sosse i stadsdelsnämnden hade räknat ut att Alliansens skattesänkning skulle ge en genomsnittlig löntagare 27 kronor i månaden och menade att detta inte var någon summa att bråka om (läs: värt att sänka skatten för). Men det är faktiskt en latte i månaden! Om skattebetalaren använder sin överblivna peng till konsumtion eller sparande står honom/henne fritt. Makten över sina egna pengar ökar i alla fall. Och därmed egenmakten.

Jag glömmer aldrig min nyinflyttade lärarkollega som var övertygad om att hon skulle åka på en rejäl skattesmäll för att hon tyckte att hon hade betalat så lite i skatt hennes första år i Stockholm. Hon kom från rödmärkta Norrköping där skatten var betydligt högre. Jag förklarade för henne att vi har en låg skattesats i Stockholm, men hon trodde mig inte förrän hon såg det slutgiltiga beskedet, som visade på att hon hade betalat rätt skattesats och bevisligen fått mycket mer i plånboken än hon hade fått förut.

När det gäller de statliga skatterna är önskelistan lång. Att slopa värnskatten skulle ge incitament för att jobba mer och enligt Långtidsutredningen inte leda till mindre skatteinkomster. Att slopa den statliga inkomstskatten skulle premiera den som utbildar sig eller tar mer ansvar. Att sänka arbetsgivaravgifterna är ett sätt att ge möjlighet för företagare att ta initiativ till nya jobb, något som behövs. Man skulle också kunna avmonopolisera Systembolaget och öppna upp för privata Arbetsförmedlingar. Kanske man kunde se över biståndshandläggning och myndighetsutövning för att analysera vilka ytterligare offentliga tjänster som skulle kunna utövas av privata utförare. Ja, det är lätt att önska när man inte behöver ta ansvar. Alliansen har gjort sina prioriteringar. Man sänker bolagsskatten, vilket förhoppningsvis kommer att få några flera företag att stanna kvar i Sverige och ge några företag råd att anställa några fler individer. Man har sänkt restaurangmomsen, vilket har lett till 4000 nya jobb. Dessutom gör man en ytterligare satsning på RUT-avdrag som kommer att skapa nya jobb inom läxläsningsbranschen.

För övrigt saknar jag ordet "egenmakt" i förslaget till idéprogram. Det är ett ord som verkar decentraliserande, dvs ger individen mer makt över sin vardag. Egenmakt är motsatsen till vanmakt. Egenmakt är motsatsen till centralmakt. Egenmakt är en skön frihetskänsla. Skattesänkningar och reformer för valfrihet ger människor mer egenmakt, något åtminstone jag i egenskap av politiker vill ge människor mer av - inte mindre.

Etiketter: , , , , , ,

0 Comments:

Skicka en kommentar

<< Hem

Design: Denna blogg är skapad av Daniel Runvik | Foto: Christina Bodelsdotter