I ett inkluderande samhälle behövs inte kvotering

Åsa Beckman skriver idag i DN en krönika om jämställdhet. Eller rättare sagt om kvotering: Okej att bli befordrad för meriten att vara kvinna

Jag håller med om att ledarskapet ska skildra den befolkning eller de medlemmar som den leder. Det blir liksom lättast att dra jämnt med rörelsen/befolkningen och att fånga de behov och idéer som finns hos dem man leder. Men detta ska inte avgöras i lagstiftning eller i regler om kvotering, som Beckman ändå tycks förespråka. Med beslut om kvotering blir man så uttalat en representant för en grupp, vilket man sällan är om det inte gäller paraplystyrelser som tex LO-styrelsen, förstås, där ledamöterna så tydligt representerar sina medlemsförbund och deras intressen, vilket även slås fast i förbundets stadgar.

Kvotering väljer in människor på grund av kön eller etnisk bakgrund. Det undergräver lätt en persons auktoritet. Däremot tar varje klok ledare som delegerar makt hänsyn till vilka personer och vilken mix de tillsammans utgör då han/hon utser personer till poster. Bakgrunden vägs in i en helhet av kompetenser. På samma sätt som att valberedningar alltsomoftast ser till att mångfald i en styrelse är bäst och därför föreslår människor som är olika. Det är sedan upp till de röstberättigade att välja. Ofta röstar man väl på den man känner igen sig i - ibland vad gäller yrkeserfarenhet eller kön, men kanske ännu vanligare värderingsmässigt eller vilken attityd/approach kandidaten har.

De allra flesta valberedningar ser väl idag till att mångfald bidrar till att människor med olika erfarenheter, kompetenser och kontaktnät kan vara en stor tillgång i problemlösning, förståelse och att nå nya målgrupper/kunder/väljare. Direkt när en person ur ett underrepresenterat kön/grupp tar plats måste också majoritetsgruppen inkludera det nya perspektivet för att ta tillvara styrkan. Det är givetvis att släppa på lite makt, lite utrymme och lite prestige. Det handlar om att ge plats och lyssna, men också att argumentera utan att bädda in någon i bomull. Att ta varandra på allvar är viktigt och lättare om personer är valda på grund av vilka de är och inte därför att de representerar ett kön eller en etnisk grupp. Så fort någon är kvoterad in från en viss grupp blir sveket av gruppen mycket större än om ledamoten representerade sig själv.

Denna syn på det additiva samhället handlar inte om assimilering, som innebär att den nya gruppen/ledamoten anpassar sig och gör sig likadan som den ursprungliga. Det handlar inte om att majoriteten får minoriteten att integrera sig, likt ett uppifrånperspektiv där den nye smälter in i mängden. Det handlar om att den som kommer in i en grupp inkluderar sig genom att bidra med sin kompetens och sina erfarenheter i den möteskultur som råder. Genom att den nya bidrar med ett nytt perspektiv och nya kunskaper kommer gruppkulturen förändras lite grand. Men detta sker bäst i samspel och med respekt för varandra och för demokratins spelregler.

Bilden av det inkluderande samhället är den nyans som jag ytterligare önskar i migrationsdebatten.

Budget 2013 om inkludering av nyanlända och sfx

Under debatten om arbetsmarknad, företagande och integration i budgetfullmäktige höll jag ett andra anförande som löd enligt följande:

Tiden är förbi när människor som kom till Sverige sågs som offer. Det du har med dig är en styrka, något att bygga vidare på, utgå från. Tiden är förbi när du som nyanländ var tvungen att offra det du hade med dig; språk, kultur, yrkesbakgrund. Det du har med dig är en tillgång, något att bygga vidare på, utgå från. Det är etableringslotsen som ska se resurserna, leda rätt - men det är individen som gör jobbet. Lära sig språket, skaffa ett jobb, hitta nya vänner, få barnen att nå målen i en ny skolkultur.

I SFI ska individens behov av språkutbildning sättas i centrum. Individens framtidsdröm ska vara utgångspunkten för hur undervisningen organiseras. SFI ska vara effektiv och ha hög grad av valfrihet för den enskilde. Så sker idag.

Tack vare en sådan flexibilitet kan Sumeya arbeta på dagen och läsa svenska på kvällen. Det ska vara en tydlig koppling mellan svenskundervisning, livet i Sverige och den studerandes framtida yrkesval. SFI ska vara en naturlig del av jobbplanen. Att se individen är att individanpassas SFI så var och en får en meningsfull uppgift där man studerar på sin egen nivå. Så sker idag.

När människor kommer till Sverige med en yrkesutbildning ska den resursen givetvis tas tillvara. Valideringen av kunskaper måste snabbas på, men det samarbete vi har i länet kring de sfx-utbildningarna är viktiga. Deltagarna lär sig svenska språket snabbare och etablerar sig på arbetsmarknaden fortare. Ingången via yrket stärker elevernas studiemotivation och självkänsla. 8 av 10 elever var i egenförsörjning ett till två år efter avslutat sfx. Det finns svenska för tex hantverkare, lastbilschaufförer, medicinsk personal och svenska för företagare. 7 av 10 startar eget företag eller får anställning efter genomgången kurs av svenska för företagare. Vi samverkar i länet kring sfx och kurser i samhällsorientering.

Vi gör så mycket från stadens sida, men det viktigaste arbetet görs dagligen av handläggarna, lärarna, lotsarna:
Och när de - men även du och jag som grannar eller som föräldrar till klasskompisar - ser på de nyanlända utifrån vad de skulle kunna bli och bidra med - istället för att se på dem utifrån sina brister i språket - DÅ har vi ett Stockholm där alla kan växa!

Jag yrkar bifall till komunstyrelsens förslag.

Delaktighet och egenmakt

Idag var jag åhörare på ett arrangemang hos Institutet för Framtidsstudier. Fokus var delaktighet och egenmakt med ett mångfaldsperspektiv. Föreläsarna mötte ett nästan fullsatt Folkets Hus i Rinkeby.

Den förste forskaren Gunnar Myrberg redovisade slutsatser om självtillit och systemtillit i relation till politiskt engagemang hos olika samhällsgrupper. Kontakter med politiker samt vardagsmanifestationer var högst bland infödda med utländsk bakgrund. Personer som var föreningsdeltagare hade större andel kontakter, utförde protester och kände större självtillit än personer som inte var föreningsmedlemmar. Svenskar generellt har i genomsnitt tre föreningsmedlemskap. Invandrade har med sina 2-2,5 medlemskap också internationellt sett stor andel medlemskap.

Myrberg hade funnit ett starkt stöd för politiskt engagemang (kontakter, protester och självtilltro) i relation till färdighetsträning i form av föreningsdeltagande. Slutsatsen är alltså att föreningsdeltagande i form av utbildningar är viktigt och ger politiska redskap!

Intressanta slutsatser av en forskare som heter Viktor Vesterberg om egenmakt gavs. Han hade observerat ett arbetsmarknadsprojekt, samt gjort en del intervjuer med både deltagare och gruppledaren. Egenmakt var ett viktigt mål med projektet, men då några deltagare var "dittvingade" förstod de inte alls vad han menade med begreppet egenmakt, medan ledaren beskrev sin roll som någon form av katalysator för deltagarnas idéer och initiativ som skulle leda till egenmakt.

Under fikapausen talade jag dels med representanter från Försäkringskassan, dels med en kvinna som driver ett företag som hjälper sociala företag med ansökningar. Jag fick en hel del tips om ställen att göra studiebesök på, samt mer kunskap i ämnet. Tack för det www.europfc.com !

Centerpartiet ska se nyanlända som en resurs

Jag skriver idag på Newsmill att Centerpartiet ska se nyanlända som en resurs. (Rubriken har satts lite ogrammatiskt av redaktionen, men rättas förhoppningsvis till.) Detta med anledning av att Staffan Danielsson inte bara vill reglera hur du och jag går klädda på gator och torg, utan nu även önskar ett tak för antalet invandrare och däribland ensamkommande flyktingbarn. Stämmoombudet Ilan Sadé värmer också upp inför debatten.

Jag skriver om inkluderingssamhället som föreslås i Centerpartiets förnyelseprogram integration: Välkommen till Nybyggarlandet! Det är glädjande att läsa förslaget om att Migrationsverket ska kunna skriva avtal med tredje sektorn, föreningslivet, något jag skrev om i en artikel 2009: Flyktingbarnen behöver kärlek.

Tidigare har jag i ämnet skrivit om tio principer för förortspolitik och Migration är att bygga ett bättre liv.

Företagande del av nybyggarlandet

Thomas Gür skriver idag i SvD om att företagandet ska leda integrationen. Ja, nog sker bäst integration på arbetsplatser, säger jag av erfarenhet.

Maud Olofsson talar mycket engagerat om nybyggarlandet Sverige. Där ingår, såvitt jag förstår, nyföretagande och entreprenörskap. Lärlingsplatser är ett förslag. Olofsson menar också att vi behöver möta den demografiska utvecklingen med personer som arbetar inom vård och omsorg.

Inte ska dessa vårdare vara egenföretagare, utan anställda, i både privata och kommunala bolag. Nog finns det en stor resurs och potential hos personer som företagsamt migrerar att starta företag och att självständigt driva firmor. Företags-sfi - finns det? Ägarskiftesprogram för nyanlända inom gröna näringar - finns det?

Om vi i högre grad ska önska av nyanlända eller ungdomar - eller andra grupper som har svårt att få lån för sin idé - att starta företag, måste vi göra om de preliminära skatteinbetalningarna till faktiska där företagaren betalar en faktisk skatt i efterskott när inkomsten kommit in. Min uppfattning är att resultaten kommer att bli bättre och att risken att driva företag minskar.

Inställningen till de nyanlända måste alltså i högre grad vara att han/hon är självständig med egna drömmar och visioner och en person som utvecklar språket, snarare än att han/hon ska tas omhand. Det är ju så att med förväntningar positionerar man människor att bli det de förväntas att bli, trots att de är nybörjare i språket.
Christian Ottosson brukar nämna företagande i mångfaldssammanhang.

I mötet mellan människor uppstår tolerans

Varje dag möter jag goda, trevliga människor. Jag möter hans eller hennes blick, ler och får ofta ett leende eller ett hej som gensvar. Ibland får jag hjälpa någon att bära en väska. Jag får ett tack i gengäld. En annan gång är det en kvinna eller man som hjälper mig att bära en kartong eller en påse eller hålla upp en dörr. Ibland råkar jag i samtal med någon. På tunnelbanan, bussen eller ett café. Om någon ställer för privata frågor försöker jag visa integritet genom att svara undflyende eller distansera mig. Men människor är verkligen trevliga och i grunden sociala.

Förra helgen lämnade jag en blomma till en kär vän som bor i Blackeberg i Bromma. Det är en av de stadsdelar där misstroende mot politiker är som störst och intoleransen mot nyanlända är som störst. Jag var lite vilse bland gatorna och frågade en boende hur jag skulle hitta rätt. "Jag vet inte, men fråga dig fram! Hälsa, småprata och fråga varenda en hur du ska gå." svarade han.

Och jag är säker på att varje litet samtal, varje nick, varje leende då vi bekräftar en medmänniska är ett steg närmare ett tolerant samhälle. Du och jag kan påverka, just idag, hur andra mår och känner sig. Om jag är tolerant mot dig, är chansen lite större att du är tolerant mot nästa person. I det vardagliga mötet uppstår toleransen, den ömsesidiga respekten och människovärdet.
Tillägg: Peter Wolodarski skriver en tänkvärd ledare på temat tolerans i DN.

Politik i praktiken är säljjobb

DN:s ledare reflekterar idag över begreppet invandrare och den integrationspolitik som råder. Man menar att vänsterdebattörer gärna teoretiserar politiken, istället för att undersöka verkligheten, som ju gör politiken begriplig. Mina tankar går till gårdagens inlägg av Sanna Rayman i SvD, där hon menar att vänsterdebattörer skyller ifrån sig när politiska reformer av regeringen bryts ned till effekter i vardagen för Svensson, såsom hur mycket man får råd med då nästa jobbskatteavdrag görs osv.

Givetvis är det framgångsrikt att göra politiken påtaglig och verklig. I detta ligger inte något brott. Givetvis måste politiker få driva förslag som också skulle gynna den egna gruppen - oavsett om man bor i Bromma eller Bandhagen. Givetvis måste politiker få såväl teoretisera som konkretisera eller praktisera politiken. Vänstern har ju själv försökt hitta fall med ljus och lykta där resultatet går på tvärsen med den borgerliga politiken, tex utförsäkrade. Skulle det vara fel? Nej, tack vare individuella fall kan vi se systemfel och lyfta blicken för att justera.

Det räcker inte att bedriva anti-diskriminerings-politik för att en människa som är nyanländ ska tas på allvar och ses som en resurs. Arbetslinjen måste lysa i handläggarnas och etableringslotsarnas ögon. Ty det är de ögonen som den nyanlände speglar sig i. Individuella samtal med såväl mannen som hustrun kan göra både män och kvinnor aktiva och verksamma snabbt. Med den obligatoriska kursen i samhällsorientering kan familjerna förstå att det finns en barnomsorg som tar hand om barnen under tiden män och kvinnor praktiserar, letar jobb, går på sfi, driver företag eller arbetar som anställda.

Jag önskar att vi kan sluta tala om integration som någon form av överifrånperspektiv, för att istället tala om det additiva samhället, som är ett horisontellt, jämlikt perspektiv på den nyanlände. Att han/hon är en resurs som ansluter sig till det redan existerande, dynamiska, föränderliga samhället.

Det som behövs hos alla som står utanför arbetsmarknaden - men också hos oss politiker - är lite mer av säljteknik. Att arbeta som säljare är att gå i livets skola. Det handlar om att lyssna och om att vara närvarande och att prata så att budskapet går in i hjärtat hos köparen. Då måste man vara såpass rak för att inte ändra syftet med produkten och såpass flexibel att man kan ändra ordval, ton och funktion till lyssnaren.

Wanngård (S) har tagit tillbaka sitt utlåtande om "skitjobb" och dessutom bett om ursäkt. Visst bör politiken vara förlåtande, så nu är det nog dividerat om hennes nedlåtande uttryck för min del. Bloggar i "skitjobbsdebatten" gör Den hälsosamme ekonomisten, Erik Laakso. Johan Folin skriver på Newsmill.

Stockholms län - ett föredöme i mottagande av nyanlända

Idag var det förbundsmöte med Kommunförbundet i Stockholms Län, KSL. Avgående kommunalråd Anders Lago (S) från Södertälje erkände att integrationspolitiken har varit ett misslyckande. Han nämnde ordet "misslyckande" tre gånger. Lösningen ligger inte i uppifrån-direktiv eller ”fördelning av flyktingar”, som jag ser det. Allt gott arbete ligger på en egen vilja och att man ser att de nytillkomna ger ett extra värde. Målet är att Stockholms län ska vara ett föredöme i mottagandet av nyanlända.

Varje invandrad person är en individ med önskemål och drömmar värda att bekräfta och bemöta. När nu regeringen ska forma en ny integrationspolitisk strategi är det av betydelse att den genomsyrar höga förväntningar: På de nyanlända, de som börjar etablera sig, på handläggare och lärare som väljer att arbeta i områden där många flerspråkiga finns. Här är några förslag till åtgärder för nybyggarlandet:

• Inför försörjningslån istället för försörjningsstöd. Alla vill göra rätt för sig. Människor vill kunna försörja sig på egen hand. Genom att omstöpa försörjningsstödet till lån blir det ett incitament att snabbare på egen hand eller med stöd gå in i sysselsättning eller klara språkstudier.
  

• Ge nyanlända ett provisoriskt personnummer så att de kan börja jobba från första dagen, om så önskas.
• Visa på förebilder! Leta upp positiva exempel där människor snabbt kommit i arbete, lärt sig språket eller bidragit med sina resurser.
  
• Visa på exempel hur kommuner som behöver nyinflyttning har marknadsfört sig och lyckats rekrytera nya boende.
  
• Uttala höga förväntningar på elever från första dagen. De blir vad vi förväntar oss. Vi ska positionera dem - inte i sina nuvarande resultat eller låga nivå i svenska språket - utan i den potential de har.
  

• Avsätt forskningsmedel som fokuserar andraspråksinlärning för analfabeter inom sfi.

• Se över kvalitetskriterier inom sfi-verksamheten. Stärk lärarna.
  

• Se till att alla lärare som arbetar i flerspråkiga områden har utbildning i svenska som andraspråk så att de kan stötta eleverna interaktivt.

• Modersmålsundervisning bidrar positivt till elevens skolframgång. Låt modersmålsämnet i gymnasiet räknas som ett extra språk som höjer meritvärdet i ansökan till gymnasiet.

Förväntningarna avgör integrationen

Kanada lyckas bättre med att vara ett additivt samhälle där människor ses som resurser och har högt ställda förväntningar på sig, än Sverige gör. Det beror till stor del på att deltagande i arbetslivet är en viktig komponent i Kanadas invandringspolitik. Frågan diskuterades i torsdags under ett seminarium arrangerat av tankesmedjan Fores, som släppte en bok på temat.

Integrationsminister Erik Ullenhag ställde sig positiv till modellen, rapporterar TCO-tidningen.
Läs DN:s ledare. SvD konstaterar att jobb är viktigare än språk för integrationen.

För en gammal lärare är det intressant att känd skolforskning går att applicera på ett samhälle. Höga förväntningar ger goda resultat. Att se på nyfikenhet på det eleven har med sig till skolan gör att han/hon känner förtroende och öppnar sig för det läraren har att säga. Att utgå från elevens erfarenheter, inventera kompetenser och sikta mot högt kognitivt ställda mål osv. Det förvånar mig inte och jag ser att vi har så mycket, mycket att göra i Sverige. Men vi är på rätt väg! Det sporrar.

Många måste bidra för att vända ett synsätt som kan prägla vardagliga handlingar och system. Jag är övertygad om att många vill delta i det arbetet. Fredrick Federley leder Centerpartiets förnyelseprocessgrupp som ska identifiera hinder för att få till ett additivt samhälle. Även Abir Al-Sahlani deltar med kompetens och erfarenhet i gruppen. Deras arbete är viktigt.

Kompetens och vilja är grunden

Sverige bedöms bäst på integration, enligt en brittisk studie, som studerar lagar, men inte arbetsmarknaden i sig.

Resultatet är mycket märkligt då det tar så lång tid för nyanlända att få jobb och att barnfattigdom råder bland så stor del av barn som har föräldrar med utländsk bakgrund. Möjligheterna finns alltså, men vi fångar dem inte? Kanske är det våra föreställningar eller förväntningar som hindrar människor?

I skolstudier visar det sig att föräldrars utbildningsbakgrund är den viktigaste hörnstenen för att barnen ska lyckas. För barn som har varit mer än sju år i Sverige spelar inte den utländska bakgrunden längre någon roll, utan då handlar främst studieresultaten om vilken coaching föräldrarna har förutsättningar att ge.

Så viktigt det är att sfi, KomVux och högskolan erbjuder högkvalitativa utbildningar. Och framgångsfaktorer för ungdomarna är att föräldrarna ses som en resurs - oavsett utbildningsbakgrund eller sysselsättning.

Det är långt kvar tills Sverige är ett additivt samhälle där människor bedöms för sin kompetens och inte för det efternamn vi bär eller de släktträd vi har. Det kan fattas beslut som skyndar på en önskvärd utveckling. Magnus Andersson påminner oss om LAS. Centerpartiet har fortfarande en viktig, målmedveten roll att spela i den frågan. Talet om nybyggarlandet bidrar till bilden av det företagsamma Sverige där vilja och kompetens är viktigare än hudfärg eller antalet anställningsår.

Folkbildning i förorten

I morse deltog jag i en frukostföreläsning av Lisbeth Eriksson, docent i pedagogik på Linköpings Universitet. Arrangör var Studiefrämjandet. Föreläsningen handlade om dels studieförbundsverksamhet i förorter, dels hur etniska grupper själva har startat folkhögskolor och studieförbund.

När det gäller den första delen tar jag till mig en del kring hur mobilisering och inkludering.

När det gäller den andra delen slår det mig att resonemanget har gått på samma sätt när man har startat en religiös friskola, som när man startar en romsk folkhögskola eller ett svensk-muslimskt studieförbund som det startades tjejprojekt inom ramen för Statens Ungdomsråds jämställdhetssatsning 1993-95. Det är någon form av särartstänk, där en trygghet och gemenskap skapas i en frizon som består av likasinnade, då det finns ett behov av att bli stärkt i den egna gruppen eftersom det råder någon form av norm i den stora gruppen eller samhället i övrigt, vilket yttrar sig i form av statistik. I den egna gruppen kan man testa argument, uppmuntra varandra och våga gå vidare till majoritetssamhället eller det mixade beslutsorganet.

Behovet av den egna sfären bottnar, enligt Eriksson, i att man känt utanförskap och att man avviker. Det normerande samhället uppmuntrar nämligen det som anpassar sig till just normen och hur man borde vara.

Slutsatsen måste vara att vi skapar ett inkluderande samhälle där varje individ känner att han/hon behövs. Istället för att prata integration måste vi alltså bygga samhället på att det är additivt. Var och en måste fundera över hans/hennes roll i att skapa en sådan atmosfär. Hur kan den egna organisationen skapa ett inkluderande arbetssätt? I föreningsarbete handlar det om en klar och tydlig vision för organisationen och dess arbete. Det handlar om information, öppenhet, delaktighet och rollfördelning.

Teser blir otydliga utan lösningsförslag

För att Sverige ska klara framtida arbetskraftsbrist behöver vi se på vårt samhälle som additivt. Det innebär att varje individ är en resurs oavsett bakgrund eller identitet.

Principen om människors lika värde, rättigheter och skyldigheter är grunden. Med självklarhet gäller lagstiftningen alla. Det innebär att Centerpartiet inte är extra mycket mot hedersmord, utan Centerpartiet ställer sig negativt till alla former av mord. I ett additivt samhälle gäller arbetslinjen alla, för där utgår man från att varje individ kan och vill bidra. Skolan bygger på att alla har rätt till kunskap, men att man når målen på olika sätt och under olika lång tid. Flerspråkighet ses som en resurs och uppmuntras. Människor får provisoriska personnummer och kan ta ett jobb första ankomstveckan.

Det är lite diffust vad David Cameron i Storbritannien menar med "liberala muskler" mot multikultiralismen. Alla liberaler hajar till och tänker att "det är bra", men vet inte vad det innebär. Språktest? Utegångsförbud, som Björklund föreslog? Hårdare tag mot rasism?

Alla otydliga tal, i likhet med Angela Merkels liknande uttalande under hösten, där politiker säger att man ska ta krafttag mot våld eller förnya politiken eller stoppa ditten eller datten skapar snarare en otydlighet och osäkerhet än trygghet och kraftkänsla. Jag är övertygad om att en politiker i samma andetag måste ge förslag på en lösning eller åtminstone säga en sak som kan ses som ett förslag. Annars hittar människor egna "krokar" i huvudena att hänga upp inriktningstesen på. "Stoppa multikulturalismen" kan innebära att någon tror att det ska vara slut på modersmålsundervisningen, som ju visar att elever når målen i högre grad än om de inte läser modersmålet, vilket är effektivt för samhället och viktigt för individerna.

I ett samhälle speglar sig människor i myndigheternas förväntningar. Förväntas du arbeta och göra rätt för dig så ser du troligen på dig själv som just arbetande och hederlig, än om du förväntas vara hemma och ta det lugnt. Men människor i Tyskland och Storbritannien speglar sig också i sina politiska ledares tal och förväntningar. Jag hoppas att både Merkel och Cameron förtydligar vad de menar och att det når fram till deras medborgare. (Antar att det händer lite mer inrikespolitiskt i våra tyska och brittiska vänners länder, än vad som just råkar nå deras nordliga EU-vän nyhetsmässigt :) ) Annars måste det kännas väldigt diffust att vara såväl inhemsk, som nyanländ eller med utländsk bakgrund.

Mångfald och flerspråkighet kan vara konkurrensfördel

Integrationsminister Erik Ullenhag skriver ett grymt bra inlägg i Dagens Industri idag. Det handlar om etnisk mångfald som resurs. Han skriver:

"Om vi tillsammans lyckas att göra svenska företag mångkulturella kommer det att vara en av de riktigt stora framgångsfaktorerna för Sverige. Nya marknader kan öppnas för Sverige ­genom den brygga som utrikes födda utgör."

Ullenhag påpekar också att kunskaper om etnisk mångfald kan innebära fler affärsmöjligheter. Det innebär inte samma sak som att undervisa att "alla irakier är såhär" eller "thailändare gillar alltid detta", vilket innebär generaliseringar och riskerar att sprida fördomar. Individperspektivet går alltid först. Men nog kan tillväxt ske ytterligare om behov som finns plötsligt uppfylls av en näringsidkare.

Att språkkunnighet oftast är en resurs i företagen är en god analys. Att inleda med en kartläggning kan vara bra. Men då måste också staten signalera att en persons modersmål är lika viktigt som övriga språk. Gymnasiekurser i moderna språk ger meritpoäng till antagning till högskolan, men inte om en elev deltagit i modersmål, som tvåspråkiga elever har rätt till och dessutom gynnar deras kunskapsutveckling.

Romers rättigheter - förändringen

Centerpartiet och Lena Ek arbetar för att romer inte ska diskrimineras i Sverige eller Europa. Läs gärna Eks och Fredrick Federleys artikel från september i frågan om avvisning av romer.

Frågan var högaktuell i somras då Sarkozy planerade rivning av romska läger, men stoppades informellt, såvitt jag förstår, av EU-kommissionen. Frågan om romers lika värde och rättigheter är dock, tyvärr, ständigt aktuell.

Nu senast skrev även Hans Caldaras, föreståndare för romskt kulturcenter i Stockholm, en artikel på temat i samma diskussionsforum. "Myten att romer inte vill integreras lever än"

I höstas då jag gjorde ett besök vid romskt kulturcentrum fick jag den bok som Caldaras skrivit om sin familjs historia och om sin uppväxt: "I betraktarens ögon". Jag har inte läst ut den än, men den är riktigt läsvärd.

Jag kan förstå att romer ständigt bär med sig ett diskrimineringsperspektiv, en skepsis gentemot myndigheter och majoritetskulturen efter det långa förtryck man har upplevt. Och jag inser att Eks och Federleys engagemang är viktigt.

Caldaras skriver på s 190: "1967 hade 47 romer kommit hit från Frankrike, där de diskriminerades och tvingades att bo i slum i utkanten av Paris. De hoppades att få stanna i Sverige för att skapa sig en trygg tillvaro, få människovärdiga bostäder och ge sina barn utbildning. Katarina (läs: Taikon) åberopade den svenska utlänningslagen, där det klart och tydligt står att om en människa nekas sina mänskliga rättigheter på grund av sin härkomst, religionstillhörighet eller politiska åskådning har hon sin fulla rätt att få politisk asyl i landet. Men plötsligt var den lagen tänjbar. Denna paragraf gällde tydligen inte zigenare. De skulle utvisas, trots att det fanns klara bevis på att de blev diskriminerade just på grund av sin härkomst."

Gruppen utvisades med hänvisning till att de franska myndigheterna lovat att de skulle få sina medborgerliga rättigheter som skolgång och bostäder. En journalist bestämde sig för att följa upp saken och fann att individerna bodde i samma husvagnar och plåtskjul som man flytt från. Skolgången fanns inte att skåda. Programmet som sändes skapade debatt och tre år efter utvisningen, 1972, fick de franska romerna komma tillbaka.

Caldaras bok ska läsas ut. Med kapitlet "Förändringen" som bakgrund kommer jag att återkomma till utbildningens roll, som är nyckeln till integration. Läs och njut: "Jag bestämde mig för att visa omvärlden att jag kunde bli något trots att jag hade bott i tält och kallades för zigenare. Jag ska krossa alla felaktiga uppfattningar om oss, tänkte jag. Jag började plugga och försökte dra nytta av skolan så gott jag kunde. Men jag kunde inte komma hem och få hjälp med läxorna, för mamma och Kenneth saknade kunskaper för att ge mig det stöd jag så väl behövde. Men tack vare klasskamrater, som förhörde mig på rasterna när vi hade långa läxförhör eller skrivningar, lyckades jag genomföra alla prov." (s 163) Han gick ut med skolans högsta betyg.

Ett Sverige i mångfald

Det ligger mycket i det företrädarna för Ungdom mot Rasism skriver på Brännpunkt idag. Jag har skrivit det förut. I ett samhälle där vi ser människor som resurser bryr vi oss mindre om deras ursprung än om deras kompetens, drömmar och erfarenheter. I ett samhälle där alla får växa finns en mångfald där flerspråkighet och olika bakgrunder ses som konkurrensfördelar. Då gäller det att unga lär sig att ta för sig och tala för sig och sina gedigna kunskaper. Det gäller att du som nyanländ deltar i och får möjlighet att lära dig svenska språket. Och att du som äldre eller arbetslös ses som en resurs som behövs för att bygga upp samhället. Arbetslinjen där du känner dig behövd och att du har en uppgift är svaret. Konkurrensutsättning av Arbetsförmedlingen är en viktig frihetlig reform som behöver genomföras framöver.

Språkbehov uppstår på arbetet

Avci och Larsson (FP) skrev i förra veckan om språktest för att få svenskt medborgarskap. Ordföranden för liberala nätverket inom samma parti, Mikael Trolin, replikerar idag om att FP misstänkliggör invandrare.

Jag anser att det är ytlig integrationspolitik som ger fel fokus i debatten. Att språket skapar delaktighet är en god slutsats. Språkutveckling sker i situationer där det finns ett behov av kommunikation(vilket även vår skolminister insett och uttalat i debatten om lagstiftning mot burka och niqab): I mataffären, på banken, i skolan, i föreningslivet, på praktik- och arbetsplatser. Du utvecklas om du tar risker och vågar misslyckas.

Det främsta språkbehovet finns på arbetet. Det måste bli lättare för nyanlända att jobba. Rörligheten på arbetsmarknaden måste öka. Arbetsrätten ska reformeras och bygga på kompetens, snarare än turordning. Nyanlända kan få ett provisoriskt personnummer från första dagen. Företagsklimatet i förorterna måste förbättras.

Synen på att individen ska lära sig språket innan man börjar jobba är ålderdomlig. Inlärningstiden beror på ålder, modersmål, utbildningsbakgrund, talang, motivation mm. Språkutveckling är en process som pågår hela livet.

Däremot bör alla myndigheter ha i uppdrag att signalera en förväntan om att vuxna ska kunna vardagssvenska inom tre år. I situationer där föräldrar till elever inte kan språket bör de delta i sfi eller språkkurser arrangerade i anslutning till barnens skola, men givetvis få tolkning vid utvecklingssamtal. Sfi har många varianter här i Stockholm och är relativt individanpassat, tex yrkesinriktning, men bör innehålla entreprenörskap. I språksyfte har studieförbunden och föreningarna en viktig roll att fylla. Vi borde också fördubbla antalet sfi-timmar från 525 till 1000, så att vi kommer upp i de nivåer där Australien och Canada befinner sig. Forsknings-anslagen till att utbilda vuxna analfabeter måste öka.

Flerspråkighet är en konkurrenskraftig kompetens inom flera yrkesgrupper. När modersmål ses som en resurs bekräftas den dubbla identiteten. En trygghet förs över till barnen, som gärna läser modersmål i skolan och därmed lyckas bättre i skolan i ämnena och svenska språket, enligt forskning. I ett Sverige som ser människor som resurser och bekräftar dem för kompetenser kan både vuxna och barn nå skolframgång som gör att de vill delta i samhället och bli medborgare.

Språktest är ytlig integrationspolitik

Folkpartiet efterlyser ett ställningstagande hos övriga allianspartier i huruvida medborgarskapet ska kräva vuxna sökande att klara ett språktest. En moderat menar att gott företagsklimat ger invandrare jobb. På A svarar jag NEJ och på B svarar jag JA.

Vi kan inte se integrationspolitiken så ytligt som folkpartister i detta förslag gör. Självklart är språket en nyckel till integration och behovet av att kunna språket är motiverande för individen att utsätta sig för olika situationer där han/hon behöver använda det. Men de situationerna kan vi skapa på andra sätt genom praktik samtidigt som sfi, studiecirklar med barnpassning, höga förväntningar på försörjning mm. Risken med ett test är att man mäter fel saker. Dessutom säger vi att medborgarskapet inte är något för analfabeter och lågutbildade som har hinder för att lära sig språket.

Integration är inte heller bara en åtgärd dvs företagsklimatet. Jag menar att vi måste bygga politiken för alla stockholmare, såväl innerstadsbor som förortsbor, på tio principer. Jag hoppas få utveckla dem medialt vid tillfälle.

Integration sker i föreningslivet

Spännande att skumma igenom reportaget om fotbollslaget Dalkurd i Borlänge. Vilket fantastiskt jobb! Föreningslivet är viktigt för integration och mångfald. På läger, i sporten och på fritidsgårdar. När ledarna är eldsjälar som brinner för sina ungdomar ger dem föreningstekniska redskap för livet och lär dem vilka gränser som gäller.

Centerpartiet har receptet för integration

Nyamko Sabuni skriver idag på Brännpunkt om integrationen och tar kål på identitetspolitiken.

Jag håller med henne i allt hon skriver. Och jag är glad över att Folkpartiet har dämpat sig i sin kravbetonade integrationspolitik. Med långsiktigt, förtroendefullt arbete och en stark tro på individen kan vi på sikt komma åt hedersförtryck och extremism av alla sorter. Det viktiga är hur vi kan bygga ett samhälle som ser varje individ som en resurs eller en blivande nobelpristagare. Centerpartiet har den bästa politiken för ett sådant samhälle. Det första vi måste göra är att bygga en skola för växande där empowerment och entreprenöriellt lärande är viktiga stommar. Rätten till kunskap för alla elever oavsett föräldrars bakgrund är också en del. Därefter måste vi reformera arbetsrätten. Ett centerförslag är också att varje individ har rättighet att få modersmålsundervisning. En individ ska inte förvägras rättigheten till sitt modersmål, som är en stor tillgång, på bekostnad av en lag som säger att fem individer i kommunen måste vilja undervisas i språket för att kommunen ska bli skyldig att arrangera undervisningen.

Mer idéer finns, men det får jag utveckla någon annan gång. Mat- och sovklockan ringer....

Adam Cwejman, Åsa Carlsson bloggar också.

Asylsökande ska ses som blivande skattebetalare

I Almedalen arrangerade Södertälje kommun ett seminarium om Globalisering på tillväxt, som till stor del handlade om att Södertälje är en stad med stor mångfald. Deltagarna ombads att bidra med för- och nackdelar kring att ha många personer av annan etnisk bakgrund. Och nog listades många fördelar:

• Flerspråkighetskompetenser
• Blivande skattebetalare
  
• Kontaktytor med hemlandet - fördel vid export
• Affärsimmigranter med idéer
  
• Arbetsvilliga, ofta öppna för alla typer av arbetsuppgifter
  
• Andra referensramar
• Har stark drivkraft och drömmar om en bättre framtid
  
• Vuxna behöver inte gå i förskola eller skola, utan kan snabbt bli arbetskraft

Självklart ska vi ha ett värdigt, vänligt och rättssäkert välkomnande av den som söker asyl. Den asylsökande ska ses som en fullvärdig person, som kan tänkas bli skattebetalare endera dagen. Inte vet vi om det är en ny nobelpristagare, en ny Ingvar Kamprad eller en opublicerad författare som kommer för att söka asyl. Tills dess att asylansökan har handlagts rättssäkert ska den asylsökande behandlas som en person som kan växa.

De som får avslag måste också lämna landet tills dess att vi kan ha helt öppna gränser. Det är väl en självklarhet och inte mycket att orda om, tycker jag. Det är väl bättre att satsa på att asylhandläggningen blir rättssäker istället för hafsig, fundera ut hur vi kan öka behörigheten hos sfi-lärarna (som regeringen vill enligt torsdagens utspel), samt satsa forskningsmedel på hur analfabeter effektivt kan lära sig sitt nya andraspråk, fokusera på att nyanlända ska få kombinera sfi med jobb (krävs provisoriskt personnummer) mm. Parallellt med att en asylsökande kommer till landet bör ett samtal med en jobbcoach ske. Dessutom vill Stockholmscentern att man i kombination arrangerar en kurs i hur man når framgång i Sverige.

Merit Wager bloggar.

Idag skriver integrationsministern på DN debatt om att uppoffringar måste ske från alla håll för att inkludera de unga som är i utanförskap i förorterna.