Federley får oförtjänt kritik

SvD söndagsporträtterar idag Fredrick Federley och hans drag queen-karaktär Ursula. Det är ett bra sätt att synliggöra det behov som en viss procent av vårt folk har, nämligen att klä sig i kjol trots att man är kille, ha ögonskugga och kvinnliga attribut trots att man har skäggväxt. Spänningen ligger hos läsarna i att någon går över den strikta könsrollsgränsen och att denne någon står för detta. Men också gränsen mellan privatperson och riksdagsledamot ifrågasätts och jag hoppas att det är den som mediadrevet vill åt - inte att Federley en gång klädde ut sig till Ursula innanför riksdagshusets väggar.

Förtroendevald är man till 100 %, även i sitt privatliv. Därför är kontrollen på våra folkvalda mycket större än på icke-förtroendevalda. Självklart ska alla människor - och i synnerhet de folkvalda - hålla sig till lagen. Men de etiska normerna som bygger på "sunt förnuft" eller någon form av svensk moralgrund är lite otydligare. Diskussionen om Ursulagate handlar alltså om brist på riktlinjer och förebyggande diskussioner i riksdagen om vad som är förenligt med uppdraget som riksdagsledamot.

Ska man liksom Bodström kunna extraknäcka som advokat och författare under sitt riksdagsuppdrag? Kan man göra reklam för något eller är man "köpt" då? Är det okej att bedriva näringsverksamhet samtidigt som man sitter i riksdagen? Ska man som mjölkbonde då sälja sin gård bara för att man blir invald i riksdagen? Kan man då driva bättre villkor för bönder? Vad skulle hända om jag blev invald i riksdagen och några måndagar per år gick ut och vikarierade som lärare för att hålla mig ajour med verksamheten och hålla mina kompetenser vid liv? Är det mutlunch att jag åt mat på skolan jag gjorde ett studiebesök på i fredags? Är det att gynna fristående skolor generellt att jag bloggade om en friskola där jag gjort ett studiebesök? Är det själva extrainkomsten som sticker folk i ögonen, (dvs vanliga "fult-att-tjäna-pengar-jante-lagen") eller handlar det om att man befarar att olika intressen strider mot varandra? Är det okej att liksom Yvonne Ruwaida läsa juristutbildningen under tiden man är oppositionsråd i Stockholm? Det blir ännu viktigare än någonsin att föra diskussionen internt. Låt inte en enskild riksdagsledamot klä skott för detta utan lyft det till högre nivå!

Journalisten landar i kontentan att centerrörelsen har problem och är för moralkonservativ. Visst var det mycket skitsnack om och osäkerhet kring Stureplanscentern för några år sedan då våra vänner ute i landet fick stå till svars inför sossar kring Mauds hängande vid Stureplan, men efter Stockholmscenterns information och charmkampanj på partistämman i våras har folk tinat upp. Landsortspartisterna vet att vi i Stockholmscentern är ett gäng goa centerpartister som brinner för att påverka kring stadsmiljö och grönytor och är Alliansens gröna röst. Det är inte Centerpartiet som har problem, utan media som just nu hetsar mot Federley i brist på att jaga Maud Olofsson, när hon nu levererar oavbrutet.

Staffan Danielsson försvarar Federley på ett mycket bra sätt och sätter ord på den avundsjuka som säkert sticker tag i oss alla ibland, med tanke på att vi inte alls är lika spännande som Federley. Att jag är den ende person som klickar på "gillar" på Facebook när Federley skriver att han läser handlingar till sitt utskott visar väl på hur många som egentligen intresserar sig för hans mer sociala sidor, då han är grym på Twitter och Facebook att föra diskussioner med folk från landets alla hörn. Jag sa förra veckan till honom att han är ett socialt geni. Sedan har jag haft synpunkter på andra saker, men de har jag framfört vid tillfälle, precis som han kommenterat mitt agerande vid tillfälle.
Så sluta tafsa på Ursula, red ut den ev KU-anmälan som gjorts och lyft diskussionen om etik mellan privatliv och rollen som förtroendevald till högre nivå. Jag tar med mig detta till vår valkommitté och vårt distrikts kandidater.
Inger Fredriksson och Per Ankersjö bloggar också.

Ett öppet, grönt Sverige som bygger på företagande och mångfald

När jag var liten var jag ibland hos mina grannar. De hade köksfönstret mot mammas och pappas hemförsäljning. Riktigt fina dagar på våren kom det många kunder som ville handla pensé, petunia eller primula. Grannarna skojade ibland om att mamma och pappa blev rika när de hade många kunder. Ibland trodde jag i min barnsliga naivitet att de trodde att vi samlade pengar på hög. Vi som levde på fiskbullar och blodpudding. Festade till med lövbiff och pommes frites till födelsedagar. På lördagkvällen kunde det bli pannkaka med lite socker i. Eftersom perennaodling är säsongsbetonat fick mamma och pappa låna sparade pengar av mig och min bror i mars, när skatten skulle betalas i förväg till staten. Jag minns än i dag hur mamma och pappa bad att få tala med oss i vardagsrummet. Satte sig ned i de svarta plastsnurrfåtöljerna. Vi slet oss från teckenspråksprogrammet som visades på den svartvita TV:n. De frågade om de fick låna ett par tusen av de pengar vi fått av farfar och farmor, som de jobbat ihop i sin handelsträdgård. Hur mamma och pappa lovade med allvar och lite skam i blicken att betala tillbaka när de levererat sitt första lass. Hur min pappa som stolt perennodlare hatade att beskära träd under de kalla vintrarna på åttiotalet för att dryga ut kassan. Folkvagnsbussen med sommardäck slirade ned till samhället och han ställde upp sin stege mot äppleträd efter äppleträd. Balanserade med den långa sekatören. Kallpratade, tog en kopp kaffe ur den gulblåa termosen, tog betalt. Varenda krona redovisades. Hur min mammas politiska engagemang tog tid, men säkert gav en liten extra slant till hushållskassan.

Idag när jag talade med mamma tackade hon för att jag passat hemförsäljningen för någon helg sedan. Tyckte att jag sålt bra. Det hade säkert en utomstående också tyckt. Tusen kronor är mycket pengar. En tusenlapp, varav en femtedel är moms. 800 kr för de plantor som stacks förra hösten och har värmts upp och vattnats i vintras, planterats, ställts ut, vattnats, rensats, valts ut och vattnats, vattnats, vattnats, sålts. Nej, inte är det för att tjäna pengar mina föräldrar driver hemförsäljningen. Tack och lov säljer de perenner i parti också, så det är inte en helt ideell verksamhet. Och genom att träffa kunderna i hemförsäljningen förstår de ju sina partikunder, hittar argument och kan följa trender vad folk vill ha eller inte. Så egentligen sparar de ju pengar på marknadsundersökningar genom att möta kunder dagligen. Att folk är misstänksamma och missunnsamma mot företagare har de vant sig med för länge sedan. Det är bara att köra sitt race. Gör man bara något man tror på, på ett rakt och ärligt sätt så är det bara att köra så det ryker. Det har jag lärt mig av mina föräldrar. Själv har jag som nästa mål att få stockholmarnas förtroende att sitta i Sveriges riksdag. Jag vill ha ett öppet, grönt Sverige som bygger på företagande och mångfald.