Utredning om uppsägningar chans till reform

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson skriver på Brännpunkt att Alliansen vill göra det lättare att sparka folk. Han skrev tillsammans med andra fackföreträdare i samma fråga i samband med att den sk uppsägningstvistutredningen presenterades: Risk för stora förändringar i LAS.

En utredning ligger alltså till grund för Thorwaldssons debattartikel. Utredningen presenterades i slutet av september och syftar till att kostnaderna ska bli lägre för företag som säger upp personal, men också att tvister snabbare ska lösas. Förslagen kan göra det enklare för företagare att driva just företag och att anställa, som alltid är ett stort risktagande. Att anställa innebär för företagaren att ta en risk såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Det måste bli enklare att anställa så att fler jobb kan skapas i växande företag. Företagarna är dock kritiska till utredningen då man anser att förslagen är för milda och inte gör det lättare att anställa. Det är inte varje dag som en utredning om förändrad arbetsrätt ligger på politikernas bord. Något måste komma ut av denna utredning, menar jag. Reformerna som förändrat arbetsmarknadspolitiken och gynnat en rörlighet på arbetsmarknaden har ju inte direkt duggat tätt.

LO-basen efterlyser insatser mot arbetslöshet. Han har redan glömt sänkningen av restaurangmomsen, att bolagsskatten sänks 2013 och avdrag för RUT som är jobbskapande. Men det kanske är förslag som inte räknas i hans värld. Istället vill han värna en falsk trygghet för alla de som klamrar sig fast vid sin plats i turordningslistan. Han menar också att det Sverige behöver i denna lågkonjunktur är tryggare anställningar, som enligt honom är detsamma som krångliga uppsägningsregler, gärna där arbetsgivare går till en domstol för att göra upp med arbetstagaren, under tiden lönen fortsätter att betalas ut.

Samtidigt som LO vill behålla de orimligt tuffa reglerna för uppsägningar vill de ha höga löneökningar inför kommande avtalsrörelse, bla en höjd lägstalön, vilket Svenskt Näringsliv inte vill se, då man givetvis menar att det är orealistiskt.

Maria Ludvigsson kritiserar Thorwaldsson för att vilja värna lagstiftning istället för att vidmakthålla den svenska modellen som går ut på att parterna i mångt och mycket gör upp om reglerna och avtalen. Hon menar att det viktigaste händer utan politisk inblandning.

Vad säger då förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet vad gäller företagande och arbetsrätt?

För det första värnar programmet äganderätten i följande mening:  "Äganderätten är också central i ett samhälle där människor kan förverkliga sig själva och sina drömmar." Att äga ett företag innebär att man fritt får förfoga över sina resurser, där ju löneutbetalningar är stora utgifter. Det är företagsägarens ansvar att avgöra vilka kompetenser som krävs för att ta steget igenom en finanskris eller upp till nästa nivå. Att äganderätten gäller just företagande i en fri ekonomi stryks under i denna mening från sida 9: "Centerpartiet värnar frihet och äganderätt och anser att människor måste få hantera sina resurser och tillgångar så som de själva önskar. Fri handel och fritt företagande är därför grundläggande för det samhälle vi eftersträvar."

När det kommer till skrivningar om just arbetsrätten står följande att läsa: "Centerpartiet eftersträvar en modell där spelreglerna för arbetsmarknaden fastställs av arbetsmarknadens parter i stället för genom lagstiftning. Detta skapar en mer flexibel och långsiktigt hållbar arbetsmarknad. Det innebär också att delar av den lagstiftning som omgärdar arbetsmarknaden behöver avvecklas."

 

Nog är det kloka och hoppfulla skrivningar, men det man glömmer är att man här riskerar att låta småföretagaren falla in under de kolossala parternas generella överenskommelser. När det gäller arbetsmarknadens parter finns en risk att facket sätter in sitt veto för att värna just anställningstrygghet och andra faktorer som stoppar en ack så välbehövlig rörlighet på arbetsmarknaden. Men om äganderätten ändå står över kollektivavtal kan detta lösas för småföretagaren, som har små marginaler och särskilt i en känslig konjunktur.