Bra med översyn av AF men privata jobbförmedlingar målet

Alliansregeringens initiativ att se över Arbetsförmedlingens verksamhet, vilket presenterades på DN debatt idag, är välkommet. Detta måste ses som en förhandlingsseger för Centerpartiet och Annie Lööf med tanke på Moderaternas tidigare ovilja att förändra myndigheten.  Men med ett starkare Centerpartiet i riksdagen skulle vi kunna komma ännu längre i jobbförmedlingsfrågan.

Centerpartiet är för en konkurrensutsättning av Arbetsförmedlingen, vilket skulle skapa privata förmedlingar som i större utsträckning kunde profilera sig och nischa sig mot olika målgrupper. På en fri marknad skulle det säkerligen poppa upp jobbförmedlingar gentemot särskilda yrkesgrupper som tex lärare och snickare, medan andra kanske specialiserar sig gentemot smalare målgrupper som arabisktalande ingenjörer, nyanlända med agrara erfarenheter eller unga utan gymnasieutbildning. Förmedlingar som fokuserade på bristyrken skulle kunna utveckla en tät samverkan med branscher med fokus på jobbskaparnas behov.  Jobbsökandet skulle då ske underifrån i de olika målgrupperna och deras nätverk, istället för uppifrån från ett statligt verk.

Med en konkurrensutsatt arbetsförmedling, som redan finns och fungerar mycket väl i andra länder, skulle bemötandet och servicen förbättras. Så har skett i och med andra valfrihetsreformer. Möjligheten att välja bort en förmedling skulle öka vardagsfriheten för individen.  På så sätt ökar egenmakten för den jobbsökande. Idag är du nämligen helt i händerna på din förmedlare eller coach.

Med ett jobbpengssystem skulle förmedlingarna verka i en marknadsekonomi.  Slutsatsen att förmedlingarna skulle utveckla bättre metoder och bli mer effektiva ligger nära till hands. Eftersom chansen att få olika målgrupper i arbete varierar så kunde jobbpengen även ha ett socioekonomiskt tillägg, som kompenserar de förmedlingar som engagerar sig i personer som står långt från arbetsmarknaden. Med ett sådant tillägg skulle säkerligen några jobbförmedlingar satsa på att utbilda sina kunder för att de skulle komma närmare ett jobb.

Framgångsrika jobbförmedlarföretag skulle gå med vinst. Och plötsligt blir resonemanget om vinster i välfärden tydligt och klart: Vinst måste vara okej om nu företagare tar risker och satsar på en helt ny bransch, men också om jobbförmedlingen lyckas höja måluppfyllelsen, nämligen att fler kommer i arbete. Skulle vinsten bli för stor får jobbpengen justeras nedåt så att vi hushållar med våra gemensamma resurser.

Om nu Centerpartiet skulle få med sig övriga Alliansen på att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen kunde man dessutom överväga att lägga in arbetslöshetsersättningen i samma system. Samma företag eller förening som jobbförmedlar kan ta emot A-kassa från arbetande medlemmar och betala ut arbetslöshetsersättningen till de arbetslösa. Om arbetslöshetsersättning och jobbförmedling funnes i samma system skulle förmedlingarnas fokus på att hitta jobb till personerna sannolikt öka eftersom man då vill betala ut så lite som möjligt i arbetslöshetsersättning. På denna marknad skulle också fackförbunden eller systerföreningar till dessa kunna verka, om de ville. De kunde ta emot medlemmar, betala ut arbetslöshetsersättning och förmedla jobb inom sin nisch. Dagens kontroll av de arbetssökande skulle med privata arbetsförmedlingar vridas till att staten kontrollerar att de privata företagen uppfyller sina löften gentemot jobbsökarna, vilket också skulle vara en välbehövlig förändring av synsättet i jobbförmedlingsfrågan.

Med ett starkare Centerpartiet kunde vi i Alliansen gå längre än att göra en översyn av Arbetsförmedlingen, nämligen skapa en marknad för jobbförmedlingar och därmed lämna över självbestämmande och makten till brukaren.