Brudöverlämning - eller inte

Hovet har meddelat via informationschef Nina Eldh att kungen ska följa Kronprinsessan Victoria fram till altaret inför vigselakten den 19 juni. Det är en tradition för familjen, menar Kronprinsessan. Jag, Gunnar Wiktorsson och många andra har debatterat frågan. Ärkebiskopen meddelar dock att det inte är fattat något beslut i frågan. Samtal pågår.

Viktigt i detta, hävdar jag, är huruvida det står i styrdokumenten om hur det ska vara eller inte. Och det står inte något nämnt om hur den biten ska gå till.

Bröllopet kommer att sändas ut i världens eter och etsa sig fast på folks näthinnor livet ut som en händelse som svetsar oss samman som folk och nation. Vi får väl se hur det blir med brudöverlämning eller inte den 19 juni som blir en glädjens dag. Christoffer bloggar också.

Värnar Victorias vilja

Jag skriver idag på Newsmill om att ärkebiskop Anders Wejryds och Svenska Kyrkans vädjan om att Kronprinsessan Victoria avstår från brudöverlämning är fel. Om Kronprinsessan Victoria vill bli följd av sin far uppför altargången inför vigselakten den 19 juni är det upp till henne då det varken står i kyrkohandboken eller i vigselordningen om hur det ska vara. Att moralisera över Kronprinsessans önskan är fel fokus på jämställdhetsarbetet för kyrkan. I kyrkovalsrörelsen drev jag förslag om Lex Märta. Jag anser att en öppen kyrka med sjunkande medlemstal bör jobba för att få medlemmarna delaktiga: Victorias vilja versus Wejryds vädjan ställer kyrkans roll på sin spets.

Monarki är mervärde

Idag fyller Kronprinsessan Victoria år. Jag är rojalist. Det insåg jag för drygt tio år sedan då jag av en slump hamnade i ett folkhav som ställde upp sig i rader eftersom kungaparet kom i kortege längs med Stockholms gator. När jag efter en stunds väntan fick syn på Kungen i uniform och Drottningen, med vacker klänning och hatt med flor, fick jag en klump i halsen och blev tårögd. Ja, jag är lite blödig för kärlek och det var väl det kungaparet utstrålade då de vinkade och log mot folk.

Den här rojalistiska känslan är något som byggts upp med åren. Jag minns 1979 eller 1980 då kungaparet skulle komma på besök till Vingåker och alla skolklasser målade flaggor, ställde upp sig vid Säfstaholms slott och fick en skymt av kungaparet. Några utvalda fick lämna blommor och uppträda. Jag har haft släktingar som varit anställda för slottsförvaltningen i trädgårdstjänst och har hört gott om konungen som yttersta arbetsgivare, men också bordskavaljer vid fester. Kungen och monarkins roll har vuxit i mina ögon vid flera tillfällen: Efter tsunamin höll kungen ett tal som tröstade många och kunde få svenska folket att bli stolt över sin konung. Han har också fyllt en roll i att ofta nämna klimatfrågan. Hans engagemang i scoutrörelsen är viktigt för föreningsarbetet. Drottningen och prinsessorna gör ett gott arbete med insamlingar för funktionshindrade och deras anhöriga.

Framförallt är kungafamiljen en viktig symbol för Sverige. Det är en poäng med att titeln går i arv. Kungafamiljen gör landet känt, etablerar långvariga relationer med stater och skapar en vi-känsla kring riket. Vi tjänar pengar på att vara monarki. Kungens roll är inte en politisk roll, som en president har, utan en kulturhistorisk roll, som många, många kan enas kring. I kriser kan det vara av stor betydelse med en sådan partipolitiskt obunden statschef. Jag tycker absolut att monarkin ger oss ett mervärde. Jag ser fram emot Victorias och Daniels bröllop nästa år.