Stadshusvänstern återkommunaliserar med iver

Häromveckan beslutade majoriteten i Bromma stadsdelsnämnd att avsluta entreprenadavtal med välfärdsföretaget Vardaga vad gäller Tallbackens vård- och omsorgsboende i Blackeberg. Det tycks inte vara på enda stället i staden som en återkommunalisering sker. Sanna Rayman skriver i SvD idag om några andra avslut av entreprenadavtal vad gäller äldreomsorgen.

Jag läser också i Stockholm Direkt att de rödgrönrosa planerar ett återtagande av två parklekar på Södermalm. Parklekar som idag drivs av Unga Örnar. Hade anledningen varit att organisationen är en tydlig del av arbetarrörelsen och därmed icke-partipolitiskt oberoende hade jag förstått intentionerna. Men stadens styre vill helt enkelt förfoga över fler verksamheter själva.

Återkommunaliseringen är ideologiskt betingad då Wanngård mfl har beslutat sig för att driva mer i kommunal regi. På samma sätt har LOV dragits tillbaka i socialdemokratiska Södertälje, enligt Maria Ludvigsson.

Alla dessa återkommunaliseringar sker givetvis på bekostnad av valfrihet och självbestämmande för de äldsta och sköraste i Bromma, barn och familjer på Södermalm respektive hemtjänstbrukande södertäljebor. Och förlusterna för både samhället och brukarna är stora, enligt mig.

För de äldre i Bromma innebär det mindre valfrihet. Framför allt blir det svårare att välja bort det kommunala vård- och omsorgsboendet, vilket måste vara möjligt.

Staden tycks jobba efter devisen "själv är bäste dräng", men ensam är inte stark. När man får in andra aktörer uppstår en positiv konkurrens som skapar effektivitet. Konkurrensen gör att alla aktörer måste bemöda sig sitt yttersta för att leverera god service och bra bemötande. Givetvis tävlar aktörerna om att göra det lilla extra för sina kunder. Konkurrensen är alltså kvalitetsdrivande.

Dessutom är det positivt när ägandet fördelas bland flera. Systemet blir mindre sårbart, utifall att någon av aktörerna skulle falla kvalitetsmässigt. Företagandet i sig i välfärden är positivt, hävdar jag. Även för de anställda inom välfärden skapas en valfrihet av olika arbetsgivare.

Hos en privat aktör är flexibiliteten större, då företagaren har möjlighet att förfoga över sina resurser. Den kommunala sektorn är större och klumpigare, rentav ovig, med anledning av sitt politiska styrsystem. Anders W Jonsson talade på Stockholmscenterns politikpub i förra veckan och sa att om tio-femton år kommer valfriheten vara en självklarhet överallt då han trodde att till och med vänsterpartierna inser att det är en naturlig del av folks vardag.

När det gäller parklekarna missar ju staden den kontaktyta som föreningen har med sin övriga verksamhet. Nästan alla föreningar anordnar läger och kurser som medlemmarna bjuds in till. Detta är en del i civilsamhället som just föreningslivet - och inte staden - ska ägna sig åt. Med kommunala parklekar blir verksamheten fritidsgård och just inget mer. När civilsamhället släpps in för att driva aktiviteter uppstår ett mervärde, vilket staden nu säger nej till.

Jag menar att man snarare ska se efter vilka branscher och kommunala tjänster som skulle kunna öppnas upp för ytterligare konkurrens.