Stadshusvänstern återkommunaliserar med iver

Häromveckan beslutade majoriteten i Bromma stadsdelsnämnd att avsluta entreprenadavtal med välfärdsföretaget Vardaga vad gäller Tallbackens vård- och omsorgsboende i Blackeberg. Det tycks inte vara på enda stället i staden som en återkommunalisering sker. Sanna Rayman skriver i SvD idag om några andra avslut av entreprenadavtal vad gäller äldreomsorgen.

Jag läser också i Stockholm Direkt att de rödgrönrosa planerar ett återtagande av två parklekar på Södermalm. Parklekar som idag drivs av Unga Örnar. Hade anledningen varit att organisationen är en tydlig del av arbetarrörelsen och därmed icke-partipolitiskt oberoende hade jag förstått intentionerna. Men stadens styre vill helt enkelt förfoga över fler verksamheter själva.

Återkommunaliseringen är ideologiskt betingad då Wanngård mfl har beslutat sig för att driva mer i kommunal regi. På samma sätt har LOV dragits tillbaka i socialdemokratiska Södertälje, enligt Maria Ludvigsson.

Alla dessa återkommunaliseringar sker givetvis på bekostnad av valfrihet och självbestämmande för de äldsta och sköraste i Bromma, barn och familjer på Södermalm respektive hemtjänstbrukande södertäljebor. Och förlusterna för både samhället och brukarna är stora, enligt mig.

För de äldre i Bromma innebär det mindre valfrihet. Framför allt blir det svårare att välja bort det kommunala vård- och omsorgsboendet, vilket måste vara möjligt.

Staden tycks jobba efter devisen "själv är bäste dräng", men ensam är inte stark. När man får in andra aktörer uppstår en positiv konkurrens som skapar effektivitet. Konkurrensen gör att alla aktörer måste bemöda sig sitt yttersta för att leverera god service och bra bemötande. Givetvis tävlar aktörerna om att göra det lilla extra för sina kunder. Konkurrensen är alltså kvalitetsdrivande.

Dessutom är det positivt när ägandet fördelas bland flera. Systemet blir mindre sårbart, utifall att någon av aktörerna skulle falla kvalitetsmässigt. Företagandet i sig i välfärden är positivt, hävdar jag. Även för de anställda inom välfärden skapas en valfrihet av olika arbetsgivare.

Hos en privat aktör är flexibiliteten större, då företagaren har möjlighet att förfoga över sina resurser. Den kommunala sektorn är större och klumpigare, rentav ovig, med anledning av sitt politiska styrsystem. Anders W Jonsson talade på Stockholmscenterns politikpub i förra veckan och sa att om tio-femton år kommer valfriheten vara en självklarhet överallt då han trodde att till och med vänsterpartierna inser att det är en naturlig del av folks vardag.

När det gäller parklekarna missar ju staden den kontaktyta som föreningen har med sin övriga verksamhet. Nästan alla föreningar anordnar läger och kurser som medlemmarna bjuds in till. Detta är en del i civilsamhället som just föreningslivet - och inte staden - ska ägna sig åt. Med kommunala parklekar blir verksamheten fritidsgård och just inget mer. När civilsamhället släpps in för att driva aktiviteter uppstår ett mervärde, vilket staden nu säger nej till.

Jag menar att man snarare ska se efter vilka branscher och kommunala tjänster som skulle kunna öppnas upp för ytterligare konkurrens.

Riskkapitalbolagen förädlar verksamheters värde

Tove Lifvendahl skrev igår en mycket bra krönika om välfärd, kvalitet och företagande i SvD: Paradiset som aldrig fanns Hon menar att vi tränger bort minnen som inte bekräftar den bild vi vill ha av samhället. Hon tar också citat från den socialdemokratiske statsministern Erlander, med udden riktad mot dagens största valfrihetskritiker på vänsterflanken, vilket ju är roligt och pricken över i.

Om man vurmar för en svunnen tid och till exempel den statliga skolan ska vi minnas att förr i tiden när jag gick i skolan fanns varken valfrihet eller möjligheten att jämföra betyg mellan skolor. Eftersom betygsskalan var relativ var snittet detsamma på alla skolor. I och med det nya målrelaterade betygssystemet med G, VG och MVG och därefter det nuvarande med A-F har kunskapsnivåerna blivit möjliga att jämföra skolor emellan. Detta har inget med driftform att göra.

Lifvendahl menar att det inte är frågan om riskkapitalbolag ska kunna förvalta och förädla välfärdsverksamhet, utan om hur riskkapitalet ska vara med i bilden. I riskkapitalbolagens natur ligger att investera långsiktigt i välskötta affärsidéer och företag. Själva poängen med riskkapitalbolagen är att förädla ett värde som ju grundar sig i kvalitet och effektivitet. Med innovationer och god styrning kan verksamheters värde bli större och mer eftertraktansvärt.

Om vi kräver och förväntar oss att företagare ska ta risker för valfrihetens skulle måste det självklart vara möjligt att göra vinst, även om det sticker i ögonen på vänsteraktiva. Den politiker som just nu är tydligast med ett ställningstagande för vinster i välfärden i kombination med god kvalitet är Annie Lööf, som står upp för välfärdsföretagen. Detta är också en jämställdhetsfråga, för varför ska just kvinnors företag ha förbehåll?

Igår hade jag en enkel kickoff med några av de positiva, pålitliga och påhittiga personer som tackat ja till att stödja mig i min riksdagskampanj. Företagande och ett klart ställningstagande i denna politiska fråga var något som förenade oss. Jag behöver stöd på olika sätt i min kandidatur. Du är varmt välkommen med att presentera dina bidrag: helen.tornqvist@centerpartiet.se

Bra förhandling av Lööf om långsiktigt ägande i välfärden

Idag initierade regeringen en utredning om varaktigt ägande inom friskolebranschen. Finansmarknadsminister Peter Norman skriver om tilläggsutredningen på DN debatt: Långsiktighet för friskolor utreds

Målet är att utforma ett regelverk där kunnighet och engagemang hos aktörerna fokuseras. "Utbildning, sjukvård och omsorg ska bedrivas ansvarsfullt, effektivt och långsiktigt." skriver Norman. Utgångspunkten för utredningen är att inte någon ägarform ska uteslutas. Däremot ska utredningen bedöma om motsvarande kriterier skulle kunna gälla andra välfärdsformer som sjukvård och omsorg.

Funderingar som jag får är om förslagen om långsiktighet kan sätta käppar i hjulen för kvinnor i medelåldern som på toppen i sin karriär väljer att starta välfärdsbolag. Eller om det skrämmer den som är idéspruta och uppstartare - istället för förvaltare. Eller om det kommer att gälla företag som mitt. Jag vill inte viga hela mitt liv åt en sak, utan är villig att pröva på nytt när tillfällen ges. Vågar man hoppa av en tjänst för att starta ett eget företag inom välfärden om man inte vet om vingarna bär? Det är väl frågor som utredningen kommer att besvara i november.

Detta är i alla fall en väldigt bra förhandling av Centerpartiet och Annie Lööf. Det är en viktig signal om att inte någon ägarform ska försvinna/slopas. Det är också en viktig signal till dem som ska välja skola inför hösten: Förutsättningarna för din skola finns kvar, åtminstone om Alliansen får förnyat förtroende. Vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan tänkas hitta på - och eventuellt med stöd av Vänsterpartiet - är svårt att veta, men jag har inte hört något annat än att Jonas Sjöstedt står kvar vid sin ståndpunkt om riskkapitalbolag och vinster i välfärden.

Men LO har idag föreslagit att begränsa etableringsfriheten så att det är upp till kommunens politiker att lägga in sitt veto mot etableringar, dvs sätta sig över din och min rätt att rösta med fötterna. En politisk pekpinne mot marknadsekonomin. Man vill också ha kriterier för kvalitet, trots en Skolinspektion som bedömer skolor enligt 150 punkter och trots Socialstyrelsens alla riktlinjer. Här - däremot - är det lokal viktigt, som tex Stockholm stads Jämför Service, där man sätter upp kvalitetsmått som brukarna kan jämföra med varandra. LO vill också, givetvis, ha tvång på kollektivavtal, vilket inskränker rätten att förfoga över sina resurser för företagaren med få anställda.

Offentliga marknaden - vinst i välfärden

Idag var jag åhörare på ett seminarium som Dagens Samhälle arrangerade. Temat var vinster i välfärden och den offentliga marknaden. Redan förra året gjorde tidningen en sammanställning om välfärdsföretag. Idag presenterades den nya rapporten som visar hur kommunernas upphandlade varor och tjänster ser ut. Den offentliga marknaden värderas till 860 miljarder kronor. De största bolagen utifrån omsättningen är enligt följande: Skanska, NCC, PEAB, Carema, Praktikertjänst, Nobina Sverige, Attendo samt Atea.

De branscher som är störst är i fallande ordning: Bygg (90 miljarder kr), IT (47 miljarder kr), skola & barnomsorg (38), fastigheter (38), läkemedel (33), kollektivtrafik (31), omsorg (31), sjukvård (22) och energi (20). Det största företaget är dock staten själv. 183 000 personer arbetar i de statligt ägda bolagen. Vinsten före skatt uppgick till 51 miljarder för 2011.

Man skriver i rapporten: "Den offentliga sektorn och det privata näringslivet är intimt sammanflätade. Näringslivet genererar skatter som finansierar det offentliga. Kommuner, landsting och stat köper i sin tur varor och tjänster för enorma belopp av företagen. Denna arena är vad Dagens Samhälle valt att kalla den offentliga marknaden."

Presentationen efterföljdes av en paneldiskussion där företrädare för LO, Famna, Praktikertjänst och Carema deltog. LO-representanten var konsekvent emot vinst. Ett resonemang jag har väldigt svårt att förstå. Troligen buffrar man pengar inom LO också för att spara till tex valår för att stärka upp det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Och man gör väl inte några onödiga kampanjer i slutet av året just för att man inte får gå med vinst för medlemmarna? Det skulle ju snarare vara oansvarigt, menar jag.

Famna förklarade hur man inom föreningar måste gå med överskott varje år. Däremot kommer ju överskottet verksamheten automatiskt till del, något som den oftast gör i välfärdsföretag också. Enligt Dagens Samhälles rapport delades enligt årsredovisningarna inga vinster ut till ägarna av företag inom vård-skola-omsorg under 2011. Hela rörelseresultatet uppgick till 5-6 %, som ligger 4 % under näringslivet i övrigt. Man måste ju göra överskott vissa år för att kunna göra investeringar andra år. Carema menade att man står inför fastighetsrenoveringar av alla sina äldreboenden, något som kräver miljardtals kronor och som man alltså måste ha pengar till. Självklart kommer en sådan renovering den boende till del med högre standard. Givetvis måste företaget kunna gå med plus för framtida utmaningar.

Alldeles för sällan talas det om kommunal konkurs, dvs när inte kommunal verksamhet håller budget och kommunen måste skjuta till medel. Alldeles för sällan pratas det om att även kvalitetsbrister förekommer i kommunal regi. Uppföljningen av kvalitet och även ekonomi ska givetvis vara lika tuffa oavsett utförare.

Avfallsplan och riktlinjer för Lex Sarah

Igår hade vi möte med Bromma stadsdelsnämnd. Jag lade två särskilda uttalanden till två olika remisser. Det första gäller förslaget till avfallsplan som är ett väldigt genomarbetat förslag. Jag ville ändå trycka på några olika saker som utifrån min horisont är av betydelse att poängtera.

Det andra ärendet gällde remiss av riktlinjer för Lex Sarah, något som har engagerat Centerpartiets Brommanätverk under ett och ett halvt års tid. Det är av betydelse med transparens och öppenhet vad gäller Lex Sarah-anmälningar, samtidigt som det aldrig får råda tvivel om att personal känner oro eller obehag inför att göra sådana anmälningar som ska vara en naturlig del av det systematiska kvalitetsarbetet. Centerpartiets SU:n följer här:

"Förslaget till avfallsplan välkomnas. Avfallshämtning och källsortering är en viktig vardagsfråga för människor. Sopor är något vi vill bli av med på ett enkelt och smidigt sätt, men många miljövänner vill också kunna nyttiggöra de resurser som soporna är. Därför måste staden ständigt arbeta med att utveckla avfallshanteringen i en klimatsmart riktning.

Det ska vara lätt att återvinna sina förpackningar och tidningar. Det ska också löna sig för den som traskar till återvinningsstationen eller slaskar med att sortera ut matavfall. Centerpartiet skulle i framtiden vilja se ett system där inte bara hushållsavfall, utan även tidningar, förpackningar, glas och matavfall hämtas hemma hos brommaborna, sk hemhämtning. Med en ny ekonomisk och organisatorisk modell där varje insamlad förpackning har ett pris, som sedan kan kvittas mot avfallsräkningen kan återvinningen öka ytterligare. Detta kan jämföras med sk pantsystem. Tjänster som innebär hemhämtning av sopor kommer säkerligen erbjudas av företag om det är enkelt att som företag att bli av med sopor och förpackningar.

Infrastrukturen för återvinning måste stadens nämnder ta hänsyn till redan i planeringsskedet av byggprojekt. Öppettiderna på stadens återvinningscentraler bör vara generösa. Informationen om var och hur man kan återvinna ska vara tillgänglig och god. Hyres- och fastighetsvärdar bör vara ålagda att informera nyinflyttade om var och hur man kan källsortera samtliga fraktioner."

 

"Lex Sarah är en viktig del av det systematiska kvalitetsarbetet för utförare av omsorgsverksamheterna. Det får aldrig råda tvivel om att medarbetare vid incidenter eller missförhållanden känner oro inför att göra en Lex Sarah-anmälan till Socialstyrelsen.

Det är av stor vikt att det råder konsekvens kring hur anmälningsärenden av Lex Sarah-anmälningar utformas. Alla Lex Sarah-anmälningar från såväl privat som kommunal regi borde skrivas avidentifierade så att de kan anmälas i öppenhet och därmed kunna följas transperent av både politiker och brukare. Vid behov av förtydligande eller kompletterande uppgifter ska alltid Socialstyrelsen ha rätt att under sekretess fördjupa sig i ärendena.

Centerpartiet skulle gärna se att även förskola och skola omfattades av Lex Sarah-bestämmelserna."

LO:s nonprofit-förslag är oförskämt och orealistiskt

Jag skriver idag på Newsmill om LO:s non-profit-förslag vad gäller vinst i välfärden som jag anser är oförskämt och orealistiskt. Du kan läsa här. Jag skriver om förädlingsvärde, kvalitet, valfrihet och risken med att införa nonprofit.

Alliansuppdraget är jobben och kvalitet i välfärden

Idag skriver Alliansens fyra partisekreterare på SvD Brännpunkt om att Väljarna vill se ett utvecklat allianssamarbete.

Det är självklart att Alliansen gemensamt, men för respektive partis storlek, ska söka väljarnas förtroende pånytt i valet 2014. Den opinionsundersökning som har gjorts visar att de olika allianspartierna har störst förtroende för sina respektive profilfrågor. För Centerpartiets del är det miljö och företagande.

Nu återstår en process där de fyra partierna måste formulera en vision och en berättelse om vilket Sverige vi vill se och alltså forma om vi får förnyat förtroende på dels riksplanet, dels i Stockholm. Där är vägskälen tydliga. Ska vi fortsätta på den inslagna vägen med att sitta stilla i båten vad gäller att röra arbetsrätten? Ska vi höja kvalitetskraven i äldreomsorgen eller nöja oss med befintliga krav och tillsyn? Ska ett femte jobbskatteavdrag signalera högre jobbgrad eller ska företagsbeskattningen minska?

De viktiga reformerna finns på nationell nivå. Lösningarna hänger på hur problembilden tolkas, men också vilka grupper man vill prioritera och förbättra för. Centerpartiet står tydligt upp för den som står utanför arbetsmarknaden.

Den som vill höja rösten för den som står utanför arbetsmarknaden, som tex Annie Lööf gör flertalet gånger i debatten, ser att dagens arbetsrätt stänger ute ungdomar, funktionsnedsatta och personer som kommit sent till Sverige. Lösningen är inte bara att fler söker jobb på en överhopad Arbetsförmedlingen, utan vi måste konkurrensutsätta den instans som förmedlar såpass jobb per anställd. Vi måste, som Lööf säger i tidningen Föräldrakraft, i kommunerna skapa förutsättningar för funktionsnedsatta att komma in på arbetsmarknaden genom tex sociala företag.

Man måste givetvis också fundera över vad som skulle göra att de som redan har jobb kan jobba mer för att vi ska få in mer pengar i skattekistan. Pengar som kan höja kvaliteten i vår välfärd ytterligare. Att då ta bort den menlösa värnskatten är ett första steg. Enligt Långtidsutredningen bringar den inte alls in de summor man kan tro, utan är bara någon form av förlegat fördelningsinstrument, som bygger på den gamla socialdemokratiska föreställningen att livet blir rättvist om den som har mycket ska få mindre. Istället gynnar skatten varken flit eller mer arbete.

Centerpartiet initierade RUT-avdraget och nu senast fick vi igenom en sänkning av restaurangmomsen i budgeten. Många är de RUT-företag som har poppat upp och många är de som åtnjuter RUT-tjänster idag. När det gäller restaurangmomsen gäller det att visa på siffror om att många unga har kunnat komma över tröskeln in i värmen till ett första jobb. Genom att få visa framfötterna kan de skaffa sig erfarenhet och referenser, som en grund inför framtida arbete och studier. Tack vare Centerpartiet och Alliansen går x antal ungdomar hem från jobbet varje eftermiddag raka i ryggen och kan bidra till familjens hushållskassa, som gör att kanske föräldrarna kan unna den äldre generationen en RUT-tjänst en gång i veckan och istället satsa på kvalitetstid med mormor eller farfar genom att läsa högt i en bok, ta en promenad i vårsolen eller köra ut en runda genom samhället och avsluta med en två-rätters middag på ortens värdshus.

Jag tror - men är inte helt säker - att man med goda bilder och berättelser kan måla upp framtidsvisioner för olika grupper, utan att ställa dem emot varandra. På så sätt kan man som Allians ta bort både värnskatten och göra avdrag för RIT-tjänster sk IT-tjänster i hemmet. Företagandet är ett medel för att nå målet: Livskvalitet. Då måste företagandets villkor vara ännu rimligare.

Den andra stora kuggen i livshjulet är kvalitet. Kvalitet i skolan och förskolan, i vården och äldreomsorgen. Kvalitet på biblioteket och på lekplatsen, i simhallen och kollektivtrafiken. Kvalitetskriterierna är olika för olika välfärdssfärer. De måste identifieras utifrån brukarna och sedan fokuseras och garanteras.

Utförandeformen ska inte spela någon roll, men ett är säkert: Om kommun, landsting och stat ska vara de som i högre grad blir bättre beställare av välfärdstjänster måste man kanske överlåta driften till andra aktörer. Dels för en professionell, objektiv granskning och tillsyn, dels för att man ska bli spjutspets i att göra tillsyn och återrapportera till de som beställer/styr, politikerna. Vi politiker måste vara fenor på att ställa rätt frågor och att se och förstå uppföljningar och kvalitetsgranskningar. Jag tror att det är här det förnyade allianssamarbetets frö kan börja gro. I att just vara överens om vad som är kvalitet i välfärden och därefter fundera över hur pengarna ska rulla in i skattekistan för att kunna finansiera det gemensamma. Eller så finns det två spår som är så nära sammanflätade och tvinnade i varandra, obönhörligt beroende av varandra: Det ekonomiska och kvalitetsspåret.

Thomas Böhlmark och Kent Persson bloggar också.

Riskkapital i välfärden

Idag deltar jag i ett seminarium om riskkapital i välfärden. Arrangör är SNS. Per Strömberg som forskar i frågan har redogjort för den lilla forskning som finns i ämnet. Han menar att riskkapital är något långsiktigt. När en riskkapitalist tar över en verksamhet försöker man öka verksamheten genom att få fler som väljer verksamheten. Därmed ökar man också personaltätheten, enligt forskaren.

Det pratas tack och lov mycket om kvalitet. Konkurrensen gör att bemötandet i grunden blir bättre. Nationella kvalitetsmått efterfrågas. Inspektioner är viktiga, men också uppföljningarna av kvaliteten i äldreomsorgen eller vad det nu är för verksamhet som bedrivs på kommunens uppdrag. Att diskutera skattefinansierad välfärd är att resonera kring marknadsekonomi. Tron på individens val är stort i tex skolvalet. Men samtidigt måste kvalitetskriterierna följas upp av den som beställer verksamheten.

Att vara riskkapitalist är något generöst. Att investera egna intjänade pengar på någon annans affärsidé är en solidarisk insats. Dessutom riskerar man att de politiska regelverken förändras.

Jag har pratat med flera spännande personer i pausen. Det är viktigt att politiken står upp för att det är möjligt att göra vinst i välfärdsföretag. En annan aspekt är att det är av betydelse att pedagogiskt förklara vad riskkapitalister gör och deras funktion. Samtidigt måste fokuset ligga på kvalitetsdiskussionen och uppföljningen av den. Mitt inlägg angående hur incitament kan komma anställda till del fick jag också en del synpunkter på. Jag återkommer i frågan.

Egenmakten för äldre i fokus för Lööf

Jag har förmånen att delta i Centerpartiets kommundagar i Västerås. En av höjdpunkterna är givetvis partiledarens inledningstal. Annie Lööf ägnade hela sitt tal åt självbestämmande för äldre och deras egenmakt i vardagen. Vi ska givetvis fokusera kvalitet i välfärden. Lööf presenterade några förslag för bättre kvalitet och mer egenmakt för äldre:

• Inför en äldrepeng där etableringsfrihet råder. Enbart fem kommuner i Sverige erbjuder idag sina äldre att välja boende.
• Låt anmälningar till Socialstyrelsen i större utsträckning leda till inspektioner. En studie visar att enbart sex procent av anmälningarna leder till inspektioner.
• Inför en stimulanspeng till de personer som erbjuder äldreguider dvs serviceenheter som visar de äldre på vilka kvaliteter och inriktningar de olika boendena har.
• Inför ett totalt meddelarskydd där personer som varnar för missförhållanden helt kan vara anonyma.
• Alla kommuner ska också bli skyldiga att införa en ersättning till de äldre som har fått vänta orimligt länge.

Lööfs tal handlade om att Centerpartiet är ett möjlighetsinriktat parti som ser problemen och vågar hitta lösningar. En av de större frågorna är just nu en äldreomsorg där våra äldre måste få verklig vardagsmakt och möjligheten till valfrihet. Jag är mycket glad över Lööfs prioriteringar i inriktningen. Diskussionen ska inte handla om driftform, utan om kvalitet. De bästa kvalitetsgranskarna är brukarna. Då måste även alla äldreboendena vara med i den nationella kvalitetsgranskningen. Otroligt viktiga frågor och genomtänkta förslag som kan vara av stor betydelse inför valet 2014.

Pension är en frihetsfråga för framtiden

Idag skriver Richard Gröttheim, vd för sjunde AP-fonden, på DN debatt att tre av fyra inte vet hur mycket de kommer att få i pension. Det är en frihetsfråga för framtiden, menar jag. Vi vill var och en veta att vi och våra nära och kära har ett drägligt liv på ålderns höst.

Jag är en av de 75 % svenskar som inte har en aning om pensionspengarna kommer räcka. Fortfarande i början av arbetslivet - med drygt 25 år kvar till pension - är det svårt att utläsa av alla de pensionsbesked som kommer hur mycket jag kommer kunna leva på när jag sagt upp mig för sista gången eller avslutat mitt företag. Ja, alla pensionsbesked med rekord i förkortningar: PPM, SPP, Fora, KAP-KL/PFA, Kåpan, ITPK och det privata sparandet. Trots att jag har varit på informationsträffar för att förstå bättre ändrar sig också informationen och villkoren med antalet arbetsgivare. Dagens pensionssystem tycks inte vara gjort för dagens arbetsliv.

Efter att ha haft ett antal arbetsgivare är småpengar låsta hos olika pensionsförvaltare. Jag kommer att få 7 kr/månad från Kåpan pensioner. Det är inte jag som valt Pensionsvalet PV AB att administrera pensionsvalet, utan kommunen där jag arbetade. Dock har jag valt Länsförsäkringar som min förvaltare. Att 3 kronor finns hos Fora gör inte någon större nytta, utan minskar med åren. Förflyttning är omöjlig, har jag förstått. SPP minskar varefter åren går på grund av administrationsavgifter. Det enda som växer är mitt privata sparande i Swedbank. Jag vet också att jag hos Swedbank kan byta fonder - vilka jag aktivt valt. Men också att jag skulle kunna upphöra med detta pensionssparande och därefter byta förvaltare.

Jag anser brukaren vid en anställning borde få bestämma var hela pensionsinsättningen skulle göras av arbetsgivaren. Då kunde det vara möjligt att byta pensionsförvaltare helt och hållet på ett enkelt sätt. Det skulle också vara möjligt att arbetsgivaren sätter in pensionssparande enbart till min privata förvaltare. Risken är väl om människor gamblar med sin pension och blir helt utan i slutändan, men någon form av säkerhetscertifiering borde göras av förvaltarna, vilket säkerligen sker redan idag. Vid företagande måste personen ifråga själv ta ansvar och bestämma hur mycket och var pengar ska sättas in.

Solveig Zander är pensionstaleskvinna för Centerpartiet. Jag minns fortfarande hur hon pensionsbloggade för några år sedan.

Ambition för välfärden kräver ansvar för jobbtillväxt

Maud Olofsson ger idag i DN socialdemokraternas nya radarpar, Juholt och Waidelich, ett tydligt svar på tal vad gäller den ekonomiska politiken. Härligt Maud!

S-männen konstaterar att socialdemokraterna måste vinna väljare genom att värna jobben, men kommer aldrig till något resonemang kring hur dessa ska komma fram. Olofsson och Centerpartiet har däremot en klar och tydlig bild av hur jobben kan skapas, nämligen genom att fler individer känner en möjlighet att starta och driva företag. Många reformer har genomförts under de fyra åren Centerpartiet har regerat Näringsdepartementet. Därför kunde vi för 2010 se toppnoteringar vad gäller antalet nystartade företag. Det handlar inte om starta-eget-bidrag, utan om god rådgivning, en tro på sin idé, en möjlighet att det lönar sig och en enkelhet i att starta tex att startsumman för aktiebolag sänkts från 100 000 kr till 50 000 kr.

(Socialförsäkringssystemet har också förändrats till fördel för företagare, även om jag själv inte förstått det och undrar om ansvarig myndighet heller har gjort det. Här måste jag förkovra mig.)

Bara med fler i arbete kan vi utveckla kvaliteten i välfärden. Bara med fler i arbete kan vi få en god äldrevård för våra föräldrar, en skola i världsklass för våra barn och en förskola för framtidens forskare för våra barnbarn. Centerpartiet har stora ambitioner för välfärden. Med ambitionerna kommer ansvar för ekonomin och att se lösningar kring de nya jobben. De finns i företagen, Juholt. Och de måste få gå med vinst - oavsett bransch.

Per Ankersjö och Mikael Andersson bloggar också.

Hitta lösningar istället för att ställa driftsformer mot varandra

Under gårdagen deltog jag i Utbildningsnämndens möte och Bromma stadsdelsnämnds möte. På båda mötena förekom diskussioner - initierade av oppositionen - kring privata utförare. På Utbildningsnämnden handlade det om fristående förskolor och skolor. På stadsdelsnämndsmötet berördes privata utförare inom äldrevården.

Jag tror att dessa diskussioner är nyttiga för personerna som deltar i dem, men jag tror inte det är verkningsfullt - och absolut inte önskvärt - att ställa grupper eller driftsformer mot varandra. Huvudmännen ska givetvis behandlas likvärdigt där tillsyn sköts av såväl kommunal som fristående verksamhet. De ska lämna in information som gör värden och jämförelser möjliga. De ska omnämnas på samma positiva sätt, som välfärdens hjältar. De ska inte bara behandlas likvärdigt rent ekonomiskt, utan även attitydsmässigt.

Hur ofta ifrågasätts en kommunal enhet som går med förlust och blir betraktad som anslagsenhet av oppositionen? Samtidigt som de ser rött om en privat utförare, som i samma situation hade gått i konkurs, skulle gå med vinst.

Vi ska inte tumma på kvaliteten!! Det ska vara god kvalitet från förskolor och skolor, äldreboenden och korttidsboenden - oavsett utförare. Något som gjorde mig riktigt glad igår på Utbildningsnämnden var ett ärende kring en utförare som har fått tillsyn ett antal gånger och tillståndet indraget har överklagat nämndens beslut om att återkalla ett godkännande att bedriva förskola. Förskoleägaren valde att dra tillbaka sitt överklagande, vilket gör att stadens pengar inte bara betalas ut under överklagandeprocessen, men också att de barn som går på förskolan får sig tilldelade förskoleplatser som håller måttet. En eloge till både ägaren och förvaltningen som måste ha hållit någon form av dialog kring kriterierna.

Både de kommunala och fristående förskolorna behövs för att vi ska klara barnomsorgsgarantin. I Bromma väljer 38 % av föräldrarna en fristående förskola, men vad gäller skolor är den kommunalt valda andelen större än i många andra stadsdelar, har jag förstått. Det måste vara upp till brukarna. Men friskolereformen genomfördes utifrån kundvalsmodellen för tjugo år sedan. Det är väl dags för oppositionen att inse det.

Däremot är det fortfarande intressant att reflektera över hur tillsynen sköts, vad man ska göra med en utförare som uppenbart missköter sig - oavsett huvudman - samt hur vinst-och-förlust-diskussionen kan balanseras i både realitet och retorik.

Företagar-företrädares förväntningar på regeringsförklaringen

Nyföretagandet ökar i Sverige. Jämfört med september för ett år sedan har uppstartarna ökat med tio procent. 6297 aktiebolag, enskilda firmor, handelsbolag eller kommanditbolag startade runtom i landet i förra månaden.

Bara i Stockholms stad, där företagstätheten per tusen invånare är 14,8 och därmed högst i Sverige, startade under första halvåret 2010 drygt 6100 företag, enligt Nyföretagarcentrum.

Varje företag som startar drar i genomsnitt in 80 000 kr i kommunala skatteintäkter, rapporterar Svenskt Näringsliv. Därutöver kommer moms och andra skatter som går till staten.

Nu höjer näringslivets företrädare förväntningarna på regeringen. Mer måste hända! För att fler ska jobba måste det till fler jobb. De nya arbetstillfällena finns i företagen som startas av människor som tar risker, lägger ned tid, kapital och engagemang på att driva och fullfölja en idé. Nu måste det bli lättare att växa genom att anställa.

Nej, vi vill inte tillbaka till Kuba

Kenneth Johansson, centerpartistisk ordförande i riksdagens socialutskott, debatterade imorse i radio avregleringen av apoteksmonopolen med Ylva Johansson, vice ordförande i samma utskott för Socialdemokraterna.

Avregleringen av apoteksmonopolet har blivit en succé. 80 nya apotek har öppnat sedan reformen trädde i kraft för drygt ett år sedan. 80 nya välfärdsföretag med nya jobb har tillkommit. 600 har bytt ägare, enligt Sveriges Radio. Vd för Sveriges Apotekarförening menar att det har varit en brist på apotek tidigare. Så blir det när staten ska reglera hur många apotek som ska finnas och var de ska ligga. Det passar inte alltid människor.

Marknaden - människor med sina pengar och värderingar - ska få bestämma helt själv om det behövs apotek på ett visst ställe. Entreprenörerna har etableringsfrihet. Bra! Det är kunderna med sina värderingar och pengar som bestämmer vilka apotek som ska gå bra. Och självklart väljer man det apotek som ligger nära, är öppet, har ett bra sortiment och trevligt bemötande.

Ylva Johansson förfasas över att ett vinstintresse ska driva försäljning av läkemedel. Hon förfasas av att apotek ska styras av marknadskrafter. Kenneth Johansson beskriver å sin sida hur tillgängligheten och servicen ökat. Han berättar om sin tro på medborgarna som nu får göra sina val och bestämma var man vill hämta ut sitt läkemedel, istället för att det ska vara statlig toppstyrning, som Ylva företräder, då hon vill återreglera apoteken så att vi återigen får samma status som Nordkorea och Kuba. (S) vill minska människors och företagares frihet.

Ylva var biträdande socialminister under förra s-regeringen och försvarade bland annat då den stopplag som Göran Persson införde, vilken reglerade försäljning av sjukhus till välfärdsföretagare. Den motverkade alltså etableringsfriheten. Den tillgänglighet hon idag önskar hade hon möjlighet att genomföra för fyra år sedan. Johansson bor på Kungsholmen och står på plats nummer 5 på socialdemokraternas riksdagslista här i Stockholm. Alltså samma boendeort och placering som Elisabeth Thand-Ringqvist har för Stockholmscentern.

Annie Johansson, Johan Hedin, Magnus Andersson, Gunilla Hjelm, Staffan Danielsson bloggar också.

Zaremba och systemet

Maciej Zaremba följer upp sin följetong om vuxenmobbning med att beskriva den offentliga sektorns verkliga offer. Inte feldiagnoser eller elever där brist på uppföljning har varit ett svek mot läsa-skriva-räkna-garantin. Utan arbetstagare som har framfört saklig kritik mot sina kollegors eller arbetsplatsens rutiner eller förehavanden. Och när en lem felar är det dags för amputering. Genom att ge andra arbetsuppgifter eller avgångsvederlag.

Det måste till ett mer medvetet kund- och brukarperspektiv generellt i offentlig sektor. Obligatorisk grupphandledning av proffs borde ske på alla arbetsplatser där människor arbetar människointensivt i team. De goda relationerna är vägen för att nå goda resultat. För att detta ska ske måste man tala om och ha planer för båda. Men uppdraget måste vara klart. Man arbetar inte i offentlig sektor främst för sin egen skull, utan för att kommunen och dess skattebetalare vill ha tjänster utförda.

Jag jobbar själv i offentlig sektor och vill å det starkaste säga att jag aldrig har upplevt mobbning varken själv eller av kollegor. Men nog vet jag att handledning gör susen för klimatet i en grupp. Och att det kostar på att framföra kritik mot både chef och arbetsrutiner. Självklart beror det på hur kritiken förs fram och i vilket syfte. Och alla kan inte få sin vilja igenom i alla lägen. Ledningen har överblicken och helhetsperspektivet. Med god argumentation för förändringar måste även sådana få göras.

Jag kan ställa mig tveksam till nyttan med att outa chefernas namn. Det blir någon form av Carina Rydberg-vendetta, vilket i och för sig skapar personlig upprättelse för de mobbade, vilket i sig är viktigt nog. Men ska inte detta ske i en domstol?

Ibland tror jag att välfärdsföretagen har större piska på sig rent lagmässigt dvs att hålla sig till lagar och regler. Dessutom är vinstkravet hos välfärdsföretag av godo då det faktiskt finns mindre tid för tjafs och tjoller. Individuell lönesättning är också viktigt för det personliga ansvaret. Jag tror dock att närheten till chefen, att man ställer upp på mål och medel är viktigast för att lyckas. Det har man i många välfärdsföretag.

Politiker skapar inte jobb

Jag har sett att sossarna kampanjar för fullt nu med internetreklam. De menar att de varit för tillväxt sedan 1889. (Tillväxt av partiet då kanske...) Undrar om du vill ha ett rikare liv och tänker berätta hur de ska skapa jobben.

Just det, hur sossarna ska skapa jobben. De nämner inte hur de vill skapa jobb för fackombud och i rörelsen, utan det som åsyftas är såklart att man vill investera i och bygga ut den offentliga sektorn. Och där är skiljelinjen mellan de två olika jobblinjerna, som inte är dragna parallellt utan åt varsitt håll. Vänstertrion vill göra investeringar i och satsningar på just den offentliga sektorn, vilket kommer att innebära skattehöjningar. I en youtube-film på sossarnas hemsida ser jag de fyra företrädarna för vänsterfalangen där den yngsta övertygad säger att de nya jobben finns i offentlig sektor. Så var det med den företagssatsningen.

Visst är det viktiga jobb i välfärdssektorn. Lärare, hemtjänstpersonal och sjuksköterskor sliter för andras framtid och hälsa. Men risken är att ju fler personer vi anställer i kommuner och landsting, desto längre från kärnverksamheten kommer vi. Då ska det in extrauppdrag och projekt och nya mål som inte har med kunskaper och hälsa alls att göra. Ju längre från kärnverksamheten man kommer desto sämre resultat. Och när vi sedan vaknar till och börjar skala av verksamhet blir folk arga för att det ska skäras ned. Naturligt nog eftersom personer blir uppsagda. Nej, kommunerna måste bli bättre beställare än att vara utförare.

De nya jobben finns i företagen. Det är inte några riktiga jobb som politiker skapar. Politiken kan ge mer eller mindre goda förutsättningar för företag att skapa jobb. De nya jobben skapas av människor som ser ett behov att fylla, en produkt eller tjänst som kan utveckla eller berika. De nya jobben tillför något. De nya jobben gör att ett företag tar ett steg vidare. För även när det investeras i infrastruktur är det ändå företagaren som står där med ansvaret att vinna en upphandling, att rekrytera lämpliga anställda, att skriva avtal, att leda och planera arbetet, att följa upp, att följa anställningsvillkor och rigida lagar. Staten, kommunen eller landstinget sätter bara upp en plan för vad som ska göras under vilken tid och under vilka kriterier. Sedan betalar staten fakturan och följer upp gentemot planen. Sedan är jobbet slut för företaget. Under tiden har säljavdelningen förhoppningsvis fått nya uppdrag. Men det kommer inte som en kalldusch från arbetsgivaren som kanske bytt politisk inriktning, effektiviserat verksamheten, fått minskat elev- eller patientunderlag eller har fått minskade intäkter i skattkistan.

Jag kan rekommendera Per Ankersjös välskrivna veckokrönika med anledning av sossarnas icketal om hur investeringssatsningarna ska finansieras.

12 miljarder på två år - långsiktigt och stabilt?

Så slår jag upp tidningen och sätter morgonkaffet i vrångstrupen. Nej, så var det inte. Jag blir inte förvånad alls över att vänstertrion ska skicka ut 12 miljarder under två år i offentliga sektorn. Det är ett långsiktigt och stabilt besked, enligt de fyra partiförespråkarna.

De ska satsa på kompetensutveckling, men nämner inte hur efter den gedigna satsning på Lärarlyftet som Alliansen har gjort. De ska höja kvaliteten utan någon närmare analys över vad som behöver göras. Som vanligt handlar frågan om resurser och inte resultat. Jag ser det i Utbildningsnämnden i Stockholm där jag brukar roa mig med att räkna ordet "resurser" i vänsterkartellens sk lappar i form av förslag till beslut eller särskilda uttalanden.

Jag menar att välfärdspolitiken framöver till stor del handlar om uppföljning och metodutveckling på skolorna lokalt. Vi politiker måste ha höga förväntningar på skolorna, som i sin tur ska ha höga förväntningar och visa förtroende för personal och i slutändan eleverna. Men genom att bara skrika om mer resurser - och att som i dagens utspel göra det kortsiktigt - är ett sätt att undergräva offersynen hos offentlig sektor. Inget ont om alla anställda som kämpar och sliter med högre måluppfyllelse och bättre hälsa för patienterna. För en långsiktig lösning krävs ett större förtroende för välfärdsföretagare med god uppföljning och synliggörande av positiva exempel.

Gustav bloggar också.

Välfärdsföretag på export

Svenska skolföretag går på export. Fantastiskt att den svenska modellen med en skolpeng som möjliggör en existens av fristående skolor och deras tillgänglighet för alla brukare anammas av andra länder, men också kan gynna svenska företag. Kan man prata om en välfärdsindustrin och se att vänsterpartierna blir positiva till vinst i välfärdsföretag? Artiklen bevisar också att man mycket väl kan prata om kvalitet och vinst samtidigt.

Miljöpartiet svävar på målet

Miljöpartiet ska satsa på småföretag. Bra att de kommit till insikt. Men metoderna är fel. De ska sänka arbetsgivaravgiften med 10 % för småföretag och finansierar det med att ta bort Alliansens sänkta arbetsgivaravgift för 18-25-åringar, läser jag på sida 60 i mp-budgeten. Istället vill man ge stöd, satsa på utbildning och arbetsgivaravgiftsubventionera långtidsarbetslösa ungdomar. Inga riktiga jobb alltså. Två varianter av friåret förekommer också. Det jag inte förstår av förslaget är deras skrivning: "...soloföretagare får en nedsättning så att de endast betalar en ålderspensionsavgift, drygt 10 procent av lönen, för den första anställda under det första året." Jag förstår inte om man menar den första medarbetaren eller när man tar ut egen lön ur företaget. Men som vanligt gäller jante-lagen för de rödgröna. Risken är att de små företagen kommer att förbli små. Och vad får företagaren göra med de pengar han/hon tjänar på den subventionerade arbetsgivaravgiften? Den största oklarheten är nämligen hur Miljöpartiet ställer sig till vinstfrågan i välfärdsföretag, vilket inte nämns varken i artikeln eller i budgeten (varken under vård eller skola - men upplys mig om jag skummat dåligt. Ordet friskola nämns inte heller en gång i skoltexten. I SvD-artikeln får jag svaret: "Det behövs fler entreprenörer inom den offentliga sektorn." Okej. Alltså inte i konkurrens till den offentliga sektorn, utan de ska hålla sig innanför ramarna, inom kommunal och landstingsverksamhet. Man ska istället stödja människor som vill förändra och utveckla den kommunala verksamheten. Det kanske är en lagom formulering för att inte fucka upp med fack och sossar. Kom ihåg att Miljöpartiet är emot Förbifart Stockholm, att skrota LAS och oftast röstar med V och S här i Stockholm, åtminstone i Utbildningsnämnden.

Hedin och Ankersjö bloggar också.