Slopa värnskatten för att premiera flit

Idag skriver en doktor och en professor i nationalekonomi om skattesystemet på DN debatt: Höjda marginalskatter ökar inte resurserna till skolan

Deras slutsats rimmar väl med Långtidsutredningens, nämligen att den sk värnskatten som beskattar dem med de högsta inkomsterna extra mycket inte ger de skatteintäkter man tänkt, utan snarare minskar arbetsutbudet och därmed blir skatten till välfärd plus minus noll.

Jag menar att ett slopande av värnskatten mycket väl skulle kunna rymmas inom regeringens nuvarande krona-för-krona-finansierings-resonemang inför vårbudgeten.

Nationalekonomerna vidrör försiktigt det faktum att ett slopande av värnskatten skulle vara en signal om att utbildning lönar sig. Här finns mycket mer att säga och jag har gjort det förut. Men det är värt att säga igen. Den som har genomgått en lång utbildning och belånat sig för detta ska givetvis belönas och inte bestraffas. Den som avancerat inom yrket och tagit på sig extra ansvar ska givetvis få incitament och inte straff. Den som uppvisar en framgångsrik karriär med utveckling ska givetvis få möjlighet att behålla lika mycket procentuellt sett som man gjorde med en lägre lön några år tidigare.

Jag hävdar att värnskatten främst är moralisk, dvs finns till mot bakgrund av ett socialdemokratiskt resonemang om att det är fult att tjäna pengar. Men den är också moralisk i form av att man vill styra människors val på så sätt att man kanske tänker att om värnskatten slopas så kommer papporna att jobba ännu mer och vara ännu mindre med sina barn. Men vi vet också att tid är pengar. När människor för över mer i plånboken kan dessa pengar användas till att skapa sig i familjen. Dessutom berör den statliga inkomstskatten även de personer som gör karriär även inom kvinnoyrken, tex lärare, rektorer mfl som efter 36 000 kr i månaden blir straffbeskattade för sin karriär.

Signalen till skolelever och universitetsstuderande ska givetvis vara den omvända: Det lönar sig att studera. Flit lönar sig i längden. Dina arbetsinsatser och ditt avancemang synliggörs. Mot bakgrund av ett sådant resonemang behöver vi slopa värnskatten och få till ett plattare skattesystem där alla betalar lika mycket i skatt, utom de som tjänar allra minst, som ska vara skattebefriade.

Det finns några dagar innan vårbudgeten presenteras och jag ställer givetvis mitt hopp till Alliansen att på något sätt visa att man vill slopa värnskatten och även den statliga inkomstskatten.

Rasmus Jonlund bloggar också.

Halt för skattesänkningar sänker reformtakten

Idag deklarerar statsminister Reinfeldt och finansminister Borg på DN debatt att inga skattesänkningar kommer att ske de närmaste två åren. Hur de så tvärsäkert kan säga att inga skatter ska sänkas under de kommande två åren (dvs fyra budgetar) är för mig obegripligt och inget annat än ett gentemot Socialdemokraterna politiskt och ideologiskt närmande.

Centerpartiet vill se att arbetsgivaravgifterna sänks, för att fler jobb ska skapas i små och växande företag. Även om man kommer fram till att en sänkning av någon momssats inom någon bransch skulle skapa fler jobb så kan man inte tvärt stänga dörren för en skattesänkning, hävdar jag.

Jag har stort förtroende för herrarna Borg och Reinfeldt vad gäller att sköta Sveriges ekonomi, men detta uttalande är alldeles för abrupt för att helt och hållet kunna tas på allvar. Om de däremot hade konstaterat att man under tiden man ruvar på skattemedlen ser över vilka skattesänkningar som skulle ge mest välfärd och framför allt jobb för pengarna hade jag kunnat se en positiv sida av artikeln.

Det finns skattesänkningar som bevisligen ökar antalet arbetade timmar. Så slog Långtidsutredningen fast kring värnskatten, som är en ren och skär moralisk skatt som man tydligen lämnat walkover till Socialdemokraterna i debatten. En slopad värnskatt skulle snarare öka skatteintäkterna.

Jag menar att denna halt för skattesänkningar tenderar att sänka reformtakten. En stor del av statens uppgift är att ta in skatter på olika värdeskapande aktiviteter. Ju lägre skatterna är, desto lättare och lönsammare blir det givetvis att bidra med något som skapar värde.

Det enda positiva med Reinfeldts och Borgs ställningstagande är att Centerpartiet kan ta rollen att vilja sänka skatterna, dels ur ideologiskt hänseende, dels ur synvinkeln vardagsfrihet för människor att få större frihet och utrymme att bestämma vad de vill göra med sin månadslön.

Alliansuppdraget är jobben och kvalitet i välfärden

Idag skriver Alliansens fyra partisekreterare på SvD Brännpunkt om att Väljarna vill se ett utvecklat allianssamarbete.

Det är självklart att Alliansen gemensamt, men för respektive partis storlek, ska söka väljarnas förtroende pånytt i valet 2014. Den opinionsundersökning som har gjorts visar att de olika allianspartierna har störst förtroende för sina respektive profilfrågor. För Centerpartiets del är det miljö och företagande.

Nu återstår en process där de fyra partierna måste formulera en vision och en berättelse om vilket Sverige vi vill se och alltså forma om vi får förnyat förtroende på dels riksplanet, dels i Stockholm. Där är vägskälen tydliga. Ska vi fortsätta på den inslagna vägen med att sitta stilla i båten vad gäller att röra arbetsrätten? Ska vi höja kvalitetskraven i äldreomsorgen eller nöja oss med befintliga krav och tillsyn? Ska ett femte jobbskatteavdrag signalera högre jobbgrad eller ska företagsbeskattningen minska?

De viktiga reformerna finns på nationell nivå. Lösningarna hänger på hur problembilden tolkas, men också vilka grupper man vill prioritera och förbättra för. Centerpartiet står tydligt upp för den som står utanför arbetsmarknaden.

Den som vill höja rösten för den som står utanför arbetsmarknaden, som tex Annie Lööf gör flertalet gånger i debatten, ser att dagens arbetsrätt stänger ute ungdomar, funktionsnedsatta och personer som kommit sent till Sverige. Lösningen är inte bara att fler söker jobb på en överhopad Arbetsförmedlingen, utan vi måste konkurrensutsätta den instans som förmedlar såpass jobb per anställd. Vi måste, som Lööf säger i tidningen Föräldrakraft, i kommunerna skapa förutsättningar för funktionsnedsatta att komma in på arbetsmarknaden genom tex sociala företag.

Man måste givetvis också fundera över vad som skulle göra att de som redan har jobb kan jobba mer för att vi ska få in mer pengar i skattekistan. Pengar som kan höja kvaliteten i vår välfärd ytterligare. Att då ta bort den menlösa värnskatten är ett första steg. Enligt Långtidsutredningen bringar den inte alls in de summor man kan tro, utan är bara någon form av förlegat fördelningsinstrument, som bygger på den gamla socialdemokratiska föreställningen att livet blir rättvist om den som har mycket ska få mindre. Istället gynnar skatten varken flit eller mer arbete.

Centerpartiet initierade RUT-avdraget och nu senast fick vi igenom en sänkning av restaurangmomsen i budgeten. Många är de RUT-företag som har poppat upp och många är de som åtnjuter RUT-tjänster idag. När det gäller restaurangmomsen gäller det att visa på siffror om att många unga har kunnat komma över tröskeln in i värmen till ett första jobb. Genom att få visa framfötterna kan de skaffa sig erfarenhet och referenser, som en grund inför framtida arbete och studier. Tack vare Centerpartiet och Alliansen går x antal ungdomar hem från jobbet varje eftermiddag raka i ryggen och kan bidra till familjens hushållskassa, som gör att kanske föräldrarna kan unna den äldre generationen en RUT-tjänst en gång i veckan och istället satsa på kvalitetstid med mormor eller farfar genom att läsa högt i en bok, ta en promenad i vårsolen eller köra ut en runda genom samhället och avsluta med en två-rätters middag på ortens värdshus.

Jag tror - men är inte helt säker - att man med goda bilder och berättelser kan måla upp framtidsvisioner för olika grupper, utan att ställa dem emot varandra. På så sätt kan man som Allians ta bort både värnskatten och göra avdrag för RIT-tjänster sk IT-tjänster i hemmet. Företagandet är ett medel för att nå målet: Livskvalitet. Då måste företagandets villkor vara ännu rimligare.

Den andra stora kuggen i livshjulet är kvalitet. Kvalitet i skolan och förskolan, i vården och äldreomsorgen. Kvalitet på biblioteket och på lekplatsen, i simhallen och kollektivtrafiken. Kvalitetskriterierna är olika för olika välfärdssfärer. De måste identifieras utifrån brukarna och sedan fokuseras och garanteras.

Utförandeformen ska inte spela någon roll, men ett är säkert: Om kommun, landsting och stat ska vara de som i högre grad blir bättre beställare av välfärdstjänster måste man kanske överlåta driften till andra aktörer. Dels för en professionell, objektiv granskning och tillsyn, dels för att man ska bli spjutspets i att göra tillsyn och återrapportera till de som beställer/styr, politikerna. Vi politiker måste vara fenor på att ställa rätt frågor och att se och förstå uppföljningar och kvalitetsgranskningar. Jag tror att det är här det förnyade allianssamarbetets frö kan börja gro. I att just vara överens om vad som är kvalitet i välfärden och därefter fundera över hur pengarna ska rulla in i skattekistan för att kunna finansiera det gemensamma. Eller så finns det två spår som är så nära sammanflätade och tvinnade i varandra, obönhörligt beroende av varandra: Det ekonomiska och kvalitetsspåret.

Thomas Böhlmark och Kent Persson bloggar också.