Vikten av insatser för anhörigvårdare

I söndags hade Centerpartiets Brommanätverk möte inför det stadsdelsnämndsmöte som äger rum imorgon. Det är verkligen värdefullt för mig att ha medlemmar att bolla med.

Den digra verksamhetsplanen för Bromma stadsdelsnämnd har mål gentemot brukarna och de äldre, men inte gentemot hur nöjda de anhöriga är med de insatser som staden erbjuder. En medlem ställde då en fråga om hur anhörigstödet ser ut, vilket föranledde mig att ställa frågan vidare till chefen för äldreomsorgen, som gav mig följande svar som är ett axplock ur de insatser som görs för att stötta anhörigvårdare:

• Förvaltningen mäter nöjdheten hos anhöriga och ser att det finns en förbättringspotential.
• Anhörigombud som kan stötta anhöriga ska utses.
• När avlösare kommer hem till den äldre för att avlösa den anhöriga skickar man de mest kompetenta.
• Det finns också ett behov av träffpunkter för de anhöriga. Där de kan mötas, dela erfarenheter och kanske förkovra sig.
• Staden har ett anhörigstöd för demenssjuka som förvaltningen hoppas kunna ta del av.

Jag tänker ofta på den fantastiska insats som min farmor gjorde då hon vårdade min farfar i hemmet. Relationen dem emellan blev givetvis en helt annan än den var när farfar var frisk. Oron hos min farfar då min farmor begav sig till affären eller dylikt var stor. Att släppa in en främmande person i hemmet för avlösning kräver ett förtroendebyggande. Vikten av att kunna komma utanför hemmets väggar för att andas lite frihet - för att uträtta ärenden och få tid för sig själv - är stor.

Mer frihet vid anhörigvård

I olika skeden av livet använder man sig av olika funktioner i samhället. När jag möts av en ny situation brukar jag ta in hur den fungerar. Nu för tiden funderar jag ofta på hur den skulle förbättras till förmån för människors ökade frihet och egenmakt. Det är liksom enklare att vara kritisk i början innan man har vant sig vid systemet.

Just nu befinner jag mig vid en tidpunkt då min familj och väninnors familjer anhörigvårdar en del. Själv befinner jag mig i periferin, men jag hör att kvinnor tar ledigt från jobbet för att följa med mamman till sjukhus. Söner städar mammors hem efter jobbet vardag efter vardag. En man kör in sin kvinnliga släkting till någon form av vård och skulle egentligen vilja stanna kvar för att hon ska känna trygghet och ta till sig information och vård. Barnbarn skyndar från jobbet för att titta till den anhöriga så att inte spisen står på och att den äldre generationen har ätit.

Jag hör att det offentliga ställer upp och gör sitt yttersta. Ofta ställs rätt diagnos snabbt, remisser skickas och hemtjänst bemöter på ett trevligt och integritetsrespekterande sätt. De anhöriga finner det naturligt att finnas där, men skulle vilja göra mer. Dåligt samvete gnager.

Alliansregeringen har förbättrat situationen för anhörigvårdare med sin lagskärpning. Men det måste kunna gå att genomföra ytterligare underlättanden för tryggheten, integriteten och kontinuiteten. Jag tänker på en reform i likhet med vård av barn, som skulle kunna gå under namnet vård av förälder. Det handlar inte framför allt om ersättningen, utan om den tid som skapas för de anhöriga och den trygghet som skapas för både den anhöriga och den sjuke. Att kunna reda ut saker på dagtid, utan att smita från jobbet. Att kunna vara fysiskt närvarande hos den sjuke istället för att vara mentalt frånvarande på jobbet. Att få vara med när hemtjänsten introducerar rutiner och att få känna till rollfördelningen kunde stävja oro och osäkerhet.

Kanske är det så att reformen inte ens behöver vara ersättningsförknippad, utan mer handlar om att man som arbetstagare känner att man kan be sin arbetsgivare om ledighet i samband med föräldrars sjukdom, utan att få dåligt samvete eller känna att man sviker eller smiter från jobbet. Självklart uppstår "åh nej, inte nu"-känslan som den gör i alla oplanerade lägen. Men att veta att det finns ett antal dagar med ersättning eller ett antal dagar att kunna ta ledigt pga vård av anhörig, utan att inkräkta på semestern, skulle nog ge många människor ökad vardagsfrihet. Självklart måste frågan utredas och ses ur både ett ekonomiskt och ett helhetsperspektiv, men även ur jämställdhetssynvinkel.

När jag googlar på detta ser jag att m-kvinnorna föreslog en liknande reform 2008.