Infrastruktur för civilsamhället

DN har idag en stärkande ledare om civilkurage och nånannanismen: Nånannan är du

Igår på Brommanätverket diskuterade vi bland annat hur Lex Sarah fungerar och skulle kunna fungera i tex skolan. Rätten till kvalitet i undervisning ska fungera oavsett anmälningsskyldighet från kollegor, men ibland blir både personal och rektor hemmablind och vill omedvetet skydda det egna genom att inte klaga uppåt i leden. Men det är inte okej med verksamhet som är lärarlös lektion efter annan. Det är inte okej där elever regerar. Det är inte okej att elever går lektion efter lektion utan att få några mål för området. Detta skulle, liksom i tex vården och äldrevården, vara en formaliserad typ av civilkurage.

Men DN:s ledare handlar mer om det frivilliga, det inre samvetet, ni vet när hjärtat börjar dunka lite hårdare och det ringer lite i tinningen som en varningsklocka att du bör vara på din vakt och möjligen agera i din närmiljö, sådana ingripande som vi aldrig kan lagstifta om. Att säga till någon som har ett oacceptabelt beteende som inkräktar på andras friheter i T-banan. Ja, you name it, så där en gång i veckan.

Det är viktigt att det finns en infrastruktur för civilsamhället att fungera i kommunen. Tex är klisterlappar om telefonnummer till FTIAB på återvinningsstationerna viktiga, så att den som lämnar förpackningar och upptäcker att en container är full kan ringa och meddela detta så att den töms å det snaraste. En tjänst som finns såväl vardag som helg. Två brukare kan göra mer och anmäla mer i rätt tid än vad en kommunal tillsynsman som åker runt till alla containrar skulle kunna göra.

På samma sätt skulle det vara möjligt att ringa kommunens trygghetsjour för att anmäla tex om ungdomar sitter inne på en förskolegård och dricker öl eller röker i en sandlåda. Om du inte själv känner för att säga till kan du ringa "felanmälan" och fältassistenter blev tillkallade. Detta har jag föreslagit på ett stadsdelsnämndsmöte. Detta skulle kunna ingå i en infrastruktur för civilsamhället. Inte för att tjalla på ungdomarna, utan för att säkra en trygg miljö och en ren miljö för förskolebarnen.

Det finns säkert fler förslag för en infrastruktur för civilsamhället. Det handlar inledningsvis om att identifiera problemen utifrån verkligheten och därefter fundera över mer formaliserade möjligheter till lösningar. Föreslå nedan i kommentarsfältet om du har någon idé, så kan den diskuteras vidare av mig och andra.

Civilsamhället kan bistå vid kriser

Jag är imponerad över den insats som under ledning av Ulla Hamilton gjordes av Stockholms stad, dess anlitade entreprenörer och civilsamhället under natten till fredagen och under fredagen. När det kommer tre decimeter snö under loppet av ett halvt dygn krävs en gedigen insats. Inte allt kan rättas till. Snöstormen måste ses som extrema väderleksförhållanden, vilket vi i Sverige brukar vara förskonade från. Det är sällan som cykloner eller översvämningar drabbar oss (peppar, peppar).

Jag hade tur och kunde ta mig med tunnelbanan för att genomföra två möten. Men många, många valde att arbeta hemifrån eller blev offer för inställda aktiviteter och väntan på kollektivtrafiken. Dessutom på grund av ett strömavbrott. Jag hade tur. Proffsiga SL-värdar med numera bekanta ansikten fanns till hands för information och närvaro som skapar trygghet. Det var ett klokt beslut av SL att ställa in busstrafiken, som på grund av snömodden och halkan hade skapat ett riktigt trafikkaos. Jag såg en stackars sopbilschaufför som stod på tvären i en trång gränd och försökte gasa sig bort. Jag insåg att jag inte kunde bistå så mycket, inte ens med att lägga sand under hjulen.

I denna kris hjälper det inte att skylla på varandra. Christer G Wennerholm (M), trafiklandstingsråd, skyller på snöröjarna. Viktigt är givetvis att SL resonerar med väghållare och entreprenörer för att se hur framtida kaos undviks.

Frågan är om mer pengar hjälper just en sådan situation som i Stockholm. Visst handlar det säkert om att se över avtalen med entreprenörerna. Är de tillräckligt flexibla och optimala ur skattebetalarnas synvinkel sett? Jag har två släktingar på olika håll i Sverige som jobbar med väghållning och vet att det är snabba besked när man ska ut. Det blir maximalt långa pass, men lagen säger att man måste ta paus av trafiksäkerhetsskäl, såklart. En stor, välutrustad bil är en dyr investering. Det är verkligen ett säsongsbetonat arbete med snöröjning, som ersätts av andra transporttjänster under vår-sommar-vinter.

Självklart kan vi inte bara blunda för problemen och "hoppas på grönare vintrar" som infrastrukturministern gör. Nej, problemen måste tas på allvar. Men det finns olika lösningar.

Lösningen borde gå att hitta i civilsamhället. Alla de människor som har en timma över mitt i kaoset. Om det fanns en krisberedskap där brukarna var involverade med en klar rollfördelning i bostadsområdena kunde var och en bidra när inte samhället räcker till. Hitta lösningar i det lilla som att kanske samla till en snöslunga i kvarteret? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Skotta utanför sitt hus, sanda trottoaren, röja bort snö på gatan tio meter utanför huset osv. Vi är alldeles för vana vid att allt ska funka smärtfritt och smidigt. Att bli servade. Och när vi är missnöjda klagar vi (ja, det är yttrandefrihet) på Facebook och Twitter, vilket gör de ansvariga nervösa, istället för att se efter och fråga vad vi kan bistå med. Obs! Detta snöoväder är inte att blanda ihop med SJ-kaos.

Civil lydnad lönar sig

Igår besökte vi det lokala anrika konditoriet Finess. Expediten hade glömt att ta betalt för en bakelse, vilket jag påpekade. När vi gick därifrån fick vi som tack en stor påse med goda frallor. Självklart var det med en känsla stolthet och hederlighet som jag promenerade hemåt med en god latte och en mumsig chokladbakelse i magen. Just känslan av att ha gjort rätt för sig är så skön. Men det kan också vara att hjälpa någon. Jag kallar det civil lydnad.

Jag minns en otrolig händelse fredagseftermiddag våren 2000. Jag hade varit inne på Vasagatan på Vi Unga-kansliet och jobbat med något. När jag kom ut hade min rosa bockstyrade cykel fått punktering. Jag skulle hinna till Lärarhögskolans bibliotek för att hämta något innan stängning och bestämde mig för att leda cykeln till Rålambshov. Då tvärnitade en taxi på Stadshusbron. "Hittar du till Utbildningsradion?" Jo adressen kände jag till. "Släng in cykeln så kör jag dig dit du ska innan fredagstrafiken startar." Det visade sig vara en taxichaufför som kom med bud från Borås. Jag visade honom vägen så att han slapp rusningen, han körde mig till LHS så jag hann låna boken, men därefter körde han mig till Bromma också. Som tack bjöd jag honom på kaffe och smörgås. Som tack fick jag en femtiolapp eftersom han ändå skulle ha stannat för att fika någonstans. Han fick reda på vägen söderut och där slutar historien, men projekt civil lydnad inleddes den sommaren.

En annan gång tänkte jag att mitt SL-månadskort som ju är opersonligt och gick ut den dagen kunde avvaras till någon som hade tänkt att stämpla sin remsa. Jag väntade några minuter och fick se en dam som fumlade med sin remsa. Jag gav henne SL-kortet och hon blev så glad att hon gav mig några blommor ur buketten hon plockat på sin kolonilott.

Projekt civil lydnad fortsätter livet ut.

Politiker personifierar partiets värderingar

Som politiker har jag ett ansvar. Självklart på möten, men också när jag går runt med min centerklöver på jackan. Ofta har jag ett ansvar som ledare. I min roll personifierar jag Centerpartiets värderingar. Där ingår ett öppet, företagsamt, grönt och tryggt ledarskap. I den rollen ingår varken fula sånger eller skämt på andra människors bekostnad. I vardagen har jag ett ansvar att säga ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt eller fördomsfullt. Genom att markera att jag inte håller med. Genom att ställa frågor till personen och bemöta det som sagts. Jag kallar det för civil lydnad. Jag fick förmånen att träna på detta redan i tonåren, men har under perioder inte orkat stå emot, utan tyst hört på vid olika tillfällen. Men just nu känner jag mig stark på den här punkten. Stärkt av en trygg, varm grupp där grundvärderingarna är desamma. Den styrka och energi som gruppen ger mig kan jag bära med mig till andra platser och situationer. Gruppen är vår distriktsstyrelse, som utövar positivt grupptryck på mig. Intressant: centerpartiet, värdering, ledarskap
SD bemöter inte Kalibers granskning, utan fokuserar sidosaker, vilket gör dem till ännu mer offer. Fredriksson och Fahlstedt har kommenterat dagens radioprogram.