Frihetsstaty av Fadime bra förslag

Fadime Sahindal från Uppsala dog för frihetens skull för drygt åtta år sedan. Strindbergs Fröken Julie i i pjäsen med samma namn begår självmord för hederns skull varje gång någon läser det 120 år gamla verket och varje gång det uppförs på en scen. Skillnaden mellan skamkulturen och skuldkulturen beskriver etnologen Annick Sjögren bra i sin bok "Här går gränsen: om integritet och kulturella mönster i Sverige och Medelhavsområdet".

I den första kulturen tar gruppen ansvar för individens felsteg. Varje individ påverkar helheten. Gruppen ses som en lekamen där en sjuk kroppsdel amputeras. I skuldkulturen lär sig individen tidigt känna skuld och tar ansvar för sina egna handlingar. Att lära om kan vara svårt för en vuxen nyanländ. Barnen har det lättare, då de i skolan får stå upp för sina egna handlingar och ta eget ansvar. Varken mord eller självmord för kärlekens eller frihetens skull ska behövas i Sverige 2010.

I dagens SvD resonerar Sanna Rayman kring ett förslag som nu diskuteras i Uppsala. Det handlar om att förära Fadime Sahindal med en staty. Riksdagsledamot Amineh Kakabaveh har föreslagit det, men lokale centerpartisten Mats Jonsson motsäger sig detta. Jag har inte lyssnat på inslaget i Sveriges radio, men läser i Raymans ledare att Jonsson i nämnda radioinslag menar "att risken kan vara att statyn uppfattas som ett "monument mot dem" - det vill säga Uppsalas kurder".

Vänta nu, Jonsson. En staty man uppför måste representera något man kämpar FÖR. Centerpartiet och Mats Jonsson strävar efter alla människors lika värde, rättigheter och skyldigheter. Vi vill att alla individer ska ha frihet och kunna växa med sina drömmar, sin drivkraft och sitt ansvarstagande för sig och andra. En frihetsstaty kan stärka alla flickor och pojkar som strävar efter individens frihet. Centerpartiet kan inte väja för det svåra, utan måste stå på frihetens, företagsamhetens och individens sida.

Visst har Jonsson en poäng i att mörka krafter kidnappar mordet av Sahindal för att kunna säga att vi har dålig integration och att invandrare inte passar in. Men då har vi ju givit upp drömmen om ett samhälle i mångfald där olika erfarenheter och kompetenser berikar varandra.

Säkerligen brusade adliga upp då de passerade Strindbergsstatyn i Tegnérlunden. Författaren som skildrade verkligheten, provocerade, kritiserade och ifrågasatte mönster, tro och traditioner. Jag kan själv känna tveksamhet till hans storhet då han ifrågasatte allt utom könsrollerna och i hemmet slog sin första fru och krossade hennes dröm om att bli skådespelerska. Men Strindberg stod upp för yttrandefriheten och i kulturens form satte han fingret på orättvisor.

I drömmen om frihet ruvar drömmen om att få forma sitt eget liv, få fatta sina egna beslut och stå för dem inför familj, släkt och vänner. Fadime Sahindal blev bara 21 år.

Det finns dock ett problem med Raymans analys. Hon benämner riksdagsledamot Kakabaveh som kurdiska som vill hedra en annan kurdiska. Hon skriver också om den kurdiska befolkningen i Uppsala. Aldrig benämner Rayman dessa som svenska. Det blir lite märkligt att i Sverige uppföra statyer som representerar andra länders frihetskamper. Att ställa upp en staty av Fadime måste handla om frihetskampen i Sverige.

Huruvida Fadime var svensk medborgare eller inte har jag inget svar på. Men hon kom till Sverige som sjuåring och hade gått i svensk skola, talade svenska och delade svenska värderingar. Hon var svensk-kurdiska eller svenska med kurdiskt ursprung. Riksdagsledamot Kakabaveh är alldeles bestämt svensk medborgare då villkoret för att ställa upp i riksdagsvalet är detta. Hon är alltså kurdsvenska eller svensk-kurd. Men inte bara kurd. Och det är klart att om vi benämner de svensk-kurdiska personer som i Uppsala och på andra orter lever i diaspora som "kurder" så kommer de alltid se sig som kurder och inget annat. Vi (läs: majoritetskulturen) målar in dem i ett hörn. I det hörnet är det lätt att stanna kvar, men desto svårare att ta sig ur.

Jag vill ha ett Sverige med mångfald. Där människor blir sedda som individer med unika kompetenser och inte som kollektiv. Där varje individ själv får forma sitt liv och sin dröm. Där vi alla har lika villkor från starten. Oavsett kön, ursprung, släkt eller geografisk härkomst. Det är för mig människors lika värde, rättigheter och skyldigheter.

Jag önskar er alla en glad påsk!
Rättelse: Fadime Sahindal föddes 1975 och dog 2002. Hon blev alltså 26 år.

Kommunsamverkan är bra

Idag är jag tjänstledig för att mötas med KSL:s utbildningsberedning i några timmar. En rapport om hur man ska förebygga och hindra hedersvåld godkändes. Kommunerna i Stockholmslän, Polismyndigheten och Länsstyrelsen ska samverka kring utbildningar, men också att införa ett hedershus, som var en idé centerpartistiska riksdagsledamoten Maria Kornevik-Jakobsson snappat upp från den utredning som gjorts i frågan inom ramen för socialtjänstverksamheten i Stockholms stad. I verksamhetsplanen gäller det ju att under valåret ro i hamn det som initierats och att alla kommuner och program ingår i samverkansavtalet kring gymnasieutbildningarna. Andra samverkanspunkter är ju en gemensam prislista för gymnasieutbildningar, att den elevdatabas som jag nämnt tidigare är efterfrågad i kommunerna och planeras införas 1 januari 2011. Idag var det samverkan kring studie- och yrkesvägledning som jag drev på framåt i. Inte att hitta gemensamma mål, utan att lyfta upp positiva exempel och att med ett underifrånperspektiv få med elevernas upplevelse av den vägledning de får inför gymnasiet. Vilka faktorer och egenskaper bör finnas i en framgångsrik studie- och yrkesvägledning? Det skulle också förhoppningsvis kunna leda till högre anställningsbarhet, färre avhopp och därmed större självkänsla hos individerna, men även vara samhällsresurseffektivt. Spännande samverkan, där jag och moderaterna som representerade Alliansen.

Kyrkan som fristad

Sanna Rayman skrev i SvD 090906 om hedersförtryck och den brist på kunskap som finns. Jag menar att kyrkan kan spela en viktig roll i arbetet med att ta emot hedersförföljda.

Jag vill ha en öppen kyrka som är välkomnande och varm. Den ska finnas till för dem som behöver den mest. Den ska ta emot förföljda och förtryckta med en öppen famn. Som en irländsk församling i somras gjorde med rumänska flyktingar då de blivit jagade av bybor. Jag vet att bland andra Sankta Clara församling i Stockholm city står öppen för hemlösa genom att erbjuda soppa, en bok och en dusch. Men Svenska Kyrkan kan så mycket mer.

Svenska Kyrkan kan bli en landsomfattande fristad för prostituerade, hedersförtryckta, hemlösa och våldsutsatta. I kristendomens hjärta finns något djupt humanitärt. Jesus hjälpte människor som var förföljda och utsatta och stod utanför samhällets ramar. Hans vänner var tulltjänstemän, prostituerade och rövare. På samma sätt måste Svenska Kyrkan idag öppna sig för dem som behöver en fristad eller en hjälpande hand.

Precis som Svenska Kyrkan i utlandet, SKUT, kan ta hand om dem som hamnar i knipa och behöver stöd kan Svenska Kyrkan i ännu högre utsträckning än idag bli en fristad. Kyrkan kan hjälpa våldsutsatta och förföljda kvinnor. Kyrkan arbetar med själavård och samtalsgrupper. Präster och diakoner stödjer. Men hjälpen kan ske på ett mer organiserat sätt än idag. Kyrkans landsomfattande närvaro ger gränslösa möjligheter.

Därför vill jag att Svenska Kyrkan, i samarbete med kommuner och frilligorganisationer med expertkunskap, ska skapa skyddade boenden. Under kyrkans beskydd ska alla som behöver stöd, oavsett religionstillhörighet, få hjälp. På olika håll i landet förekommer att familjer försöker hindra söner och döttrar från att göra sina egna val. Här kan kyrkan möta upp.

För att Svenska Kyrkan i hela Sverige ska bli en fristad krävs en öppenhet gentemot andra religioner och icke-medlemmar. Det kan krävas en flexibilitet i arbetsschema, en ny typ av bemötande och en prioritering i arbetsuppgifter. Men med öppenheten, mötena med de nya människorna och de nyförvärvade kunskaperna föds ett nytt engagemang och en större förståelse för att människor har olika förutsättningar och villkor. Och då kan kristendomen göra upp med sin fördömande ryggsäck.

Hedervärt arbete mot hedersförtryck

Varför mördar man sin dotter? undrar Sanna Rayman i dagens SvD när hon intervjuat två författare till en bok om hedersmord. Den frågan kan man ställa sig. Slutsatserna är viktiga:
1. Det behövs mer kunskap hos skola, föreningsliv och samhället i övrigt om hedersförtryck. Vilka är tecknen på att en flicka är hedersförtryckt? Vad är skillnaden mellan uppfostran och hedersförtryck? Hur respekteras familjens integritet? Var går gränsen för när en anmälan ska göras? Hur görs anmälan så att inte flickan skadas?
2. Polis och socialtjänst måste samverka och utbildas så inte misstag görs.
3. Varje fall är unikt och får aldrig schabloniseras.
4. Engagemanget hos män från hederskulturer att stoppa hedersförtryck är av stor vikt. Sharaf hjältar är verkligen hjältar.
5. Hederskultur är inte lika med alla individer från en kultur.
6. Hedersförtryck finns. Förnekelsefasen måste vara slut.
7. Hedersförtryck måste upphöra. För individens frihets skull.
Självklart ska vi ha nolltolerans mot all form av våld och mord. Men kanske är det så att straffen för mord på familjemedlem ska vara hårdare än mord på någon annan. Jag menar i familjen förväntar man sig ju att vara totalt trygg.

Sharafs hjältinnor

Idag står det mycket matnyttigt om migration och mångfald i Sydsvenskan. (Svårt att hitta exakt rätt artikel på nätet, kanske inte upplagd än.) Sharafs hjältinnor har fått diplom från Sabuni för genomgången utbildning. Ett viktigt arbete ligger framför de flickor som utbildats i att informera om och förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. Sabuni sa på utdelningen att dessa utbildade personer tillsammans med Sharaf hjältar är kärnan i arbetet mot hedersförtryck. Bra! Jag har skrivit om detta tidigare: 12 aug
I Sydsvenskan beskrivs också hur asylsökande kvinnor som utsatts för sexuellt våld inte bemöts med respekt och enligt de riktlinjer som finns på Migrationsverket. Tex att man kan välja kön på den som ska vara tolk, för trygghetens skull, men även att handläggare inte har hållit förhören med respekt. Myndigheten välkomnar rapporten, som är skriven av Röda Korset, och tar till sig av kritiken. Intressant: Hedersförtryck, jämställdhet, mångfald