Idéprogramdebatten fortsätter - med nytt fokus

Efter att partiledningen tidigare i veckan grep in i idéprogramdebatten har den fortgått, vilket är betydelsefullt. Detta var också Lööfs avsikt. Hon har poängterat flera gånger att hon bröt in för att få ett nytt fokus i debatten, som handlade om fel frågor. Det var väldigt roligt att se Lena Mellins och Anders Pihlblads analys av Lööfs hantering av situationen. Mellin menade att detta kunde vara Lööfs genombrott.

Men det gäller att inte slå sig till ro. Jag kampanjade i en dryg halvtimma på Brommaplan i fredags. Många ville ha flygblad om "fler jobb för unga". En hade synpunkter kring skolplikt, en om jordbrukarnas villkor, en ville veta mer om jobbkampanjen. Tre var uttalat negativa till Lööf och/eller Centerpartiet. För att bli gillad måste man också möta ett starkt motstånd hos vissa. Det var roligt att dela ut flygblad. Många log tillbaka, trots fredagsstressen. Debatten om idéprogrammets idéer pågår fortfarande hemma hos folk och det gäller att ge den eldunderstöd.

Jag ser i sociala medier att centerpartister runtom i landet möts för att diskutera innehållet i programmet. I Stockholmscentern arrangeras en sådan diskussion den 29 januari på kvällen. Det är en viktig träff, precis som att medlemmar bjuds in efter att partistyrelsen har formulerat sitt förslag, vilket ju distriktets valda ombud ska ta ställning till på framtidsstämman i slutet av mars.

Ett bevis på att debatten fortgår, men har flyttat fokus, är gårdagens debattartikel av ett att antal kommunalråd, bla Christian Ottosson och gruppledare tex Mattias Larsson. De skrev i SvD igår om att man vill ha ett idéprogram som bygger på hållbarhet, trygghet och decentralisering. Lööf har tre ledord som hon för fram: Trygghet, frihet och hållbarhet. Jag strävar efter ett friare, grönare och mer företagsamt Stockholm och Sverige. Oavsett vilka perspektiv man förordar är det viktigt hur formuleringarna blir i programmet. Där tycker jag att individens egenmakt ska betonas mycket tydligare. Med egenmakten kommer friheten, men också ansvarstagandet i olika frågor. Det är snart dags att fila på formuleringar som kan sändas in via mejl till partistyrelsen.

Det är också roligt att se att Per Karlberg har börjat blogga igen, här om Centerpartiets historia.

Bra att Lööf satt ned foten - och bejakar debatt

Jag tycker att det är bra att Annie Lööf har satt ned foten vad gäller att Centerpartiet inte ska eftersträva månggifte. Meningarna i förslaget till idéprogram som är upprinnelsen till månggiftesdebatten är följande:  "Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar." Det är värt att nämna att detta stycke går att läsa under rubriken "INTEGRITET". Den första meningen är skriven av en ideologiskt vässad penna, som signalerar frihet och självbestämmande, men som landade negativt ute i Sverige.

Jag kan sympatisera med innehållet i den första meningen och tycka att det är en ideologisk eftersträvansvärd kompass av flera anledningar. Vem är jag att bestämma över andras livsval? Centerpartiet jobbar för människors valfrihet i så många andra riktningar, så egentligen borde ju självbestämmandet över det mest privata - kärleksförhållandena - vara något naturligt att eftersträva. Men där bestämmer staten idag att vi måste välja en partner. Varför? Jo, för så har det varit, så ska det vara - för att det är enklast så?

I det ideologiska resonemanget över köksbordet, eller på CUF-kursen eller på en blogg går det att försvara och hålla med om innehållet. Men när Centerpartiets förtroendevalda blir ställda inför konkreta frågor vid grönsaksdisken på ICA förstår jag att tvåsamheten är något så kulturellt rotat att det inte är läge för att riva upp det just nu. Jag tror i och för sig att den första meningen skulle kunna fungera i ett idéprogram, som ju är en vision för framtiden.

När man pratar om månggifte får man in en privat dimension i politiken som kan vara svår att stå upp för. Risken att skriva om det här på bloggen är att jag öppnar upp för kommentarer som berör ämnen jag inte vill besvara. Jag sätter liksom ribban för vad som är okej att skriva om. Ordet månggifte kanske påminner om trohetsdramer med efterdyningar som rörs upp i byn. Skilsmässokonflikter kommer till ytan där kanske ortinvånarna delades upp i två läger. Om man är gift sedan länge kan det finnas minnen från en vår för länge sedan som paret inte vill bli påmint om. Förslaget väcker också fantasier, som blir en ytterligare dimension att hantera i mötet med väljare och vänner. Anspelningar på det mest privata - sexlivet - blir plötsligt okej. Skämt som "buksvåger" finns till för att få folk att hålla sig innanför skaklarna. När ett förslag om månggifte kommer upp klistras dessa skämt på partiet och dess medlemmar. Vi känner oss hånade, istället för att ta debatten om egenmakt och integritet.

En närstående till mig började spåna om hur han kunde gifta sig med ytterligare en fru - en yngre - på ålderns höst. Något som hade gjort mig svartsjuk, om min make hade sagt så, och jag hade fått känslan av att inte räcka till. Ett samtalsämne som hade ifrågasatt relationen och kanske skapat spänningar. Svartsjuka är en stark, negativ känsla, som kan vara ett varningstecken på att relationen inte står rätt till. Man börjar fundera över sina egna val - var de rätt?

Jag tror att alla dessa konfrontationer har Centerpartiets företrädare mötts av i mellandagarna. Ilskan och förargelsen som uppstår när man inte kan svara eller förklara riktades då mot programförslaget. Jag tror inte att jag själv hade kunnat förutspå den starka reaktion som uppstod. Men tvåsamheten är starkt förankrad i den svenska kulturen. Annat är skambelagt och sådant som görs i smyg. "Det är inget som det finns behov av här i alla fall" sa Gösta Gustavsson från Östergötland i TV. 

Samtidigt hör jag de som är tjugo år yngre än mig prata om "polyamorösa". Det finns ett begrepp för att vara kär i flera, som inte jag känner till eftersom jag är uppvuxen tidigare. Alltså finns det ett behov och något en grupp människor längtar efter. CUF:are som brinner för individens självbestämmande och livsformer som bryter mot normerna. Det var länge som det var förbjudet att vara homosexuell. Men det finns ändå en försvårande dimension av polygamin som inte alls har med den sexuella läggningen att göra. Hur kan man rent praktiskt komma överens om att en kvinna lever ihop med två män - ska alla tre skriva under vigselpapprena? Hur kan man bestämma vem som är fader till ett ev barn - eller blir det två fäder? Kan man gifta sig med ytterligare en person efter några år? Här finns ett juridiskt arv som bottnar i vår historia.

Och som i alla familjefrågor tänker man på barnen. Hur ska barnen få det i ett hem med så många vuxna? När man slutat förfasa sig över "hur det ska bli" finns svaren där. Halvsyskon lever redan idag ihop. Ändå går mina associationer till sekten där en man levde med flera kvinnor och deras barn. De höll sig för sig själva och barnen var avvikande i skolan. Fick barnen en sämre uppväxt på bekostnad av de vuxnas självförverkligande och drömmen om frihet? Men vem är jag att döma över andras livsval? Att däremot börja förknippa månggifte till sekter och utövande av våld blir helt fel. Våld i alla dess former inskränker andra individers frihet och är aldrig acceptabelt.

I detta resonemang om polygami kan jag inte låta bli att tänka på en jobbarkompis jag hade för drygt tjugo år sedan. Han hade en praktikplats och hade nyss tagit sig ur ett narkotikamissbruk. Under ett arbetspass frågade jag honom hur det kom sig att han hade börjat ta droger. Han svarade att han växte upp på det glada sjuttiotalet i ett kollektiv där det visade sig att föräldrarna hade haft mer sex med personen av det motsatta könet i det andra paret i huset än med varandra och så kom det sig att de bytte partners. Menade han att det fanns en brist på trygghet och kärlek till honom eller att föräldrarna satte sina egna behov före hans? Men kvinnan vars mamma tog livet av sig blev också narkoman. Bristen på trygghet och stöttning ledde till dåliga val för de båda, men det har inte med polygamin att göra. I adoptionsärenden i stadsdelsnämnden brukar det vara en fördel för barnet att ha många trygga vuxna att anknyta till. Så argumenten mot att bestämma över vem/vilka man vill leva med kanske till sist är moralistiska - men Sverige är inte moget för något annat än? Det får partistyrelsen och slutligen stämmoombuden avgöra.

Annie Lööf skriver väldigt bra på DN debatt om att hon vill att debatten nu ska handla om miljö, egenmakt och decentralisering: Vi är inga nyliberaler Själv kan jag inte förstå medias behov av att etikettera varandra. Innehållet spelar störst roll!
Per Gudmundson skriver om att väljarbasen för Centerpartiet försvinner. Något som Fredrick Federley talat om flera gånger tidigare. Idéprogramgruppen är något på spåren - att vara tydliga med självbestämmandet! Att nå en grupp väljare som eftersträvar en frihetlig hemvist. Där värderingarna är viktigast.

Det är viktigt att debatten nu fortsätter, men utan personpåhopp. En debatt som kan föras med goda argument stärker en organisation. En debatt som innehåller personpåhopp, sarkasm och dumma etiketteringar riskerar att skapa sår. Jag är stolt över att ha en partiledare som är stolt över engagemanget i debatten. Öppenheten - ända in i kaklet - kan stärka Centerpartiet. Du som medlem kan påverka förslaget till idéprogram genom att mejla partistyrelsen senast 5 feb. Kanske dags att betala medlemsavgiften? Skriv gärna att du är värvad av mig så jag kan vinna medlemsvärvartävlingen :)
Mikael Andersson, Christian Ottosson, Anna-Karin Hatt och Per Ankersjö bloggar också.

Andreas Carlgren kräver Sahlin på svar

Ja, vi undrar alla, liksom Andreas Carlgren gör i Aftonbladet, vad Sahlin kommer göra med Förbifart Stockholm, om vänsterkartellen - mot förmodan - skulle komma till makten.

Alliansen vet vad vi vill göra - såväl i staden, som i landsting och på regeringsnivå. Investera i en fungerande infrastruktur och sätta spaden i jorden. Men vad betyder Sahlins tystnad?

Bromma Skyliner höjer livskvaliteten

Tävlingen om folkets smeknamn på Brommahöjden vid Brommaplan är avgjord. Idag delade jag ut ett pris till den som kommit på bästa smeknamn på nybyggda sextonvåningarshuset Brommahöjden vid Brommaplan, Kapplandsvägen 6. Tävlingen utlystes här på bloggen efter att en medborgare via Mitt i Bromma efterfrågat en sådan tävling. Nio förslag inkom. En jury bestående av Elisabet Falemo, samhällsbyggnadsingenjör, Christian Björk, doktorand på SU och mig utsåg vinnande namnet Bromma Skyliner med motiveringen: "Höghuset vid Brommaplan hedrar horisonten och har gett Bromma en skyline. Himlen blir högre och djupare. Livskvaliteten har helt enkelt ökat för brommaborna." Vinnare var Rainer Ellilä, Hässelby som fick ett collage av höghuset. - Jag ville ge huset ett modernt namn, sa Rainer vid utdelningen. Tyvärr kunde inte priset delas ut på taket med anledning av att luftrummet bara är 20 cm och pga ansvarsfrågan, men NCC:s representant gillade namnet.

Grattis till Rainer och till alla oss i Bromma som har fått en modern symbol för bygden.

Mer valfrihet och lika villkor

Igår var det dags för första mötet med KSL:s utbildningsberedning. Ett trevligt gäng moderater. Jag bidrog med fyra saker:

• Ett ersättaryttrande om att Stockholm stad ska visa öppenhet gentemot länets ungdomar så att de får tillgång till stadens SP- och NV-program och vice versa ge stadens unga valfrihet att söka till länets olika gymnasieutbildningar. Flera moderater anslöt.
• En formulering till avsiktsförklaringen kring hur Stockholms universitet och kommunerna kan samverka kring skolforskning. Givetvis måste det även hittas former för hur de fristående skolorna kan erbjudas att ingå i samarbetet.
• Ett länsövergripande elevdatasystem ska det göras en förstudie kring. I den studien ska det tas hänsyn till om även grundskolan kan ingå, samt om det är möjligt att tillföra en funktion där man inför individuell skolpeng dvs elev som har rättighet till modersmål får högre peng, elev som har dyslexi får högre peng i och med det automatiska trycket på knappen till datasystemet. Dessutom att man måste ta hänsyn till integritetsaspekten då många fler får tillgång till datasystemet/uppgifter om den skolans elever.
• Att kansliet fick fundera över ett uppdrag som undersöker möjigheten att införa uppsägningstid för elevernas räkning samt ev samordning av datum vad gäller avräkning i landets kommuner så att arbetet för fristående skolor underlättas.

Mötena äger inte rum så ofta, men det finns stor möjlighet att driva centerpolitik på regional nivå. Nästa steg blir att kommunicera med länets barn- och utbildningsnämndsledamöter.

LAS

Danmark är verkligen inte föredömliga på alla områden. Men då det gäller arbetsmarknadsreglerna borde Sverige ta efter mycket. Flexicurity kallas det. Den svenska sosseuppfinningen LAS, Lagen om anställningsskydd, som hämmar och hotar existerar inte där.

Ännu ett bevis på att LAS måste avskaffas: Ungdomsstyrelsens rapport om unga i utanförskapsområden. "Gruppen unga som varken arbetar eller studerar visar sig vara oroväckande stor, enligt vår beräkning var den 14 procent bland unga i åldern 20–25 år i hela riket under 2006. I de socialt utsatta områdena är nivåerna mycket högre. I Husby 38 procent..." skriver man i sammanfattningen. Alltså nästan tre gånger så mycket som i övriga landet! Hur mycket tid har inte dessa unga att hitta på bus? Hur liten självkänsla har ungdomarna och hur få förebilder har de i varandra? Har ungdomen väl fått ett jobb sägs han/hon upp när det råder övertalighet eller arbetsbrist. För sist in blir först ut.

Företagarna vill avskaffa LAS för frihetens skull. Men också för att bli mer produktiva och kunna påverka sammansättningen av staben. LAS utarmar arbetsplatserna också. Gruppen anställda riskerar att bli väldigt homogen. Den arbetsplats som saknar personer med annan etnisk bakgrund kan inte rekrytera några. Den arbetsgivare som föredrar en mix i ålder för att man inser att folk kompletterar varandra får en allt högre genomsnittsålder i arbetarskaran. I dagens lågkonjunktur är LAS också en inlåsningseffekt för folk. Man är väl medveten om turordningen och vill inte säga upp sig, för då blir man ju sist in på ett annat ställe - om man får något jobb! Och istället för att göra sitt allra bästa för sin arbetsgivare samlar man anställningsår och ojar sig över stämningen på jobbet eller att man vill röra på sig, men inte vågar, eftersom man då missar turordningen, som blir en självuppfyllande profetia.

Nu har facken insett att det finns en poäng med att luckra upp LAS, åtminstone för mindre företag. Men när ska alla inse att även offentlig sektor måste vara uppblandad och inte någon guldklocke-samlingsplats? Tex borde varje skola i Stockholms stad vara en turordningskrets. Om skolan går dåligt får den rektorn säga upp personal, så att inte det är någon annan skola/rektor som blir drabbad. En rektor vill ju kunna anställa sin personal själv under en anställningsintervju med tillhörande diskussioner kring arbetssätt och profil, som ju ser olika ut från skola till skola, inte få överta personal och säga upp sin egen.

Jag googlar vidare. Är de inte kloka? Facken vill fördubbla uppsägningstiden. Vilket århundrade lever de i? Tror de att alla företagsägare är pampar med sparat kapital på banken? Om man tex måste säga upp pga arbetsbrist så beror det på att utgifterna är större än inkomsterna och trenden är negativ. Hur många kommer inte flagga för uppsägning i tron att det går illa om ett år tex i lågkonjunktur? Det om något är väl otryggt! Men facket lever kvar med sin bild av träpatronerna på näthinnan.

Redan i februari 2006 kom Centerpartiet ut med idén om att slopa LAS för unga. Jag fick en artikel i City publicerad hösten 2007 om att stockholmsskolorna skulle slippa LAS.
Annie har också skrivit om detta idag ett som vanligt lysande sätt.
Intressant: LAS, facket, flexicurity, centerpartiet, centern, arbetsmarknad, ungdomsstyrelsen, ungdomar.